Mer om den smalvingade blombocken.

Var och tittade till den smalvingade blombocken idag. Lasse Hole var med och kunde ta några bilder på den sällsynta skalbaggen, som ni ser här nedan.

       

Den är uppenbart smalare än någon annan skalbagge med liknande svartgul färgteckning så man kan knappast ta fel på den. Även om man aldrig sett den förut så är den omisskänlig! Under förutsättnnig att man har lite koll på andra långhorningar förstås. 

Tanken var, förutom att visa Lasse det roliga fyndet, att kolla av ängarna vid övre och nedre Lusse gärde samt Stengärdet uppe vid badplatsen som jag skrev om i förra inlägget. Det är det sistnämnda stället som den är angiven ifrån tidigare. Vi började förstås vid nedre Luse gärde och där fann vi den på en gång. Lasse var snabbt framme med kameran och tog ovanstående bilder innan skalbaggen försvann ner i gräset för att inte synas till mer alls under dagen. Det var ju en liten besvikelse faktiskt. När jag var där häromdagen så gick den och gömde sig sig ett tag för att efter 5-10 min sitta på en röllika igen. Vi spanade av hela gärdet men inga fler smalvingade syntes. Likadant på de andra lokalerna. Förutom en hona gulröd blombock på älggräs och någon enstaka ängsblombock syntes inga långhorningar till och inte så mycket andra skalbaggar heller för den delen.

Något som också lyste med sin frånvaro var dagfjärilarna. Visst såg vi någon citronfjäril och ängspärlemorfjäril men så mycket mer var det inte. Just det, två ängsblåvingar och liten guldvinge också. Men det är tyvärr så att det är förfärande få dagfjärilar i Nackareservatet. Man ser de vanligaste arterna men oftast bara enstaka exemplar och de mer krävande arterna ser man inte alls. I år har jag faktiskt inte sett en enda
bastardsvärmare i Nackareservatet. Under de 5-6 år jag bott i Bagarmossen och regelbundet varit i Nackareservatet så har det hela tiden blivit färre och färre fjärilar, både vad det gäller antal arter och individer. Ängarna sköts uppenbarligen på fel sätt.
Nog om detta, för tillfället iallafall, och tillbaka till den smalvingade. Vi hittade alltså bara ett exemplar och man frågar sig hur stor populationen verkligen är. Är den livskraftig eller är det bara en restpopulation som ännu så länge håller sig kvar här men utan chans att långsiktigt leva vidare(s.k. utdöendeskuld)? Det är inte lätt att avgöra och även vanliga arter ser man inga mängder av, tycker jag. I förslaget till skötselplan talas det om att ett inrätta ett särskilt uppföljningsprogram för den smalvingade blombocken. Jag tvivlar på att det finns något sådant eller att det är på gång.
Jag får ta upp de här frågorna med miljöförvaltningen, eller park och fritid eller vilka det nu är som har hand om reservatsskötsel!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback