Sippor

Visst är det något speciellt med sippor? De främsta av alla vårblommor.

Just nu kan man njuta av veritabla hav av vitsippor,
                                  som här i Nyckelviken,                       eller i Skuruparken.
                                    
                                     

De olika blommor vi kallar för sippor utgör egentligen tre olika släkten inom familjen ranunkelväxter.
Släktet Anemone med vitsippa, gulsippa och tovsippa. Vitsippan(Anemone nemorosa) är den vanligaste av de tre arterna och inte särskilt kräsen med sin växtmiljö. Den trivs dock bäst i lövskogslundar och hagar på lerig mark. Nemorosa kommer från nemos som betyder lund på grekiska. En blomma som man aldrig tröttnar på att fotografera, det finns alltid nya sätt att avbilda den på.

                                

Är speciellt förtjust i den där rosa-röda anstrykningen på kronbladens undersida som en del exemplar har.

Sen har vi gulsippan(Anemone ranunculuoides) som är betydligt mer krävande i val av växtplats. Den hittar man i lövskogar och lundar på kalkhaltig mark. Stjälkbladen är nåstan helt oskaftade till skillnad mot vitsippan, och blommorna sitter ofta två och två. Här en gulsippa från Girabäcken i Småland.
                                                                      

Sen har vi släktet hepatica, som i Sverige utgörs av blåsippan, Hepatica nobilis. Nobilis betyder ädel eller förnäm och det kanske den är, vacker är den hur som helst. Blåsippan har den tidigaste blomningstiden av alla "sipporna" och man kan se de stå i ett mer eller mindre djupt snötäcke tidigt i mars. 
                                         

Blåsippan är ju inte lika vanlig som vitsippan och föredrar lite mer kalkrika och mullrika marker. Är det väldigt kalkrik blir blommorna ofta röda. Blåsippan sprid med hjälp av myror faktiskt. När den har blommat över böjer den sig ned mot marken så att myrorna kan komma åt de oljerika frukterna. Myrorna bär sedan iväg frukterna till sina bon där de äter upp den fettrika delen och lämar kvar själva fröet. Fröet kanske också lossnar på vägen och på så sätt sprids blåsippan.

Och så har vi det tredje släktet, pulsatilla, backsippor. Ingen av de i Sverige förekommande fyra arterna är särskilt vanlig. Den vanligste av de är backsippan(Pulsatilla vulgaris). Vulgaris betyder just vanlig. Fast den är väl ändå ganska ovanlig. Den föredrar torrbackar av olika slag. Denna fotograferades förra året vid Kvarnbacken i Ulriksdal, en "klassisk" förekomst i Stockholmstrakten.                            Här är backsippor från Beijershamn på Öland.
                                                           

Den är som synes mycket hårig och har stora violetta kronblad. Blomman är först nästan upprätt men börjar luta alltmer efter ett tag. Blommar i april-maj.

Det kan efter blomning förväxlas med fältsippa(Pulsatilla pratensis). Pratensis betyder att den trivs eller växer på ängar. Fältsippan har alltid hängande blommor och trivs på kalkrika naturbetesmarker. Den är vanlig på Öland och Gotland. Har en lite senare blomningstid än backsippa. I släktet pulsatilla ingår också mosippa och nipsippa. Har tyvärr inga bilder på någon av de, något att jobba i vår. Fast nipsippan blir nog svår.

Ja, det var litet om sipporna, de har en kort blomningstid så det gäller att passa på. I synnerhet det sistnämnda släktet har en ganska begränsad blomningstid.

Tyvärr är en del av bilderna brusiga p.g.a. usel scanner. Hoppas ni kan uppskatta dem ändå!

Kommentarer
Postat av: Anette

Vilka vackra vitsipps-bilder...(i det här fallen är ju grönt och vitt riktigt njutbart, eller hur ? )

2008-04-27 @ 14:15:16
Postat av: Ronny

Ja, det är ju faktiskt det! Till skillnad från ett visst grönvitt ogräs som springer runt som yra höns på vissa fotbollsplaner emellanåt:)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback