Fåglar i ett körsbärsträd.

Nedanstående bilder är tagna i en trädgård i Tyresö strand, en trädgård som inte ser ut som de flesta trädgårdar gör där(sterila och "välskötta") utan som istället bjuder in till ett rikt djurliv. Bl.a. finns där ett körsbärsträd som fårstås lockar till sig fåglar så här års, körsbär säger man ju inte nej till. De bjuds även på ost och annat gott så det var ett ständigt fladdrande och svirrande från små fågelvingar.
        
             
En något sliten talgoxeförälder och en av dess ungar. Unga talgoxar har i stort samma teckning som de vuxna fåglarna men man kan skilja ut dem på att de är liksom gultonade i fjäderdräkten vilket tydligast syns i de vita partierna, kind och vingband alltså. En intressant sak är den gula fläck ungarna har i nacken. Det har visat sig att den reflekterar UV-strålning och att mängden UV-strålning som reflekteras ger en indikation på fågelns fitness(livsduglighet, fortplantningsförmåga). Föräldrarna favoriserar de ungar som reflekterar mer UV-strålning eftersom de har störst chanser att i sin tur fortplanta sig framgångsrikt i framtiden.

                      
Talgoxen är en väldigt anpassningsbar fågel men dess favoritmiljö är lövskog och den kan ha en väldigt hög populatoinstäthet i lämpliga områden, flera hundra par per kvadratkilometer enligt Svensk fågelatlas. Talgoxen ser man ofta födosöka på marken, mer än de andra mesarna, och kanske är det därför som gärna vill ha lite öppna skogsmiljöer. De är verkliga allätare och födan varierar såklart med årstiderna. Under sommarhalvåret är insekter och insektslarver viktigast och ungarna föds till stor del upp på fjärilslarver. De äter så mycket larver så de kan användas som biologisk bekämpning av "skadeinsekter"(gillar inte riktigt det ordet, det är så antropocentriskt). Studier i Holland har visat att uppsättande av holkar i anslutning till äppelodlingar kan minska skadorna från insektslarver med 50 %!

                     
Även en blåmesfamilj höll till i trädgården. Till vänster syns en av de något tilltuffsade föräldrarna. Det är verkligen slitsamt att vara fågelförälder och så här års ser man nästan utmärglade fåglar som verkligen gett allt för att föda upp sina ungar. Till höger syns en av ungarna, även hos blåmesarna har de en gul ton i fjäderdräkten. 
Att skilja blåmeshanar från blåmeshonor är inte alltid så lätt men honorna är mer matta i färgerna. Däremot har de inga problem att själva se vem som är hona och vem som är hane. Blåmesens fjäderdräkt reflekterar UV-ljus, som det mänskliga ögat inte kan uppfatta, och i UV-spektrat är det en tydlig skillnad mellan hanar och honor. fåglar har en fjärde typ av tappar i ögonen, däggdjur har bara tre, som gör att de kan uppfatta UV-ljus. Det har visat sig att olika fåglar ser olika delar av UV-spektrat där tättingar, som mesarna, ser kortare våglängder än t.ex. rovfåglar. Det innebär att fåglar som vi uppfattar som färgglada och lätta att upptäcka för rovfåglar i själva verket inte alls är det utan faktiskt tvärtom.

Blåmesen har det verkligen gått bra för under senare år och den har också expanderat norrut. Vid början av 1900-talet gick dess nordgräns i höjd med Dalälven, ungefär som eken alltså. Men från slutet av 1990-talet påträffas blåmesen i Lappland och Norrbotten. Orsakaen till denna expansion är så vitt jag vet oklar.

Blåmesen är en riktig tuffing och tvekar inte att ge sig på större fåglar i kamp om mat, något man lätt kan se vid ett fågelbord under vintern.

                      
Även flera nötväckor höll till i körsbärsträdet. Jag har alltid haft ett gott öga till nötväckor, trevliga och pigga fåglar, ofta ljudliga och är ofta den fågel som bryter tystnaden om man är ute på en skogspromenad en mörk novemberdag. Nötväckan är väl mest känd för att vara fågeln som går nedför trädstammarna med huvudet före, något som trädkryparen inte gör. Inte för att man egentligen kan förväcla de två arterna tycker jag, de är ju inte särskilt lika egentligen.  Trädkryparen ser mest ut som en bit bark som fått liv och börjat röra på sig.

Nötväckan är även den en lövskogsart och den föredrar områden med lite äldre träd med grov bark, som gamla ekar t.ex. Precis som för blåmesen gick den nordliga utbredningsgränsen för nötväckan i höjd med ekens nordgräns i början av 1900-talet men under senare tid har den utökat sitt utbredningsområde norrut. Numera finns den längt upp i norrland om än glest och sparsamt.

                           
                    Uppenbarligen gillar den körsbär.


Kommentarer
Postat av: Beatrice

Jättefina bilder - igen!!



/Bea

2011-08-10 @ 01:10:19
Postat av: Ronny

Tack!

2011-08-11 @ 21:02:30
Postat av: samdra

Teddy, Freddy, Jack o lille Tusse är hedrade över att få vara med ;-)

2011-08-15 @ 16:42:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback