Naturbloggen

Skärgårdsstiftelsen rapporterade för någon vecka sedan att ejdern minskar kraftigt i Östersjön. Det resulterade faktiskt i en del inslag i tv och artiklar i tidningarna. Men man kan verkligen hålla med SOF som undrar varför det dröjt så länge för medierna att uppmärksamma ejderns allvarliga tillbakagång. Och när det väl rapporteras så blir det bara ett inslag utan uppföljning och dagen därpå har frågan glömts bort av de flesta.

Den pågående valrörelsen är nästintill kliniskt ren från allt vad natur-och miljöfrågor heter. Visst är det lite klimatprat men det har en rätt undanskymd roll, trots att vi nu verkligen börjar se effekterna av ett varmare klimat med skyfallen och översvämningarna i Pakistan och den extrema vämeböljan i Ryssland, för att nämna några av de extrema väderhändelserna vi sett under sommaren.

Hur är det med ejdern då? Jo, den har minskat kraftigt under den senaste 10-årsperioden efter att ha ökat under lång tid. Uppsvinget för ejdern hänger ihop med övergödningen av Östersjön som gjorde att blåmusslan, ejderns stapelföda, ökade. Men under 1990-talet vände utvecklingen och ejderpopulationen började snabbt minska istället. Den senaste tioårsperioden har ejderpopulatinen minskat med 30 procent och prognosen är att tillbakagången kommer att fortsätta. Detta har gjort att ejdern numera är upptagen i den Svenska rödlistan som nära hotad. En del av förklaringen till tillbakagången kan vara att havsörnstammen vuxit kraftigt under de senaste årtiondena. Men det är inte hela förklaringen. Den stora boven är snarare tiaminbristen, som även drabbar många andra fåglar. Ni kanske kommer ihåg att det började komma rapporter om trutdöd längs våra kuster för några år sedan. Nu har forskarna kommit fram till att trutdöden orsakas av brist på vitamin B1,tiamin, hos fåglarna. Vad som i sin tur orsakar tiaminbristen är däremot inte klarlagt. Men forskarna tror att det handlar om störningar i de biogeokemiska cyklerna. Eftersom djur inte kan bilda tiamin själva så måste de få i sig det via födan. Tiamin bildas långt ner i näringskedjan i växtplankton vilket gör att hela ekosystemet påverkas. Det kan vara övergödningen av Östersjön som påverkar planktonen som blåmusslorna lever av och som i sin tur äts av ejdrarna. Tiaminbrist hos fåglar och även andra djur har observerats över hela världen och de Svenska forskarna tror att en stor del av våra fågelarter kan vara drabbade. Och förmodligen alla andra djur också! Om det som orsakar tiaminbristen sker längs ner i näringsväven så kommer förstås alla djur att påverkas.
Det här är verkligen läskigt!

Nu får man hoppas att det forskas vidare om det här. Jag lyssnade på ett föredrag av Lennart Balk, som drivit den här forskningen, och han sa då att det är svårt att få forskningsmedel för detta. Åtminstone i Sverige verkar intresset ljummet från naturvårdsverk såväl som regeringen medan man däremot verkar mer intresserade i bl.a. USA.

Att ejdern minskar kanske inte verkar så dramatiskt för en del som tror att vi människor på något sätt är frikopplade från naturen, vilket det tyvärr verkar vara alltför många som tror. Men för oss andra så är det riktigt oroande. Och det är här man skulle önska att rapporteringen om den minskande ejderpopulationen skulle vara bättre och mer fullödig. Varför följs det inte upp med frågor om orsakerna och om det är kopplat till männniskans påverkan på miljön? Vad säger politikerna om detta i dessa valtider, vad säger de om att det är svårt att få anslag för vidare forskning om tiaminbristens orsaker? Tyvärr har det nog mycket att göra med den allt mer utbredda naturanalfabetismen. Inte rör det väl mig om ejdern minskar kanske många tänker. Hur många vet förresten att ejder är en fågel? Under den senaste vandringen var det faktiskt en person som inte visste vad en gråtrut är för nåt!

I naturguidekretsar brukar det diskuteras om artkunskap och naturkänsla är nödvändigt för att man ska kunna känna ett engagemang för miljöfrågor. Det finns inte något entydigt svar att få i någon forskning och det brukar råda delade meningar om detta även om de flesta som tror att kunskap och vistelse i naturen också föder engagemang och känsla för miljöfrågor. Det borde göra det kan man tycka. Har man upplevt det skådespel som ejdersträcket är, eller sett de osannolikt vackra gudingarna(hanarna) och hört deras mjuka vårsång i skärgården , eller följt ådorna(honorna) med sina ungar under sommaren så känns det förstås ända in i själen när man läser om tiaminbrist och vikande ejderpopulationer.  Så nog tror jag ändå att det spelar roll om vi lyckas få ut fler människor i naturen. Men det räcker nog inte bara med det, tror att det finns många som vistas i naturen men som mer använder den som kuliss för olika andra aktviteter så det behövs också att man berättar och förklarar och framförallt lär folk att se, lyssna och upptäcka i naturen.

Några fler bilder från forskningsresan. Det här är från en avverkningsanmäld skog där vi hittade en hel drös med rödlistade arter som vedtrappmossa, gräddporing, gammelgranskål, gränsticka, doftskinn, lunglav, kolflarnlav, skrovellav, violettgrå tagellav och dvärgbägarlav! Uppgifterna lämnas vidare till skogsbolag och skogsstyrelsen. Vi får hoppas att den här skogen får stå kvar!



På en sån här låga kan man hitta många roliga arter. Vedtrappmossa finns på nästan varje låga, gräddporingen var inte lika frekvent men hittades på många lågor.

Är det inte en helt underbar gammal låga?

Det var riktigt häftiga skogar vi fann med mycket höga naturvärden. Det finns ännu kvar områden som är så gott som helt opåverkade av skogsbruk även så här långt söderut som i Leksand - Vansbrotrakten. Även om vi har många fina tätortsnära skogar i Stockholmstrakten så når de inte riktigt upp till de här nivåerna! Med några undantag, jag kan ju inte låta bli att tänka på Ryssbergen förstås. Ryssbergen är ett litet mirakel! En liten rest av urskog alldeles utanför Stockholm som fått sköta sig helt själv, där träden får växa, bli gamla, och dö i ett evigt kretslopp och där en liten spillra av biologisk mångfald knuten till gammelskog klamrar sig fast.

Etta annat bevis på att det var riktigt fina skogar vi besökte var lavskrikorna! Lavskrikan hör ju till den gamla hänglavskogen och har blivit allt sällsynare i södra delarna av sitt utbredningsområde. Den klarar sig inte i det moderna skogsbrukets virkesåkrar och har gått tillbaka kraftigt, inte minst i Dalarna. Många av deltagarna på forskningsresan blev förvånade över att vi över huvud taget såg lavskrikor här!
Jag lyckade förstås aldrig få syn på någon lavskrika, däremot hörde jag dem.

En sak som var skönt med de områden vi besökte var tystnaden. Inget trafikbrus i bakgrunden, inga flygplan, bara tystnad och naturens egna ljud.

Fler bilder från forskningsresan kommer, när jag framkallat diafilmerna! Digitalkameran är på service så det blev till att återgå till det analoga! Tur man har kamera i mobilen!

 
Allmän sävslända(Sialis lutaria)

Såg de här sävsländorna vid Nor utanför Knivsta. Vi var ute efter den flodsångare som under en längre tid sjungigt vid norra änden av Säbysjön. Ett lämpligt stopp på vägen mot stäpphöken som under flera dagars tid uppehållit sig på Lövstaslätten strax söder om Uppsala. Nor visade sig vara ett spännande område med en fin å som rinner mellan Säbysjön och Valloxen. Ån kantas av lummig lövskog med ett stort inslag av alm varav flera var döda av almsjuka men ändå många vid liv och till synes vitala. Just tät strandskog är en utmärkt miljö för flodsångaren och det dröjde inte alltför länge innan vi hörde dess typiska sång. En skyttlande ramsa som påminner om en stor vårtbitare. När vi lyssnade på flodsångaren så fick jag syn på de här sävsländorna som stt på staketet till hästhagen. Sävsländor har svarta, tjocka, vingribbor som ger det där typiska nätmönstret på vingarna. Långa antenner och stora ögon är också utmärkande drag hos sävsländor. De flyger tidigt på försommaren och är vanliga vid åar och sjöstränder. De fullbildade sävsländorna äter lite pollen medan larverna är bottenlevande rovdjur.

       
Bakom de här ekarna satt flodsångaren. 


          
            En skogsnäva.

Stäpphöken missade vi med några timmar! Men vaktel spelade där och senare på kvällen hade vi spelande kornknarr vid Övre föret samt jagande hornuggla.  

Träffade på dem här bladlössen igår. Eftersom de sitter på björkblad kan man väl förmoda att det är björkbladlöss. Ni kanske har läst om den ryska bladlusinvasionen men de här lössen har nog snarare lokalt ursprung. I ett pressmeddelande säger jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet att "den stora mängden björkbladlöss som nu finns lokalt i landet är kläckta i Sverige."

Bladlössen tillhör ordningen Homoptera, växtsugare, som delas in i två undergrupper bestående av stritar och växtlöss. Bladlössen är rätt intressanta små djur faktiskt. De kan föröka sig oerhört snabbt, en bladlus kan teoretiskt ge upphov till 3 miljoner avkommor under ett år! De kan det här med jungfrufödsel också, bladlushonan föder kopior av sig själv, ibland flera om dagen! Det är framförallt under vår och sommar som förökningen i huvudsak sker på detta sätt som kallas för partenogenes när det sker inom djurvärlden. Motsvarande begrepp inom växtvärlden är apomixis. Hannar dyker oftst inte upp förrän på hösten då parning sker. Äggen som läggs då övervintrar och kläcks på våren.

Bladlössen har ett speciellt organ på bakkroppen som kallas sifon. Det är två små rör som sticker ut på varsin sida av bakkroppen. Det är en försvarsanordning med vilka de kan skicka iväg en vätska som stelnar i luften och, ja, helt enkelt täpper till truten på den som nu vill försöka äta upp den.  Det är inte nog med det, vätskan innehåller också ett alarmferomon(doftämne) som varnar de andra bladlössen. De kan då släppa taget om bladet de sitter på för att försöka undkomma faran. Sifonerna syns på bilden nedan som två svarta prickar på bakkroppen.



Bladlöss har oftast inte vingar men när det blir ont om mat på ett ställe så föds ungar som utvecklar flygdugliga vingar. Men björkbladlusen skiljer sig från många andra bladlusarter genom att den första generationen har vingar. På bilden ovan ser man en bladlus med vingar.

Björkbladlössen sitter på undersidan av björklöven och suger i sig växtsaft. Egentligen suger de inte eftersom vätskan är under tryck så det är bara att stoppa ned snabeln och låta växtsaften flöda.

Bladlössen uppvaktas ofta av myror och andra insekter som vill komma åt honungsdaggen. Honungsdagg är ett sockerhaltigt ämne som utsöndras av bladlössen och som gör att bladen de lever på kan bli helt täckta av ett klibbigt vaxöverdrag. Myror kan till och med mjölka bladlöss på honungsdagg. Bladlössen får i och med myrornas närvaro ett extra försvar mot rovdjur.

Läget för gammelskogen är kritiskt. Trots all kunskap om hur viktig gammelskogen är för den biologiska mångfalden och klimatet avverkas månghundraåriga skogar i Sverige idag. Skydda skogen går nu ut med ett upprop för att bevara våra sista urskogar.  

Kraven är:

• Anta ett nytt arealmål för perioden 2010-2020 som ligger i linje med ledande naturvårdsforskning, där 20 procent av Sveriges produktiva skogsmark skyddas.

• Höj anslaget till skogsskydd perioden 2010-2020 till den nivå som krävs för att långsiktigt bevara den biologiska mångfalden i skogen.

• Främja en ökad variation av skogsbruksformer i de 80 procent av den produktiva skogsmarken som fortsatt brukas.

• Motverka klimatförändringarna och främja en ökad kolinlagring i skogsmarken genom att bevara kvarvarande äldre skogar och modifiera skogsskötseln av de brukade.

• Bevara den fjällnära skogen. Gränsen för fjällnära skog får inte inskränkas.

• Bättre generell hänsyn vid skogsbruk.

• Inför stöd för landskapsplanering


Läs hela uppropet här och skriv på här.

Ja, den var tydligen "nödvändig" enligt Olof Liberg, forskare och koordinator för Skandulv! Vi har lite drygt 200 djur och då är det tydligen nödvändigt med jakt. Varför det då undrar man? Jo, för att "naturen kan inte reglera beståndet själv". Jaså! Det är väl självklart att naturen kan reglera beståndet. Eller skulle de svenska skogarna snart svämma över av varg? Märkligt påstående från en ekolog! Han kanske har lärt sig av kungen, två blir sju och sen exploderar det! Hans Majestät är nog en duktig ekolog och populationsbiolog!
 
Man får hoppas att Liberg är felciterad, man vet ju hur det kan vara med tidningarna, men när man läser artikeln och chatten så verkar det inte så. Han verkar på fullt allvar mena att vargjakten var nödvändig. Det skulle tydligen vara katastrof att släppa vargstammen helt fri. Är det 280 vargar som skulle vara katastrof, eller redan vid 260? Om vi hade en ordentlig vargstam på ett par tusen djur så skulle vi självklart kunna ha licensjakt på varg! Men vi är inte ens i närheten av en livskraftig vargstam så att vargjakt i dagsläget skulle vara nödvändigt är fullständigt obegripligt. Det finns fler som reagerat på de märkliga påståendana från Liberg.

Det verkar finnas lite olika uppfattningar om hur många vargar som behövs för att stammen ska vara livskraftg men omkring 1000 djur behövs nog. Det är vad Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi vid Uppsala Universitet säger i en intressant intervju.

"Ur en vetenskaplig synvinkel så är dagens 200 djur alldeles för litet för att man ska ha en långsiktigt hållbar livskraftig vargstam. Så alla åtgärder som reducerar antalet djur kommer att inverka negativt på vargstammen." Han säger också att de viktigaste åtgärderna för att minska inavlen hos vargarna är att "låta stammen växa så snabbt som möjligt så att den kommer upp i antal och 2. Se till att det kommer till nytt blod på ett eller annat sätt". Och eftersom den svenska vargstammen härstammar från endast tre individer och den genetiska variationen är så låg så är nog även 1000 vargar i underkant.


Så var det med miljöminister Carlgrens främsta argument, det var ju för att minska inavlen jakten behövdes, vi skulle få en friskare vargstam om vi sköt 27 vargar. Ett argument som uppenbarligen inte har något stöd i vetenskapen. Vilket också Fredrik Widemo på Svenska Jägareförbundet(faktiskt) säger i ett blogginlägg.

Han skriver bl.a. att "jakten är inte tänkt att minska inaveln, utan att skapa de nödvändiga förutsättningarna för de åtgärder som gör det. Det handlar helt om acceptans bland människor som bor och verkar där vargarna finns. Det är länge sedan man inom rovdjursförvaltningen kom till insikten att nyckeln till framgång är människorna och deras attityder."

Man kan ha olika åsikter om vargjakten verkligen ökar acceptansen eller inte men det är i alla fall ett ärligt
argument.

Man skulle ju möjligen kunna acceptera en vargjakt i dagsläget om det fanns konkreta planer på utsättning av djur från Finland/Ryssland men de lyser med sin frånvaro. Undrar om Jägarförbundet och de andra vargjaktförespråkarna kommer att stå på barrikaderna när det gäller inplantering av varg? Jag tvivlar!

Är det inte konstigt att man inte avblåser vargjakten nu, man har ju skjutit 27 vargar som det var sagt? Man får hoppas att vargarna i Örebro län(de få som är kvar)håller sig undan tills jakttiden har gått ut! De kan ju vandra in i Värmlands län så är de fredade. Är det inte märkligt, förresten, att man har tilldelat varje län ett visst antal djur att skjuta? Rör sig inte vargarna över länsgränserna? Eller meddelar de respektive länsstyrelse om var de befinner sig kanske?

Nu har 25 vargar skjutits i Sverige. 25 individer av en akut hotad art!

Ytterligare 2 vargar ska skjutas innan jakten avslutas för denna gång. I Dalarna har man skjutit åtminstone 1 varg för mycket och det skulle inte förvåna om det visar sig bli betydligt fler än 27 skjutna vargar. Man har ju valt ett sällsynt korkat sätt att bedriva vargjakten på! Skicka ut 12000 jägare samtidigt i samtliga län som jakt får bedrivas i gör ju att risken för "överskjutning" är uppenbar, även om varje jaktlag ska kolla av hur många vargar som skjutits varje timme. Varför inte ta ett län i taget åtminstone? Eller helst av allt inte bedriva någon vargjakt alls förstås. Miljöminister Carlgren hävdar att jakt är precis vad den inavlade vargstammen behöver! Den blir tydligen bättre av ännu färre individer. Sannerligen en ny strategi för artbevarande! Jag har inte lyckats hitta något stöd i forskningen för att inaveln minskar om vi skjuter av ett antal vargar, men jag har kanske inte kollat ordentligt? Hur vet man att det är just de mest inavlade vargarna som skjuts?
En kontrollerad och säker jakt sägs det, jomenvisst!
Jakten kan följas här.

Det hela är skamligt och pinsammt för Sverige! Det finns 20 länder i Europa som har högre vargtäthet än Sverige och de tycks överleva ändå. Vi bryter också mot EU:s art- och habitatdirektiv och nu anmäler bl.a. Naturskyddsföreningen Sverige till EU-kommisionen.

Ingen vidare inledning på det internationella året för biologisk mångfald.

Just vargens positiva inverkan på mångfalden är något som man inte hör så mycket om. Det blir förstås förändringar när ett topprovdjur återetablerar sig i områden som den länge varit försvunnen ifrån. I USA har man kunnat studera vad som händer när vargen kommer tillbaka och det är uppenbart att effekterna blir positiva för ekosystemet totalt sett. I Sverige verkar forskningen mest handla om påverkan på älg och rådjur och i viss mån andra däggdjur medan det inte verkar finnas någon forskning om hur hela ekosystemen påverkas. Åtminstone har jag inte kunnat hitta något sådant.

I somras var jag och skådade fågel med ett gäng européer, däribland en rumän. De har flera tusen vargar i Rumänien och jag frågade honom om hur de klarar av "vargproblemen" där. Vilka problem frågade han, visst de tar väl några får ibland men man håller de instängslade och tar in djuren på kvällarna. Något problem var det inte, det är väl bara helt naturligt att det är på det viset. Jag frågade om folk är rädda för varg och han gav mig en frågande blick och undrade varför ska man vara rädd för varg. När jag sedan sa att vi har regeringsbeslut på att vi ska ha max 210 vargar i Sverige tittade han på mig och såg ut att tänka att "ni svenskar är fan i mig inte kloka".

Så här skriver Lindgren: När vi vistas i skog och mark stimuleras alla de sinnen som varit livsavgörande för vår biologiska utveckling och överlevnad som art, och som varit en förutsättning för att vi ska kunna fungera i bästa harmoni med vår omgivning. Denna allsidiga stimulering är av särskild betydelse för den växande hjärnan, då sinnesintryck och omgivningsfaktorer genom så kallade epigenetiska mekanismer påverkar hur olika gener aktiveras eller läggs i träda under olika utvecklingsfaser.

Inte så konstigt egentligen då vi alla är ett stycke natur, hur gärna en del av oss ändå försöker att blunda för det självklara faktumet.

Han skriver också om att naturen har reducerats till en "kuliss för upplevelser, exemplifierad i form av ekoparker, naturreservat eller äventyrsbad. Till dessa beger man sig i ett bestämt syfte, och inte i första hand för att uppleva en organisk oordning för dess egen skull." Så sant! Och så sorgligt! 

Om vi bygger bort de sista grönområdena i städerna blir det svårt att vända denna utveckling. I Nacka har vi iallafall haft ett seminarium om närnaturens betydelse för folkhälsan för politiker och tjänstemän, kanske borde göra något liknande i Stockholm?

Richard Louv har också en mycket läsvärd blogg.  

Om ni ser en stor fluga med spetsig långsmal bakkropp i någon glänta i skogen så är det med all säkerhet en rovfluga. Man kan se dem en bit in på hösten och går man ut i skogen nu så dröjer det ofta inte länge innan man ser en rovfluga. Det ska helst vara en solbelyst och torr plats i skogen. Jag har blivit lite fascinerad av rovflugorna, det är något med deras utseende och uppträdande som jag gillar! Kanske inte de vackraste insekterna direkt men visst ser de rätt häftiga ut? Rovflugorna har lång och spetsig bakkropp och långa kraftiga lite spindellika ben. Och så är de håriga!

Huvudet är väldigt rörligt och vridbart vilket är lämpligt när man spanar efter byten. De är rovdjur(förstås) och tar ofta sina byten i luften. Benen bildar en fångstkorg när de hålls framåtriktade i luften, precis som hos trollsländorna. Även larverna, som lever i marken hos de flesta arterna, är rovdjur. Rovflugor utnyttjas faktiskt som biologisk bekämpning av skadeinsekter i olika sammanhang!

När de fångat ett byte så sprutar de in nervgift som förlamar och ett ämne som löser upp de inre vävnaderna hos bytet! Sedan kan de sätta sig på en solbelyst sten och suga i sig!

    

I Sverige har vi 41 arter rovflugor och i världen finns det runt 7000 arter. De hör till tvåvingarna(Diptera) som har det bakre vingparet ombildat till svängkolvar,ett klubblikt balansorgan. Alla flugor och myggor hör till tvåvingarna. Har ni undrat över hur man ser skillnad på flugor och myggor(vem har inte det)? Det är inte alltid så enkelt faktiskt, i våras höll jag på och fotade några myggor som senare visade sig vara flugor! Så här är det, flugor har bara ett fåtal leder i antennerna medan myggorna har mångledade antenner! Då är det ju enktelt! Om det och annat intressant om tvåvingar kan man läsa här.

Rovflugorna har en egen hemsida också(det måste man ju ha).