Naturbloggen

I lördags hade jag exkursion med Nacka Naturskyddsförening i Erstavik. Jag hade deltagare den här gången faktiskt, inte mindre än 4 st. Vädret var strålande, soligt, vindstilla och riktigt varmt. Vi skulle gå vägen längs med Erstaviken till den fina strandängen i den inre delen av Erstaviken. Exkursionen annonserades som fågelexkursoin men vi tittade på lite av varje i naturen. Strax innan Erstaviks kvarn finns fina branter där det bl.a. växer stenporella, en mossa som är en bra signalart för värdefulla lövskogar. Den är lätt igenkännd på sina platta och, från bergväggen utstående, mörkgröna skott.

Det finns flera gamla och grova tallar längs med vägen utmed Erstaviken. På flera av de växer det tallticka och på en tall vid badplatsen ser man tydliga spår efter den rödlistade skalbaggen reliktbock. Barken flagnar av och får en rödbrun färg och så ser man också flera platta kläckhål där den fullbildade skalbaggen har krupit ut ur trädet.

På Erstaviken låg en del skäggdoppingar. Vi fann en död näbbmus på stigen och lite senare också en död grön vårtbitare. Det är vår största vårtbitare och kan bli 7 cm lång. Hur skiljer man vårtbitare och gräshoppor åt, kan man undra? Ett sätt är att titta på antennerna, vårtbitare har antenner som är längre än kroppen medan gräshoppor har betydligt kortare antenner. Vårtbitarhonor har också en lång och tydlig äggläggare. Gräshoppor är växtätare medan vårtbitare framförall är rovdjur och den stora gröna vårtbitaren kan ge riktigt kraftiga bett.

Lite längre fram så stötte vi på ett levande djur också, en liten huggorm som låg och solade på vägen. Den var kanske ca 15 cm lång och var riktigt vacker med ett tydligt zickzack-mönster. Den verkade inte gilla att vi stannade och tittade på den så den försvann snabbt in i gräset för att söka skydd.

Väl framme vid strandängen så var den första fågel vi såg en gråhäger som snabbt blev bortskrämd av några fiskare i en båt. Några tofsvipor var de enda vadare vi såg, lite längre ut låg som vanligt flockar med knipa, vigg, sothöna och skäggdopping. Den största behållningen var annars stenskvättorna och törnskatorna. Två fågelarter som numera är rödlistade, de har båda minskat oroväckande mycket de senaste årtiondena. Antalet stenskvättor har halverats sedan 1975. Båda arterna är beroende av det öppna landskapet som har minskat så mycket och de missgynnas också av det moderna, intensiva, jordbruket med monokulturer, färre kantzoner m.m. Stenskvättan är en trevlig fågel som alltid ger ett piggt intryck och den är riktigt vacker med sitt , i alla dräkter, varmt rosttonade bröst, ljusa ögonbrynsstreck och, som syns vid uppflog, svart-vita stjärt. En av mina favoritfåglar. Vi fick flera njutobsar av stenskvättorna i våra tubkikare.

Törnskatorna är också väldigt vackra, honor och ungfåglar, som det var fråga om här, har ett grovt tvärvattrat bröst på smutsvit botten. En fågel som det finns ganska gott om i Erstavik och som också kan häcka på hyggen, vilket den också gör i här i Erstavik. Annars är det det öppna, men ändå buskrika, odlingslandskapet som är törnskatans egentliga miljö men i takt med att det har minskat så har den koloniserat hyggen istället. Törnskatan är också känslig för predation av skator och kråkor och tillbakagången kan kanske delvis förklars med en ökning av dessa kråkfåglar. I Erstavik finns ännu bra marker får båda dessa fåglar, bara de nu inte planteras med gran eller betet upphör.

En sparvhök visade sig några gånger över fälten och kretsade på de varma uppvindarna. Hela tiden hade vi ladu- och hussvalor som jagade insekter för att äta upp sig inför den långa resan till övervintringsområdena i Afrika. En fiskgjuse kom flygande från söder med riktning mot Dammsjön-Lundsjön.

Det flög en del trollsländor nere vid stranden och det var flera par som la ägg i vattnet. Att det var någon slags ängstrollslända vara uppenbart, men vilken art? De lade ägg i bräckt vatten och jagvet inte om den allmänna ängstrollsländan gör det, däremot hade jag för mig att jag läst att den större ängstrollsländan kan göra det. Så det var bara att försöka titta närmare på trollsländorna för att försöka artbestämma dem. Nu är just allmän och större ängstrollslända rätt lika och det är smådetaljer som man måste titta på för att göra en säker artbestämning. Det första jag tittade på var teckningen på mellankroppen, där den större ängstrollsländan har två tydliga gulvita band medan de ofta är mer otydliga hos den allmänna. Det är inte en helt säker karaktär men jag tyckte att de hade tydligare band än de flesta allmänna ängstrollsländor jag har sett. Jag hade kameran med mig så jag tänkte att jag tar lite bilder också. Jag kröp sakta och försiktigt mot en trollslända som satt och solade sig på en sten, det jag kollade efter nu var ögonen. Den allmänna ängstrollsländan har ett svart band ovanför ögonen som också går ned längs med ögonen(den heter därför moustached dragonfly på engelska) medan den större bara har det svarta bandet ovanför ögonen. Och precis så var det med den jag smög mig på, svart band ovanför ögonen men inte längs ögonen. Större ängstrollslända alltså! Den ovanligaste av ängstrollsländorna, bortsett från tillfälliga gäster, vi har i Sverige. När jag kom hem kollade jag i böckerna och den är vanligast längs med Östersjökusten och kan alltså fortplanta sig i bräckt vatten. Jag har inte sett någon annan ängstrollslända göra det och inte sett några sådana uppgifter i litteraturen heller.

På vägen tillbaka hände inte så mycket mer men jag tror att alla var väldigt nöjda med dagen.