Naturbloggen

Rapport från Erstaviksvandringen. 5 deltagare(var var alla andra?). Solen gjorde några försök att bryta igenom molntäcket utan att lyckas och det blev lite kyligt mot kvällningen. På väg till Sandakällan stannade vi till vid en kraftledningsstolpe och kikade på diverse små hål i den blottade sanden. Det är väldigt sandigt här vilket beror på att vi befinner oss på en utlöpare till Stockholmsåsen(en grusås alltså).  Många insekter är beroende av sådana här bara sandpartier i landskapet. När gamla grus- och sandtag läggs igen vill man ofta återställa marken och plantera skog vilket så klart missgynnar alla de arter som är beroende av öppna och varma sandmiljöer. Flera sådana arter är också rödlistade, som bibaggen t.ex. Därför är det viktigt att bevara de här miljöerna och även små partier som det vid kraftledningsstolpen är viktiga. Nu var det för kyligt för att några av de sandboende skulle visa sig.
Vi gick vidare mot källan och där visade jag förstås den rödlistade dunmossan och berättade att den vill ha kalk eller mineralrikt vatten för att trivas. Vatten som passerat grusåsar är ofta mineralrikt vilket förklarar dunmossans förekomst här. I omgivningarna hittar man också andra mossor som tydligt indikerar kalk eller mineralrika marker som kärrkammossa och praktkrokmossa.

Vi gick förbi ett väldigt vackert parti hällmarkstallskog med säkerligen 300-åriga tallar och ganska mycket död ved för att snabbt hamna i en ung tallplantering. Hundratals träd, alla lika gamla, i raka rader. Vissa kallar det skog, jag kallar det virkesåker. Inte mycket liv i en sådan skog. Så är det i Erstavik, fläckvis med fin skog i ett landskap som mer och mer förvandlas till virkesåker! Ska det verkligen vara så i Sverige mest besökta friluftsområde?

Sen hamnade vi på ett hygge, vilket faktiskt var meningen. Murklor hittar man gärna på hyggen. Hos murklorna, liksom många andra svampar, gynnas bildandet av fruktkroppar av störningar i markytan. Det är förmodligen  en anpassning till en tid då olika s.k. jätteväxtätare befolkade(?) Europas skogar. Det var djur som skogselefant, visent, uroxe, ullhårig noshörning m.m. som skapade ett luckigt skogslandskap med omväxlande mer slutna och öppna partier. Det är i detta landskap som våra arter har utvecklats i och då är det inte så konstigt att så många arter är beroende av öppna och halvöppna miljöer. I det perspektivet kan ett hygge likna sådana naturliga störningar, brand och stormar är två andra mycket viktiga naturliga störningar som också bidrar till att skapa det luckiga skogslandskapet, men så som skogbruket bedrivs för det mesta så blir det alltför slutna och täta skogar med alldeles för få gamla träd och alltför lite död ved. Kortsiktigt kan däremot vissa arter gynnas av hyggen.

Tillbaka till vandringen och murklorna. Vi började leta på hygget men inga murklor syntes. Det är inte så lätt att hitta murklor, de är bruna och välkamouflerade med en skrynklig hatt som ser ut lite som hjärnvindlingar faktiskt. Det brukar vara så varje gång vi gör det här, vi kollar runt utan att hitta något tills Lasse Hole böjer sig ner och tittar under någon rotvälta och plockar upp en stor och fin stenmurkla. Sen kommer han igång ordentligt och springer på den ena murklan efter den andra medan vi andra inte hittar några alls och vi undrar hur han bär sig åt. Det ska sägas också att det var mulet och det började skymma redan. Men"murkelhunden" som vi började kalla honom prickade in några murklor till! Vi började faktiskt misstänka att han hade varit ute dagen innan och "planterat" murklorna. Murklor måste förvällas ordentligt innan man kan äta de och det diskuteras om man verkligen får bort allt gift och att man inte ska äta murklor alls.

Efter murkeljakten gick vi till fikaklippan vid Sandasjön. Jag lovade sol i programmet,  då vi alltid har sol när vi fikar där, men inte denna gång. Det gjorde inte så mycket eftersom det var en på alla sätt mycket skön kväll ändå med mycket trevligt sällskap!

Hittills hade det inte varit någon vidare fart på fågelsången men när vi började närma oss Erstaviksfälten kom trastarna igång ordentligt. Det blev en fantastiskt fin trastkväll med tal-, kol- och rödvingetrast och fina obsar på rödvingen i tubkikarna. Det är nog min favorit bland trastarna med de roströda flankerna och det gräddgula strecket genom de stora svarta ögonen. Och en så härlig sång också. Det är kanske det bästa med våren, trastkonserten på kvällarna. Ute vid fälten så kom också morkullorna igång. De ser ut lite som stora fladdermöss när de kommer på sina stela vingar som förs hastigt och knyckigt och som inte kan misstas för något annat.  Våren är liksom inte komplett förrän man har sett den typiska siluetten av en rundmagad morkulla med den långa näbben pekande snett nedåt ovanför skogskanten i skymningen.