Naturbloggen

Tänkte kolla in trollsländorna vid Sandabäcken igen. Har ju inte sett kungstrollsländan där i år trots flera försök. Taanken var också att få lite bilder på jungfrusländor och parningshjul med mindre sjötrollsländan.
Gick som vanligt från Tenntorp och vid den numera nedbrunna Tuppstugan blev det ett längre stopp. Det var ett väldigt pipande och kvittrande från olika mesar och andra småfåglar. Fina höga sisande toner från kungsfåglar och talltitans sträva täh-täh-täh. Spetsiga sitt-sitt från nötväckor och tofsmesens drillar blandat med en flock grönsiskors tvåstaviga gnidande kontaktälten, omvartannat fallande och stigande i sista stavelsen. En större hackspett dyker också upp och från en tät gran flyger en lite större(nu jämför jag med de små mesarna och kungsfåglarna alltså) olivbrun fågel och sätter sig i en ung asp. En  trädpiplärka visar det sig. De är i full färd med att flytta till vinterkvarteren i Västafrika och ännu en gång förundras jag över att de små 21-gramsfåglarna lyckas med det. Att ta sig över först Medelhavet och sedan Saharaöknen och tillbaka. Och utan att fastna i en limsticka också. Eller i klorna på någon rovfågel.

Jag gick vidare och när jag kom ner till sandtallskogen söder om Sandasjön började jag titta lite nogrannare än vad jag gjort tidigare på tallrötterna här. Många är barklösa eller har barklösa partier och är det då ett solexponerat läge bör man alltid titta efter 5 mm stora och lite spetsiga kläckhål. Det är den åttafläckiga praktbaggen som gör dessa hål. Tidigare rödlistad och nu en av Skogstyrelsens signalarter. Det dröjde inte länge förrän jag såg de första kläckhålen och snart såg jag att det fanns kläckhål i nästan varenda tallrot här. Hur har jag missat det tidigare undrade jag. Har ju passerat här så många gånger. Det är en vämeälskande art som gynnas av skogsbränder. Sanden, som värms upp snabbt och behåller värmen länge, gör förstås att det är utmärkta utvecklingsmöjligheter för larverna i tallrötterna här. Jag ser en decimeterstor barkbit som ligger i sanden och jag vänder på den för att se om något roligt finns under den, skulle så gärna se en åttafläckig praktbagge, svart med gula fläckar. Någon sådan fanns inte men däremot en stor skalbagge med röda täckvingar och långa antenner. En hona gulröd blombock! Igen. Det var bara några veckor sedan jag såg en vid Orrmossen i Nackareservatet, också det en hona. Den lade ägg på en tallåga. Vad den här gjorde under barkbiten vet jag inte, den ville kanske bara vara ifred från naturfotografer. Jag hann med en bild innan den flög iväg, men bara några meter till en tallåga där den snabbt sprang ner i en spricka i veden och gömde sig. Tog en bild till innan jag lämnade den ifred.
             
Gulröd blombock(Stictoleptura rubra)

Så var jag framme vid Sandabäcken och en hane mindre sjötrollslända satt och spanade över sitt lilla revir på det vanliga stället. Tog efter visst besvär några bilder på den och sedan väntade jag på att någon hona skulle dyka upp. Efter en stund så kom faktiskt en hona och hannen flög upp direkt från sin favortikvist(kan trollsländor ha favoritkvistar?) och efter ett par sekunder var ett parningshjul bildat. Det är snabba beslut som gäller, till skillnad från t.ex. jungfrusländorna där faktiskt en viss uppvaktning behövs innan själva parningen. Ska jag äntligen få mina bilder på parande mindre sjötrollslända? De satte sig på rätt knepiga ställen först, var tvungen att ställa mig i bäcken för att få någon bild och det var ändå inte något bra fotoläge. Tur att bäcken var så grund där. Sen flög de iväg en bit och satte sig i gräset vid strandkanten och nu kunde jag krypande smyga mig på de och fick till slut mina bilder.

        
Mindre sjötrollslända(Orthetrum caerulescens)

Jag satt kvar vid bäcken och hoppades att en kungstrollslända skulle komma förbi. Solen lös från en nästan molnfri himmel och det var riktigt varmt. Några jungfrusländor uppehöll sig här och jag såg ett parningshjul bildas och tänkte att det måste också fotas. Jag fick krypa läng med strandkanten och luta mig ut över bäcken så långt det var möjligt utan att trilla i vattnet. Plötsligt prasslade det till i gräset, tänkte att det kanske var någon stor groda men såg inget djur. Jag lyckades ta några bilder som förmodligen inte skulle vara mycket att ha, men ändå. När jag tog kameran från ögonen och tittade ner i bäcken såg jag något stort som sllingrade sig i vattnet. En orm förstås, var det den jag hörde prassla i gräset? Ormen var ljusbrun med två rader mörka fläckar över ryggen och ett märkbart litet huvud. En hasselsnok! Fantastiskt! Det är den sällsyntaste av våra tre ormar och är rödlistad som sårbar. Området kring Sandasjön är känt som en säker lokal för hasselsnoken. Precis som med den åttafläckiga praktbaggen är det den varma sanden som gör att den trivs här. Hasselsnoken förekommer i Europa och Västra asien men den svenska populationen är åtskild från den kontinentala populationen genom en bred zon i Nordtyskland och Danmark där hasselsnok inte finns. Den svenska hasselsnokpopulationen är en kvarleva från varmare tider och förekommer här ofta i områden med sandig eller blockig terräng som bidrar till ett varmt lokalklimat. Ett problem för hasselsnoken är att lämpliga marker växer igen. I artdatabankens faktablad kan man läsa att igenplantering och igenväxning av öppna och halvöppna marker är ett av de största hoten mot hasselsnoken. Likaså att den förväxlas med huggorm och slås ihjäl! Inte klokt att folk har ihjäl ormar!
Att den kan misstas för huggorm kan jag intyga då jag själv har gjort det misstaget. Såg en orm på ett hygge inte långt ifrån Sandabäcken, tog några bilder på den också och trodde att det  var huggorm. När jag hade min sedvanliga bildvisning på Nacka Biologiska Förenings årsmöte i mars i år så visade jag de här bilderna och och fick då lära mig att det inte alls var huggorm utan just hasselsnok. På bilderna ser man att ormen har runda pupiller vilket huggormen inte har men däremot hasselsnoken. Sen sklijer sig också ryggteckningen mellan de två arterna där huggormen har ett mörkt vindlande band och hasselsnoken två längsrader med mörka fläckar som också kan bilda ett sammanhängande band. Dessvärre så har jag lagt ut bilderna här på bloggen och kallat det för huggorm, jag får härmed dementera detta och be om ursäkt för desinformationen(om än helt oavsiktlig). Jag är inte särskilt bra på våra reptiler men man lär sig! Det är det som är så roligt med naturen också, man blir aldrig fullärd!
Hasselsnoken är en liten orm, max 80 cm lång och oftast mycket mindre. Den jag såg nu kanske var 40 cm lång. Förutom ett varmt lokalklimat är god tillgång på föda som repitler och smågnagare viktigt för att en lokal ska kunna hysa hasselsnok.

                                     

Hasselsnok(Coronella austeriaca)


Alla andra foton på arter på denna blogg ska vara korrekt artbestämda.

Jag lovar!