Midvinterinventering

Så har det varit midvinterinventering av sjöfågel igen. Jag har, som jag skrivit om tidigare här, tre områden i Saltsjöbaden som jag inventerar. Årets räkning bjöd inte på några överraskningar direkt. Den stora överraskningen var det där stora gula på himlen, nån sa att det kallas sol.

Resultatet var ganska likt förra året då det också var milt och isfritt. Mest fågel var det i Hotellviken i Saltsjöbaden, 37 gräsand, 60 vigg, 6 storskrake och 30 sotöna.  Den stora skillnaden mot förra året var den stora mängden vigg i år, förra året var det bara 4 st. Det var också mer gräsand förra året, 76 st.  Vid Dragviken på Svärdsö var det bara 3 st storskrake och vid Vårgärdssjöns utlopp till Baggensfjärden endast 2 st  gräsänder.  

Inventeringen går till så att man räknar fåglar på ca 600 lokaler i södra Sverige och man får då stickprov på de övervintrande sjöfåglarna. Detta dataunderlag används sedan för att beräkna årliga beståndsindex för varje art.


De många milda vintrarna från 90-talet och framåt sätter förstås sina spår i det totala inventeringsresultatet. Inte minst knipa, vigg och gräsand övervintrar i allt större utsträckning i Sverige. Ett intressant resultat från förra årets inventering är att brunanden, som är känslig för kalla vintrar, hade det högsta midvinterindexet någonsin. De flesta brunänderna räknades in i Blekinge skärgård.  Även knölsvanen stannar kvar under  vintern i mycket högre utsträckning nu än tidigare.  Det index man beräknar utifrån inventeringarna visar att den sedan 1998 fluktuerar på en stabil nivå som är ungefär dubbelt så hög som när inventeringarna startade i slutet av 1960-talet. Salskrake, skäggdopping och bläsand är också vanligare nu än under de första årens inventeringar. De två sistnämnda ses i huvudsak längs med de skånska kusterna.
Det allt varmare klimatet sätter alltså tydliga spår i vinterfågelfaunan. Beståndsindex fluktuerar förstås mellan varje år men de här långsiktiga förändringarna är väldigt tydliga. Förra året märktes också en tydlig utspridningseffekt, d.v.s. att många arter räknades in i lägre antal än tidigare p.g.a. att det var öppet vatten i stort sett överallt i södra Sverige och då även i många insjöar. Fåglarna sprids då ut över större områden och det blir färre inräknade fåglar i varje stickprov, så att säga. Det lär bli likadant i år med den här extremt milda vintern vi har.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback