Naturbloggen

Tänkte titta till jungfrusländorna vid Sandabäcken i Erstavik igår och inte minst ta lite bilder på de också. Är inte helt nöjd med de jag har på jungfrusländor. Såg också fam mot kungstrollsländor och kanske mindre sjötrollslända, även om den kanske inte har börjat flyga ännu. Klev av bussen vid Tenntorp och började gå ner mot Sandabäcken. Det var ganska bra fart på fågelsången för att vara tidig eftermiddag, framförallt bofinkarna var aktiva.  

Väl framme vid Sandabäcken så dröjde det inte länge förrän de första jungfrusländorna dök upp. Stora, breda, blåskimrande vingar och den där dansande flykten som påminner mer om en fjäril än en trollslända. Det var inte så många dock, bara 4 - 5 st. Det gick inget vidare med fotandet, de ville inte alls samarbeta och var väldigt skygga. Satte mig ner och väntade på att nån hane kungstrollslända skulle komma förbi på sin revirpatrull men icke. Nu satt jungfrusländorna stilla i strandkanten på andra sidan bäcken, 2 hanar och 1 hona. De satt verkligen still, varför gör de inget tänkte jag. Hanarna brukar ju alltid försöka para sig med första bästa hona och två hannar och en hona borde innebära viss dramtik. Men de kanske var trötta? Den ena hanen flög iväg och efter en stund flög honan ner till bäcken och började lägga ägg i ett strå som låg i vattnet. Hon måste nyligen ha parat sig med den kvarvarande hanen som nu satt och övervakade henne så att inga andra hanar skulle kunna befrukta hennes ägg.
Hanarna hos jungfrusländorna har små revir som de försvarar mot inkräktare. De upplöses ganska snabbt och nya revirbildningar uppstår så det kan se väldigt oordnat ut, men i kaoset finns en ordning om man tittar efter ordentligt.

En liten ljusgrön insekt kom i vinglig flykt och landade på ett blad. Den hade stora vingar, som ett stort tält, över den ganska långa och gröna bakkroppen, långa antenner och guldglänsande ögon. En guldögonslända alltså. Eller stinkslända som den också kallas eftersom den kan utsöndra ett illaluktande sekret om den känner sig hotad. En vanlig insekt som man ofta hittar inomhus. Larven har stor aptit på bladlöss och används som biologisk bekämpning i växthus.
Tofsmesens torra drillande lockläte och stjärtmesens mer salivfyllda "tsrr-tsrr" hördes från grantopparna. Två familjer på genomresa. Fick inte syn på stjärtmesarna men en tofsmes kom ner och verkade kolla in mig för att se var det var för nån som smög i buskarna.

Vid Sandasjön upphöll sig ett 10-tal korsnäbbar. Jungfru Marie nycklar blommade vid ett av tillflödena till Sandabäcken.

Järnsparvens skyttlande sisande sång hördes från en granplantering. Som en uppspeedad kungsfågel.

En gransångare satt och gnolade på sitt silt-salt- salt-silt-silt. En enkel ramsa man snabbt lär sig. Gransångaren ökar i södra Sverige. Vi har två olika gransångarpopulationer i Sverige, en nordlig och en sydlig där den nordliga går ner till Stockholmstrakten och den sydliga finns i Skåne, på Västkusten och på Öland-Gotland. Det finns m.a.o. ett glapp mellan de två populationerna, ett glapp som nu håller på att slutas.
Den nordliga gransångaren förekommer i frodig granskog medan den sydliga håller till i blandlövskogar gärna i anknytning till sjöar och vattendrag. Vi har haft en nordlig population sedan länge medan den sydliga gransångaren vandrade in i södra Sverige under 1960-talet med ett uppsving under 70-talet i Skåne och på Västkusten. Det är två olika raser som skiljer sig åt utseendemässigt och även sångmässigt. Den nordliga gransångaren har större kroppsvikt, längre stjärt och spetsigare vingar och gråare fjäderdräkt än den sydliga. Den nordliga sjunger också på en lägre frekvens. Man har gjort försök med att spela upp sång från både nordlig och sydlig gransångare för individer av de båda underarterna och de reagerar mycket starkare på sång av den egna underarten. Den sydliga gransångaren ökar nu i södra Sverige och de båda underarterna kommer att mötas i höjd med Stockholm-Värmland. Någon hybridisering mellan de två underarterna kommer förmodligen inte att ske p.g.a. skillnader i sång och biotopval. Men var den jag hörde en nordlig som var långt söderut eller en sydlig långt norrut? Vet faktiskt inte!

På väg tillbaka såg jag en råbock som sprang efter en en råget ute på ett hygge(ett av alltför många i Erstavik). De sprang runt-runt för att till slut stanna och titta på varandra en kort stund och sedan började de äta björksly. Man måste ju äta också!