Naturbloggen

I söndags var det dags för Nacka Biologiska Förenings sedvanliga senhöstexkursion till Mörkö. Örn- och gåsspaning stod på programmet men som vanligt med NBF så blir det alltid mer än bara fåglar som beskådas.  
                        
Det var en strålande vacker dag om än något blåsig, men det blåser ju alltid på Mörkö så det var inet annat att vänta. De första havsörnarna kunde ses från bilen på väg till norra Mörkö, 3 st visade upp sig varav en flög baklänges i den hårda motvinden! Flera örnar visade sig under dagen men tyvärr ingen på särskilt nära håll. Man vill gärna ha lite blåst på Mörkö då de stora och tunga(och lata) örnarna helst vill ha det för att de ska orka flyga.  

                                  
På bilden ovan syns några av Mörkös gammelekar, livsfarliga träd som när som helst kan kollapsa över intet ont anande besökare! I allfal om man ska tro trafikkontoret i Stockholms stad...
Jag har sett den exklusiva gammelekslaven på några av de där ekarna tidigare och läderbagge hittades i det här området för några år sedan. 

En varfågel höll till här och visade upp sig fint när den satt och spanade från olika stolpar och vägskyltar. 


                        
Vid Salsudd finn en fin sandstrand kantad av gammeltallar. Vi tog lunch här i solen och dessutom var det lä så vi kunde inte ha det så mycket bättre. I Skanssundet låg det flockar av knipor och enstaka storskrakar. Både knöl och sångsvanar syntes också.

                       
På flera av tallarna växte det talltickor. Hittade även den här lockespindeln på en av tallarna. De är inga riktiga spindlar men nära besläktade med dem. Hos lockespindlarna har mellan- och bakkropp vuxit samman och de kan inte spinna nät. Det andra benparet är extra långt och fungerar som känselspröt. Lockespindlar har små klosaxar som de fångar sina byten med med de äter även svampar, fågelspillning och honungsdagg. Det breda mörka bandet på ryggen avslöjar att det är en Mitopus morio på bilden, en av ca 20 arter lockespindlar i Sverige.

                       
Vi letade musselskal vid stranden och hade snart hittat samtliga 4 arter som finns i Östersjön(det finns någon mer i absolut sydligaste Östersjön). På bilderna ovanför är det skev hjärtmussla, den ena med påväxt av havstulpaner som egentligen är kräftdjur.

                       
De här fina rosafärgade musslorna är östersjömusslor.

                             
Här är skal av den stora sandmusslan, en art som infördes i Europa på 1500-talet, vid 1900-talets början hade den kommit till västkusten och sydkusten och har sedan fortsatt sprida sig allt längre upp i Östersjön.

                             
Och slutligen den för Östersjöekosystemet så viktiga blåmusslan. Till skillnad från de andra musslorna så gräver inte blåmusslan ner sig på bottnarna utan sitter på klippor eller uppe på bottnarna.

                     
Vattenkikaren är ett bra ställe för information om vad som finns i våra hav.


                    
Och nu över till något helt annat som det heter, på väg till den planterade bokskogen så såg vi den här fina citrontickan(Antrodia xhanta) på en stubbe. Oftast ser man den på tallågor men den förekommer också på lövved.

                                
Mörkös planterade bokskog var ett ställe som man åkte till för att se stenknäck en gång i tiden. Stenknäckarna är förstås kvar men den har spridit sig och ökat i antal under de senaste årtiondena och har nu blivit en parkfågel i Stockholm. 
                     
På väg mot Björkarö passerade vi den här träddungen som utgjordes mest av ekar men även några aspar varav en riktigt stor och fin.
Aspen är ett s.k. rikbarksträd vilket betyder att barken har högt pH-värde samt en hög vattenhållande kapacitet. Det gör att barken är bra för lavar att växa på och aspar är ofta påväxta av en mängd olika lavarter. 

                     
Här är några vanliga lavar som man ofta hittar på aspar. På bilden till vänster syns veckkantlav(Lecanora allophana), tror jag, kanske jag ska tillägga, de är inte lätta de här skorplavarna och det finns ca 110 arter av kantlavar. Men de ihopgyttrade mörkt rödbruna apothecierna(fruktkropparna) med veckade kanter tycker jag pekar på veckkantlaven. Till höger är det den vanliga vägglaven(Xhanthoria parietina) som ofta lyser upp aspstammarna. Den förekommer även på andra lövträd och och är en karaktärsart för rikbarkssamhällen. Den finns också på klippor vid kusten.

                     
Till vänster ovan syns allélaven(Anapthycia ciliaris), en vanlig art som växer på äldre lövträdsstammar i synnerhet i alléer och längs med grusvägar. På bilden syns några apothecier och de för allélaven typiska trådlika utskotten, cilier, som ger den dess typiska taggiga utseende. Till höger sen så är det en asporangelav(Caloplaca flavorubescens) med sina typiska gulkantade apothecier. Det här är bara en bråkdel av de arter som fanns bara på den här aspen.

Eftersom jag tittade på aspen och dess lavar så missade jag fjällvråken, några ormvråkar hann jag med i allafall. 

                     
Här skådas ännu en havsörn som också blev dagens sista obs.

Nacka kommun håller på och planerar Ältadalen, en stor grusgrop, och man vill göra det hållbart, bra ambitioner men man når inte riktigt ända fram kan man säga, om man vill vara snäll...

Yttrande över samrådsförslag för Ältadalen 10:1 m.fl. i Älta, Nacka kommun.

• Planeringen är felvänd, låt hållbarhetsfrågorna styra planens utformning från grunden
• Värna de känsliga sandmiljöerna där den sällsynta bibaggen förekommer
• Spara hela närskogsområdet öster om Sigfridsborgsskolan
• Ta tillvara synpunkter om bevarande av närrekreationsområden m.m. från ”Ältabornas syn på Ältadalen”
• Upprätta en miljökonsekvensbeskrivning

Hållbarhetsfrågor

 

I planbeskrivningen sägs att planeringen i Ältadalen ska grundas på ett hållbart stadsbyggande och ett hållbarhetsprogram har också upprättats. Vi ser med glädje att Nacka kommun har ambitioner vad gäller dessa frågor.

Men vi saknar fortfarande en djupare analys av hur Ältadalen kan bebyggas på ett hållbart sätt. Det verkar redan vara bestämt att det är 230 – 250 bostäder i friliggande småhus som ska byggas. Är det optimalt utifrån ett hållbarhetsperspektiv? Vi ställer oss tveksamma till det. Det är ett bebyggelsemönster som oftast innebär ett stort bilinnehav och lågt kollektivtrafikresande. Vi anser att man har börjat i fel ände, istället borde man förutsättningslöst tittat på hur man kan planera Ältadalen så att bebyggelsen inte tar naturmark i anspråk, inte ökar biltrafiken o.s.v.

 

Vi menar att man måste göra en analys av hur mycket Ältadalen kan exploateras och vilken typ av bebyggelse som är mest optimal i ett hållbarhetsperspektiv.

Vilken typ av bebyggelse skapar närhet och ger bäst förutsättningar för kollektivtrafik och lågt bilinnehav samt gynnar gång- och cykeltrafik?

Hur ska området planeras för att ge förutsättningar för spridningskorridorer för djur och växter?

Hur kan området planeras så att naturens ekosystemtjänster gynnas och tas tillvara?

Hur ska området planeras för att tillfredsställa barns behov med plats för lek och rörelse?

Detta är bara några frågeställningar som man bör behandla innan man bestämmer sig för hur mycket området ska exploateras och med vilken typ av bebyggelse.

 

I vårt yttrande över detaljplaneprogrammet skrev vi att vi hoppas att det hållbarhetsprogram som ska tas fram ger svar på dessa frågor och att planeringen inte är alltför låst vid den idéskiss som finns i detaljplaneprogrammet. Tyvärr blev det som vi befarade, huvuddragen i planeringen ligger fast, hållbarhetsprogrammet slänger man in i efterhand för att försöka göra bästa möjliga av situationen.

 

En viktig aspekt av hållbar utveckling är dialog med medborgarna, något som lyser med sin frånvaro i planförslaget. Vi anser att man borde ta till vara på det som framkom i ”Ältabornas synpunkter på Ältadalen”. Vidare borde en dialog föras med medborgare och föreningar om hållbarhetsfrågorna. I Hållbarhetsprogrammet har enbart tjänstemän samt konsulter och byggherrar deltagit.

 

Natur och rekreationsvärden

 

Ältadalens största naturvärden ligger i de blottade sand- och grusytorna. Sydvända och solexponerade sand- och grussluttningar är mycket värdefulla för en rad olika arter, framförallt insekter, som har svårt att klara sig i dagens landskap. Tidigare har blottade sandytor kunnat upprätthållas genom bl.a. bete och tramp från både tama och vilda djur och bränder. Nuförtiden växer många lämpliga miljöer igen och många grustag restaureras genom skogsplantering. Detta har gjort att solexponerade blottade sandytor är en stor bristvara i landskapet och många djur beroende av dessa miljöer är nu sällsynta och hotade. 

 

I vårt yttrande över detaljplaneprogrammet påpekade vi att den rödlistade bibaggen förekommer i Ältadalens norra del. Det finns flera rapporter på Artportalen som bekräftar detta. Ändå så står det i miljöredovisningen att inga för kommunen kända lokaler för hotade djur- eller växtarter berörs av planförslaget. Även om ingen bebyggelse är planerad i den del av Ältadalen där bibaggen förekommer så berörs den självklart av planerna genom ökat slitage m.m. Det är mycket bra att kommunen har låtit genomföra en insektsinventering som vi föreslog i vårt yttrande över detaljplaneprogrammet. Den visar att det förekommer flera regionalt sällsynta arter i området. Att bibaggen inte finns med i inventeringen kan bero på att den har en mycket begränsad flygtid under några veckor i skiftet mars/april. Den är inte heller rapporterad på artportalen under 2011 men man kan inte ta det som intäkt för att arten inte längre finns i Ältadalen.

I miljöredovisningen uppges att särskilda åtgärder kommer att vidtas för att minimera risken för slitage och ras av slänterna, detta är mycket positivt.  

 

De gröna stråken ser inte ut att bli tillräckligt breda både för att kunna fungera som spridningskorridorer för djur- och växter samt kunna ge rekreationsvärden för människor.

 

Vi ser gärna att de bevarandevärda områdena 1, 2 och 3 införlivas i naturreservatet Strålsjön-Erstavik och att område 5 bevaras i sin helhet. Just område 5 är oerhört viktigt som närrekreationsområde för Ältaborna och ett viktigt närskogområde för skolorna i området. Vi anser att det är mycket beklagligt att man i samrådsförslaget inkräktar ännu mer på området än i detaljplaneprogrammet.

 

Påverkan på Erstavik genom bl.a. ökat slitage från fler besökare bör uppmärksammas i miljöredovisningen.

 

Vattenfrågor

 

Det ytliga grundvattnet och att en del planområdet i norr ligger inom Sandasjöns vattenskyddsområde gör att dagvattenhanteringen måste studeras mycket noggrant i det fortsatta planarbetet. Inga risker får tas med grundvattnet.

  

Trafikfrågor

 

Det är en stor brist att inte kollektivtrafiken planerats från början. Återigen blir det svårt att ta hållbarhetsambitionerna på allvar. När man har chansen att planera ett område från grunden borde man ha stora möjligheter att planera för kollektivtrafik och ett minskat bilberoende. Det är bra att det framförs tankar om bilpooler i området men det borde kombineras med andra åtgärder, bl.a. kraftigt sänkta parkeringstal. Att ha 2,0 respektive 1,5 som parkeringstal är alldeles för högt om man har höga hållbarhetsambitioner.

 

Miljöbedömning

 

Med tanke på exploateringens omfattning, den känsliga grundvattensituationen, de mycket värdefulla sandytorna, närheten till och påverkan på Erstavik genom ökat slitage och naturreservatet Strålsjön-Erstavik samt en bilrafikalstrande bebyggelsestruktur är det vår uppfattning att detaljplanen innebär en betydande miljöpåverkan och att en miljökonsekvensbeskrivning enligt miljöbalken ska upprättas.

 

Naturskyddsföreningen i Nacka genom

 

Ronny Fors

2011-11-15

 

Fågelskådandet går ju på sparlåga så här års men novembermörkret livas i allafall upp av björktrastflockarna som drar runt och kalasar på rönnbär. Jag har en rönn utanför mitt köksfönster och björktrastarna har varit flitiga besökare där sena tidigt i höstas. Snart har de rensat den men det finns ännu några bärklasar kvar, framförallt långt ut på de tunnaste grenarna där trastarna har svårt att komma åt. Ibland sitter de länge och suktar efter rönnbären som hänger där alldeles framför näbben på dem, så nära men så långt borta. De försöker göra som kolibirier och hovra framör rönnbärsklasarna och nypa åt sig ett bär i taget. Det brukar väl gå sådär.

Vem gillar björktrasten? Jag hör aldrig någon säga något positivt om björktrasten, den brukar istället kallas ful och skränig. Den är väl för vanlig för att uppskattas antagligen. Egentligen är det ju en vacker och ganska färgrann fågel. Visst har den mest tjattrande och skräniga läten men måste allting vara så smäktande vackert hela tiden? I synnerhet under höst och vinter är det en fågel som livar upp det ofta gråa och dystra landskapet. Tillsammans då med sidensvansarna förstås.
  
         
Här är några bilder på björktrastar i "min" rönn. Som synes är de tagna tidigare i hösts då det fortfarande var gröna blad på rönnen. En pigg och trevlig fågel tycker jag.

                                
I Den virtuella floran kan man läsa att Linné gav rönnen artnamnet aucurparia som betyder fågelfångare, ett passande namn verkligen.

                              
Björktrasten är en av de mest sociala trastarna som inte bara håller igop i flockar under höst och vinter utan också kan häcka i kolonier. Björktrastkolonierna kan uppgå till ca 40 par, men den häckar också solitärt. Häckningsmiljöerna kan vara väldigt varierade, tallmyrar, granplanteringar, parker och trädgårdar, överallt kan man hitta häckande björktrast. Det som tycks vara viktigt är att landskapet är småbrutet med en variation mellan skog, dungar och öppna fält.
Björktrasten har expanderat i Europa under de senaste 200 åren i sydvästlig riktning. Enligt Svensk fågelatlas fanns den i Skandinavien under mitten av 1700-talet och har sedan dess spritt sig ner till Frankrike och norra Italien. I Skåne och Danmark etablerade sig björktrasten så sent som på 1960-talet. Precis som koltrsten har björktrasten nder de seanste årtiondena börjat häcka i stadsmiljöer, en utveckling som inleddes på 1930-talet i Göteborg.

På de Brittiska öarna är björktrasten enbart en vintergäst, kanske därför som de brittiska skådarna uppskattar den mer än vad vi tycks göra i Sverige? Hos RSPB kan man läsa att flockarna av björktrast är ett vackert inslag i vinterlandskapet.  "A delightful and attractive part of the winter scene" skriver de! Här är en betraktelse om den vackra björktrasten från en engelsk skådare.

Hittade den här filmen också, från BBC, om hur björktrastarna försvara sig mot predatorer. Även solitärt häckande björktrastar är fenomenala på att jaga bort kråkor och skator(och andra eventuella boplundrare) från sina revir. Många gånger har jag sett en skata eller kråka sitta i lugn och ro och plötsligt bli attackerad bakifrån av en flygande projektil! Ofta är det då en björktrast, som snabbt brukar få sällskap av flera björktrastar. Men så här års är det fred mellan björktrastarna och kråkfåglarna men framåt maj sådär så förvandlas björktrastarna till målsökande robotar med sikte inställt på kråkfåglar.

         
Avslutningsvis några bilder från idag. Det finns rönnbär kvar ett tag till, förhoppningsvis kommer ett gäng sidensvansar till min rönn också innan trastarna ätit ren den.