Naturbloggen

I söndags var det dags för Nacka Biologiska Förenings sedvanliga senhöstexkursion till Mörkö. Örn- och gåsspaning stod på programmet men som vanligt med NBF så blir det alltid mer än bara fåglar som beskådas.  
                        
Det var en strålande vacker dag om än något blåsig, men det blåser ju alltid på Mörkö så det var inet annat att vänta. De första havsörnarna kunde ses från bilen på väg till norra Mörkö, 3 st visade upp sig varav en flög baklänges i den hårda motvinden! Flera örnar visade sig under dagen men tyvärr ingen på särskilt nära håll. Man vill gärna ha lite blåst på Mörkö då de stora och tunga(och lata) örnarna helst vill ha det för att de ska orka flyga.  

                                  
På bilden ovan syns några av Mörkös gammelekar, livsfarliga träd som när som helst kan kollapsa över intet ont anande besökare! I allfal om man ska tro trafikkontoret i Stockholms stad...
Jag har sett den exklusiva gammelekslaven på några av de där ekarna tidigare och läderbagge hittades i det här området för några år sedan. 

En varfågel höll till här och visade upp sig fint när den satt och spanade från olika stolpar och vägskyltar. 


                        
Vid Salsudd finn en fin sandstrand kantad av gammeltallar. Vi tog lunch här i solen och dessutom var det lä så vi kunde inte ha det så mycket bättre. I Skanssundet låg det flockar av knipor och enstaka storskrakar. Både knöl och sångsvanar syntes också.

                       
På flera av tallarna växte det talltickor. Hittade även den här lockespindeln på en av tallarna. De är inga riktiga spindlar men nära besläktade med dem. Hos lockespindlarna har mellan- och bakkropp vuxit samman och de kan inte spinna nät. Det andra benparet är extra långt och fungerar som känselspröt. Lockespindlar har små klosaxar som de fångar sina byten med med de äter även svampar, fågelspillning och honungsdagg. Det breda mörka bandet på ryggen avslöjar att det är en Mitopus morio på bilden, en av ca 20 arter lockespindlar i Sverige.

                       
Vi letade musselskal vid stranden och hade snart hittat samtliga 4 arter som finns i Östersjön(det finns någon mer i absolut sydligaste Östersjön). På bilderna ovanför är det skev hjärtmussla, den ena med påväxt av havstulpaner som egentligen är kräftdjur.

                       
De här fina rosafärgade musslorna är östersjömusslor.

                             
Här är skal av den stora sandmusslan, en art som infördes i Europa på 1500-talet, vid 1900-talets början hade den kommit till västkusten och sydkusten och har sedan fortsatt sprida sig allt längre upp i Östersjön.

                             
Och slutligen den för Östersjöekosystemet så viktiga blåmusslan. Till skillnad från de andra musslorna så gräver inte blåmusslan ner sig på bottnarna utan sitter på klippor eller uppe på bottnarna.

                     
Vattenkikaren är ett bra ställe för information om vad som finns i våra hav.


                    
Och nu över till något helt annat som det heter, på väg till den planterade bokskogen så såg vi den här fina citrontickan(Antrodia xhanta) på en stubbe. Oftast ser man den på tallågor men den förekommer också på lövved.

                                
Mörkös planterade bokskog var ett ställe som man åkte till för att se stenknäck en gång i tiden. Stenknäckarna är förstås kvar men den har spridit sig och ökat i antal under de senaste årtiondena och har nu blivit en parkfågel i Stockholm. 
                     
På väg mot Björkarö passerade vi den här träddungen som utgjordes mest av ekar men även några aspar varav en riktigt stor och fin.
Aspen är ett s.k. rikbarksträd vilket betyder att barken har högt pH-värde samt en hög vattenhållande kapacitet. Det gör att barken är bra för lavar att växa på och aspar är ofta påväxta av en mängd olika lavarter. 

                     
Här är några vanliga lavar som man ofta hittar på aspar. På bilden till vänster syns veckkantlav(Lecanora allophana), tror jag, kanske jag ska tillägga, de är inte lätta de här skorplavarna och det finns ca 110 arter av kantlavar. Men de ihopgyttrade mörkt rödbruna apothecierna(fruktkropparna) med veckade kanter tycker jag pekar på veckkantlaven. Till höger är det den vanliga vägglaven(Xhanthoria parietina) som ofta lyser upp aspstammarna. Den förekommer även på andra lövträd och och är en karaktärsart för rikbarkssamhällen. Den finns också på klippor vid kusten.

                     
Till vänster ovan syns allélaven(Anapthycia ciliaris), en vanlig art som växer på äldre lövträdsstammar i synnerhet i alléer och längs med grusvägar. På bilden syns några apothecier och de för allélaven typiska trådlika utskotten, cilier, som ger den dess typiska taggiga utseende. Till höger sen så är det en asporangelav(Caloplaca flavorubescens) med sina typiska gulkantade apothecier. Det här är bara en bråkdel av de arter som fanns bara på den här aspen.

Eftersom jag tittade på aspen och dess lavar så missade jag fjällvråken, några ormvråkar hann jag med i allafall. 

                     
Här skådas ännu en havsörn som också blev dagens sista obs.

Hade en naturguidning vid Långsjön i Nacka i helgen. Det blev en mycket trevlig vandring med en lagom liten grupp, ganska skönt efter att ha haft guidningar med som mest 57 personer under hösten. Långsjön är ett litet naturreservat mitt på Sicklaön i Nacka och som blev reservat framförallt för dess rekreativa värden. Det är verkligen en oas på Sicklaön och området är mycket lättillgängligt. Och väldigt populärt och flitigt använt. Skogen runt Långsjön är inte klassad som värdefull i Nacka kommuns grönprogram, vilket väl beror på att ingen har varit där och kollat ordentligt, men den håller höga värden med en del lite ovanligare arter också.

Samtliga bilder är tagan av Beatrice Sundberg som i vanlig ordning tog kameran ifrån mig... fast det är ok, man hinner ändå inte fota när man guidar.

             
Långsjön i höstskrud.

                    
Skogen runt Långsjön utgörs mestadels av en fin blandskog med gott om äldre granar och också ganska mycket torrakor och lågor. På bilden till vänster en död gran med mycket gnagspår av olika vedinsekter. På bilden i mitten syns spåren efter den vågbandade barkbockens larver. De är lätta att känna igen, 4-5 mm breda och tydligt nerskurna i vedytan. Det är en ganska ovanlig art som behöver nyligen döda granar som vuxit långsamt. Det behöver inte vara särskilt grova träd, det räcker om stammen är 10-20 cm tjock. Den vågbandade barkbocken klarar sig inte i de plantageskogar som mer och mer tar över skogslandskapet idag. 
Det gäller även för arten som syns på bilden till höger. Eller vars kläckhål syns där ska jag väl säga. Det är förstås granbarkgnagaren jag menar vars ca 2 mm breda runda kläckhål syns på bilden. Dess larver lever i den grova barken på gamla, minst 80-åriga, granar. Eftersom granar inte tillåts bli så gamla idag och den dessutom behöver  solbelysta stammar så har den också svårt att klara sig. Den riktiga gammelskogen är ju en ljus och öppen skog, inte alls tät och mörk som produktionsskogen.

Båda dess arter var tidigare rödlistade men plockades bort redan 2005, varför vet jag inte, det verkar ju aningen märkligt att de skulle vara livskraftiga i dagens plantageskogar. Det är inte så svårt att hitta spår av dessa två skalbaggar i de tätortsnära skogarna kring Stockolm men om man kommer ut i det brukade skoglandskapet så blir det genast mycket svårare.


                
Trots att området är litet bjuder det på många olika naturtyper. Här står vi och tittar på ett litet alkärr och till höger syns en av många björkhögstubbar vid Långsjön. 

                        
Till vänster en fnöskticka på en död björk. Skogen vid Långsjön har ett stor lövinslag av både asp, björk och sälg, förutom alarna då. Mängden död björk är stor vilket bidrar till områdets naturvärden. Till höger syns de karakteristiska hålen efter björksplintborren. En liten skalbagge vars larver lever under barken på nyligen döda björkar. Björksplintborren är viktig hackspettmat, famförallt vintertid.

                          
På bilden ovan syns dagens fynd! Det är vågig sidenmossa, lätt igenkännlig på sin storlek och de vitgröna glänsande ogrenade skotten. Det är en mycket bra signalart för skogar med konstant hög luftfuktighet som varit opåverkade under lång tid. Märkligt att jag missat den där tidigare! Den växte bara några meter från stigen också! Den är ett bra kvitto på att skogen där har lång kontinuitet.

                               
Vid Långsjöns östra sida finns också ett antal gammelekar där den här ovan nog är den vackraste. Den rödlistade ektickan växer på åtminstone en av ekarna.

                     
Avslutningsvis några bilder till på Långsjön, som ni ser var det en fantastiskt fin höstdag!

I förra veckan gick NBF:s årliga kvällsexkursion i Erstavik av stapeln. Denna gång tyvärr utan deltagare! Så då fick exkursionsledarna, undertecknad och Lars Hole, exkurera själva. Det var för en gångs skull en varm kväll, denna exkursion brukar vara ganska kylig annars(vädret alltså, kanske bäst att förtydliga).

                                        
Det var en strålande vacker vårkväll! Var var alla andra någonstans? Här får ni se lite av vad ni missade!

                                    
Det hade avverkats en del och vi kollade in de färska timmerupplagen då de brukar locka till sig en hel del vedinsekter. Ok, timmerupplag i skogen är väl inte riktigt vad man vill se kanske men det kan vara värt att kolla in dem ändå.
                            
En skalbgge man ofta hittar på sådana ställen är den vackra myrbaggen. Den här var lite ovillig till att låta sig fotas, den sprang och gömde sig under en barkflaga först men efter lite övertalning så kom den fram och visade sig tillräckligt länge för att jag skulle hinna få några bilder på den. Myrbaggen är en rovinsekt som lever på små vedskalbaggar som märgborrar och olika barkborrar. De springer fram och tillbaka på trädstammarna och letar efter byten. En myrbagge kan sätta i sig 10 barkborrar om dagen! Även larven äter barkborrar och myrbaggen kan lokalt gå hårt åt populationen av bark eller märgborrar. Något som skogsnäringen borde uppskatta då barkborrar och märgborrar kan orsaka skador på levande träd. Myrbaggehonan lägger sina ägg vid barkborrarnas ingångshål så larverna har nära till maten när de kläckts.

Det flög också en del märgborrar runt timmerupplaget, enligt Lasse så var det mindre märgborre, hur man nu ser det? 

Även en barrträdlöpare hittades men tyvärr ingen timmerman trots idogt letande. 

                           
Lasse hittade denna fina snytbagge istället. Den anses som en av de svåraste s.k. skadeinsekterna i skogen. Snytbaggarna gnager på unga barrträdsplantor så att många av plantorna dör. Det beräknas kosta skogsbruket flera 100 miljoner kr årligen! Samtidigt så är kalhyggesbruket det som gjort snytbaggen så vanlig. Snytbaggens larver utvecklas i stubbar och rötter av tall och gran. Stubbar och hyggesrester utsöndrar kådsubstanser som lockar till sig svärmande snytbaggar. Ett hygge är med andra ord ett eldorado för snytbaggen! Dessvärre används insektsgifter på plantorna för att skydda dem mot snytbaggarnas näringsgnag. Det finns andra och giftfria sätt att skydda plantorna. Plantorna behandlas med ett tunt lager sand som skyddar mot snytbaggarnas gnagande. Man kan också undra om inte andra skogsbruksmetoder skulle minska problemen med snytbaggegnagda ungplantor?  

                          


Vi hittade också de här vackra gnagspåren av björksplintborre. Från den sk modergången utgår larvgångar som blir allt bredare vartefter larverna växer.  Under barken hittade vi små rovskalbaggar av släktet Rhizophagus(tror jag det var). Små skalbaggar som lever av bl.a. björksplintborrens larver. Jag fick tyvärr ingen bra bild på dem men ni får i allafall en uppfattning om hur de ser ut. 


           
Vid Sandasjön blommade, och inte minst doftade, porsen. Som vanligt på denna exkursion låg vattenytan blank som en spegel och solen sken! Här intogs förstås kvällsfikat. Taltrastarna sjöng flitigt hela kvällen, även lövsångarna höll igång bra och en järnsparv drog igång sin filande ramsa vid ett tillfälle. Vid Sandasjön hörde vi också de första morkullorna för kvällen.
                                      
I porsen hittade jag den här vattenbaggen. De är inte lika väl anpassade till att simma som dykarna, vattenbaggarna har inga "åror" till bakben t.ex. Vad den gjorde i porsen kan man undra? 

                                     
En silltrut kom förbi och tittade till oss. Den hoppades väl på matrester.

Efter fikat så gick vi ner till Erstaviksfälten och fick se dovhjortar och tre älgar på bete. Nu kom morkullorna igång också och drog konstant under promenaden tillbaka till Ältavägen och bussen hem. Som vanligt var det en mycket givande vandring med många trevliga naturupplevelser, synd bara att inte fler fick uppleva dem!

I lördags var Stockholms naturskyddsförening på Landsort för att skåda fågel och för att få en guidning på fågelstationen. Vi hade hoppats på sydostliga vindar som ofta ger bra sträck men istället var det lite kyliga nordvästvindar och, under den tid vi var där, låg sträckaktivitet. Annars är det väl egentligen vädret vid fåglarnas uppbrottsplatser som är viktigast för hur bra sträck det ska bli. 

Tyvärr hade inte ringmärkningen kommit igång ännu. Detta på grund av att försvarsmakten(fågelstationen är en gammal militärbyggnad) strypt elen! De ska få el igen i början på majoch då kan de starta med ringmärkningen igen. Men det är väl typiskt att en så viktig verksamhet ska behöva leva under så knappa förhållanden! Som vanligt ska viktiga naturvårdsinsatser göras på ideell basis. Ringmärkning är viktig både som grundforskning och för miljöövervakningen. 

                        
Skådning vid fyren gav mest en massa ejdrar och några alfåglar. Enstaka grågäss, havstrutar och skarvar visade sig också förutom de allestädes närvarande fiskmåsarna och gråtrutarna. 

                                 
Anders och Anna från Stockholmskretsens styrelse, i bakgrunden Raul Vicente från fågelstationen.

Under morgonen hade en brandkronad kungsfågel observerats längre upp på ön och efter guidning på fågelstationen och spaning vid fyren gjorde vi ett försök på denna lilla raritet. Den tycks vara på spridning norrut och verkar börja etablera sig i södra Sverige.

    
På väg till lokalen för den brandkronade sågs bl.a. fiskmåsar och strandskator.

                    
Raul från fågelstationen har visat oss till stället där den brandkronade obsades tidigare under dagen. Trots ivrigt spanande och lyssnande gick vi bet på den.

     
Här i alkärret hade den setts tidigare under dagen. Lite trist att vara så nära men ändå inte få kryssa den, men alkärret är ju vackert ändå och vi hade en otroligt fin dag på Landsort. Solsken mest hela tiden och även om det blåste så var det inte så besvärande.

 
På väg tillbaka till Landsorts by.

Avlutningsvis en serie bilder tagna från båten på väg tillbaka till Ankarudden. Förutom ejder sågs också en del alfågel om än inga stora mängder.
     

Så har Nacka Biologiska Förenings årliga Mörkö-exkursion gått av stapeln.
                
Utsikt över pålssundet. Soligt och klarblå himmel men kallt och blåsigt. På fälten på andra sidan sundet gick det två tranor tillsammans med något hundratal grågäss och små flockar av starar, sånglärkor och tofsvipor.
I sundet låg det en den brunänder och storskrakar men tyvärr inga salskrakar vilket det ofta gör annars.  

            
På fälten vid norra delen av Mörkö gick det ännu fler gäss. Bland alla grågäss så hittade vi också två bläsgäss. Lätta att upptäcka på de svarta banden/fläckarna på buken. Den vita bläsen inte lika tydlig på håll. Här sjöng sånglärkor också och en del ringduvor rastade och sträckte förbi. Tyvärr såg vi inga skogsduvor, det brukar annars vara ganska gott om dem på Mörkö. Det verkar vara någon slags motorväg för just skogsduvor här men det märkte vi inget av denna gång.
Vi såg rapphöns också! Första gången jag ser dem på Mörkö.
                           
En av de gamla jättekerna på Mörkö. Mörkö har ett fantastisk ekbestånd som man borde studera närmare någon gång. Jag har i allafall sett den sällsynta och krävande gammelekslaven på en av ekarna här. Mörkö hyser också en population av läderbagge, en stor och häftig skalbagge som bara finns i ekområden med mycket höga naturvärden. Den upptäcktes här 2006 då det gjordes en del sök efter läderbagge i Stockholms län. Jag var själv inblandad i inventeringar i Nacka kommun då vi satte upp fallfällor i mulmen i de gamla ekarna. Någon läderbagge fångade vi dessvärre inte men den har faktiskt förekommit i Nyckelviken. Fynden från Mörkö är de första i länet på 100 år!

                     

          
Självklart var det sångsvanar också, säkert över 100 sammanlagt.

         
Lika självklart var det havsörn där också. De verkade trivas i blåsten och visade upp sig fint. Det är ungfåglar vilket man kan se på den vitbrokiga buken som kontrasterar mot mörk framkropp, vita vingband och sågtandad vingbakkant. Kanske inne på sin andra vår men det är knepigt med åldersbestämning, stor variation förekommer.

Kylan och blåsten bidrog väl till att det inte var någon som helst fågelsång mer än någon halv bofiksstrof och lite småkvitter från sånglärkor. Men trots det var det en riktigt fin dag!

Stockholmskretsens vinterskådning på Södertörn blir allt mer populär för varje år. Nu var det 24 deltagare och jag var tyvärr tvungen att tacka nej till några då vi inte hade plats i bilar så det räckte. Vi får väl hyra en buss nästa år! Vi började skådningen vid Torö-butik där det finns en matning som det brukar löna sig att kolla in. Dock inte denna gång, det var nästintill fågelfritt! Efter ett tag hade vi fått ihop några "tunga" arter som koltrast och blåmes! Några lyckliga hade sett nötskrika också.



Här skådas det vid Ankarudden och här fanns det också något att skåda. Bland ett hundratal viggar hittade vi snabbt 5 salskrakhonor, en brunand och efter lite letande också en bergandhane. Vi såg även några knipor och något femtontal storskrakar. Och så de där stora vita med lång hals förstås. Det var som sagt en ganska stor grupp och som det ofta blir då en stor nivåspridning vad det gäller fågelkunskaper. Jag började genast peka ut salskrakar och leta efter berganden men så visade det sig att flera aldrig hade sett storskrake förut! Det var ju att börja i lite fel ände kan man tycka.
Det blev ett längre stopp vid Ankarudden än vad jag hade tänkt mig, mest för att den där berganden gäckade några av deltagarna hela tiden och vi kunde ju inte åka därifrån utan att alla hade fått se den. Det är bara att leta efter en förvuxen vigg med silverrygg, inte så svårt tyckte jag men den envisades med att dyka och gömma sig bakom viggarna så det var väl inte så enkelt kanske. Men då och då låg den alldeles själv helt öppet som tur var. Det är alltid roligt att se bergand, den har dessvärre så gott som helt försvunnit som häckfågel i Stockholms skärgård, ja hela södra Sverige faktiskt. Den har minskat så pass mycket att den är rödlistad som sårbar. Troligaste orsaker till minskningen är störningar från människor och ökningen av mink i skärgårdarna. Fler fredade områden behövs nog för denna vackra and, och för många andra fåglar också såklart, t.ex. svärta som också haft en väldigt negativ populationstrend.

 

Här letas det efter bergand!


De var en vacker och stilla dag.



Efter Ankarudden bar det av till Örudden. På bilden ovan är det fikadags, nu hade det mulnat på lite och blivit lite bistrare väder. Vid  Örudden låg det som vanligt vintertid stora flockar med knipa, säkert mer än 1000 ex. Efter en stunds spanande hade en av deltagarna fått span på något som såg ut som en sittande havsörn på ett skär rätt långt ut. Visst var det örn! Snart hittade vi en till och när de tog till vingarna var det såklart ingen tvekan. De fick fart på alla kniporna också! Men ganska snart lungnade det ner sig, en av örnarna hade nu satt sig på ett skär som inte låg så väldigt långt ut så vi fick hyfsade obsar på den. Den verkade inte på något jakthumör så kniporna och skrakarna brydde sig inte om den. Lungnet återvände till Örudden.



Annars hände inte mycket annat än att folk började frysa i vinden som nu hade ökat något. Men det var ändå inte mycket till vind för att vara på Örudden. Och särskilt kallt var det egentligen inte, inte bara om man jämför med förra årets vinterskådning då det var omkring 20-25 minusgrader! Nu hade man ju kunnat haft shorts och kortärmat! Nästan i alla fall.
Jag ville inte att vi skulle ge upp alltför snabbt då vi inte hängt in några alfåglar ännu. Det var också några som var väldigt angelägna om att vi skulle se alfågel och det brukar ju inte vara några problem med det på Örudden. Jag såg en liten flock alfåglar men det var bara jag som hann med!
Folk började frysa och bli otåliga så det var bara att börja gå tillbaka mot parkeringen. Vi var några som stannde till då och då för att spana efter alfågel och även tobisgrissla som hade setts här tidigare, det brukar ju ligga lite alkor utanför Örudden vintertid. Så precis innan jag tänkte säga att nu får vi ge oss, halva gänget var redan vid parkeringen nu, så ropar någon ut att de har sett nåt! Är det inte tobisgrisslan frågar de och visst är det det! En tobisgrissla i vinterdräkt ligger och guppar i vågorna till stor glädje för de uthålliga i gruppen! Alltid kul att se alkor! Nu går ytterligare en massa tid, den gäckar flera av deltagarna och jag vill inte att vi ska gå därifrån innan alla fått kryssa tobis.

Men så småningom har alla fått se den lilla alkan och vi går tillbaka till parkeringen och berättar den goda nyheten för resten av gänget. Nu delas gruppen i två, några åker hemåt medan några ihärdiga vill fortsätta skådandet. Vi åker till Alhagens våtmark och ser en ung sångsvan samt kollar in fågelmatningen där som gav betydligt mer än den vid Torö-butik. Vi ser ett stort gäng gulsparvar, grönfinkar, och några entitor och svartmesar förutom talgoxe och blåmes såklart. Jag hade tänkt att vi skulle spana vråkar vid Berga ängar och Sorunda men det blir tyvärr inget av då klockan är mycket och det börjar skymma så smått. Så kan det gå men det var en riktigt fin dag med en del trevliga obsar.

Sent omsider kommer här lite bilder från Nackakretsens vinterskådning vid Hellasgården.




Vad tittar de på?

Jo, den här:

     

Nacka ström är ett säkert tillhåll för strömstaren. Utöver den blev det inte så mycket fåglar, vi kom upp i hela 8 arter: större hackspett, talgoxe, nötskrika, kråka, blåmes, grönsiska och skata! Vilken imponerande artlista!
Men vi hade trevligt trots det och trots det trista vädret, snöblandat regn och nån plusgrad och lite blåst på det. Trodde faktiskt att ingen skulle komma! Noterbart att samtliga deltagare kom från Stockholm (varav flera från Stockholmskretsens styrelse) medan Nackaborna lös med sin frånvaro. Varför är det så svårt att få Nackaborna att komma med på vandringarna? 

                             
Så här glad blir man när man just obsat strömstare. Jenny hade som tur var tubkikare med sig så vi fick se strömstaren riktigt bra, alla utom undertecknad det vill säga! Som exkursionsledare får man offra sig, viktigast är förstås att deltagarna får fina obsar. För flera av deltagarna var strömstare livskryss så inte undra på att de var glada. Den visade verkligen upp sig bra, satt alldeles stilla på en sten så att alla fick se den ordentligt. Vi stod länge och tittade på den tills den drog iväg till den nedre delen av Nacka ström. Vid det laget hade vi också fått nog av stanken från Dammtorpsjön, det bildas alltid svavelväte där när isen ligger. Inte trevligt alls!

Här skriver jag lite mer om strömstaren.

            
             
Nacka ström.

 
Här ett fågellöst stopp på vägen till Örnberget.



Äntligen dök det upp lite fågel! Kungsfåglar, talgoxar, blåmesar och en större hackspett beskådades här. Strax innan hade några gråsiskor flugit över oss och en nötskrika hade både hörts och setts. En gröngöling ropade en gång men tyvärr ingen obs på den. På väg upp på Örnberget började skogen bli riktigt intressant med gamla grova träd och död ved.

  
Tallticka                       Hasselticka

Att skogen här har naturvärden vittnar dessa två tickor om. Först en snöbeklädd tallticka, numera rödlistad signalart som bara kan växa på gamla tallar och sedan en hasselticka, bra signalart för hassellundar med lång kontinuitet. Den växer på döda hasselstammar och det krävs att det ständigt tillkommer död ved i ett område om den ska finnas kvar. I nyligen uppkomna hasselbesånd finns den inte om det inte i närheten finns gamla hasselbestånd. Talltickan har rödlistats p.g.a. skogbrukets ständigt pågående skövling av vår gammelskog. I Stockholmstrakten kan man lätt tycka att den är ganska vanlig men det beror på att skogsbruket inte är så intensivt runt Stockholm. Ett bra exempel på att de tätortsnära skogarna är viktiga även för hotade arter och inte bara som friluftsområden för stadsborna.


På väg upp på Örnberget genom snöig skog.

 
Väl uppe på Örnberget möts av denna utsikt!


Här spanas det efter örn! De brukar visst hålla till över Gladö soptipp som man ser härifrån, men som sagt uteblev örnarna idag.

         
Gammal talltorraka.                               Gällav på tall.


Örnspaningsledare Anders Tranberg.


Efter Örnberget begav vi oss ner till ån som rinner mellan Orlången och Ågestasjön. Örnspaningen övergick nu till strömstarespaning. Strömstaren dök upp men det satt hårt inne. Innan den visade sig såg vi fler hackspettar och nötskrikor samt några korpar. Medan jag fotade strömmande vatten så såg resten av gruppen strömstare och dessutom ormvråk! Jag missade de båda, typiskt!


Istället för strömstare fick jag denna bild. Den borde ha stått på iskanten här istället.


På väg tillbaka till Ågesta gård.

November visade upp sig från sin allra gråaste sida i söndags när vi hade vår guidning i Älvsjöskogen. Vi är Naturskyddsföreningens Stockholmskrets och Anders Tranberg och undertecknad guidade. Grått, rått och blött var det men 10 naturintresserade slöt upp vid Älvsjö station ändå.
På väg till skogen berättade Anders om planerna för Spårväg Syd som är tänkt att delvis passera genom Älvsjöskogen med en station vid gamla Älvsjö idrottsplats. ett märkligt läge för en spårvägsstation då det inte finns så mycket hus just där, det är med andra ord upplagt för att bebygga den delen av Älvsjöskogen med hänvisning till att det är bra och klimatsmart att bygga i kollektivtrafiknära lägen. Det finns förslag på andra sträckningar där man undviker att gå in i Älvsjöskogen som Stockholmskretsen kommer att förorda i sitt yttrande om Spårväg Syd.
                                 
Själva naturguidningen började vid den här nedsågade granen. En alldeles frisk 120-årig gran som Stockholms stad av någon outgrundlig anledning sågat ner. Lustigt att stadens politiker, som Ulla Hamilton, blir så upprörda över att nån sågar ner 100-åriga tallar men det är tydligen ok för staden att utan anledning ge sig på träd som den här granen. Älvsjöskogen har många gamla granar och man hittar kläckhålen av granbarkgnagaren(Microbegma emarginata) på många av granarna. Något som jag förstås visade och berättade om. Det är en bra signalart för gamla granskogar och var tidigare rödlistad. Den måste ha minst 80-åriga granar för sin överlevnad. Den ska inte förväxlas med granbarkborren som är något helt annat. Gnagaren lever bara i levande granar och går bara i barken utan att skada trädet medan borren föredrar nydöda granar men kan också ge sig på levande träd och döda dem.

 
Gamla granar lämpliga för granbarkgnagaren. Det finns en del död ved i Älvsjöskogens granskogar även om det inte är några anmärkningsvärda mängder. Framförallt verkar det vara en total avsaknad av gamla lågor, all död ved tycks ha tillkommit den senaste 10-årsperioden. Det är alltså ingen lågakontinuitet vilket gör att mer krävande arter har haft svårt att klara sig i Älvsjöskogen. Marken ägs av Stockholms stad och Svenska Kyrkan och ingen av dem utmärker sig väl för sitt naturvårdstänkande direkt så skogen har städats på död ved tidigare. Men det finns nu en del död granved och man kan hitta en del gnagspår efter insektslarver. På bilden till höger är det förmodligen någon trägnagare(Ernobius) som varit framme. Tycker det ser ut som nordlig trägnagare(Ernobius explanatus) men den är ganska krävande vad jag kan förstå så det känns lite tveksamt. Det här med gnagspår kan verkligen ge en huvudbry!

 
Här är det fina grodkärret, en av Stockholms bästa grodlokaler. Anders berättar om grodorna och betydelsen av våtmarker. 

 
Efter att ha gått omkring i granskogen gick vi upp på hällmarkerna och det blev genast ljusare. Det var knappt ledljus i granskogen denna mörka novemberdag. Tallskogen är riktigt fin med många flerhundraåriga tallar och ganska mycket torrakor och lågor varav en del verkade ha legat en längre tid. Man verkar inte ha brytt sig om hällmarkstallskogen lika mycket som den produktiva granskogen.


En granlåga med larvgångar av långhorningen kortvingad granbocj(Molorchus minor). De är tydligt inskurna i vedytan och ca 2mm breda och slingrar sig ofta runt de klena granstammarna där den lever.  

 
Fikat intogs i hällmarkstallskogen. Kaffet värmde verkligen! Men trots det lite råa vädret var det riktigt skönt att vara ute i skogen, bara man inte stod still för länge. Skogen är nog som vackrast just sådana här gråa och fuktiga höstdagar.


Här har spillkråkan varit framme och hackat efter barkbockslarver i den döda tallen.

Här visar Anders den sällsynta svampen vintertagging(Irpicodon pendulus) för deltagarna. Det är en riktig gammelskogsart som är rödlistad som nära hotad.

Vintertaggingen växer på döda eller döende grenar på flerhundraåriga tallar. Artdatabanken har ett artfaktablad om den. Hällmarkstallskogen i Älvsjöskogen håller höga naturvärden och borde klassas som nyckelbiotop. Granskogen har klassats som naturvärde av Skogsstyrelsen, alltså klassen under nyckelbiotop.

 
En av flera små våtmarker i Älvsjöskogen. Älvsjöskogen kanske kan bli naturreservat trots allt. Stockholms stad lade alla naturreservatsplaner på is under förra mandatperioden men öpnnar nu för hela två reservat under denna mandatperiod! Det trodde man ju inte(inte jag i alla fall). Det lutar väl åt att det det kommer att bli Älvsjö och Årstaskogen men det är inte bestämt ännu.

Exakt kl. 13:57 avslutade vi guidningen vid den av Stockholm stad nedsågade granen. Vi skulle hålla på till 14:00 och för en gångs skulle höll vi tiden! Det brukar alltid ta lite längre tid än vad som är planerat. Nu började det faktiskt bli riktigt obehagligt att vara ute, blåsten tilltog och det började regna ilsket. Men det var en väldigt trevlig vandring med frågvisa och diskussionlyssna deltagare, precis som det ska vara!

Vi undersöker kryptogamerna i Tollares skogar, både vanliga och ovanliga arter utlovas.  Vill du lära dig mer om signalarter och hur man bedömer naturvärden i skogen så ska du inte missa denna vandring!

Samling: vid parkeringen vid Johannes Petriskolan kl 10.00.

Nacka Naturskyddsförening och Boo Miljö- ovh Naturvänner
Info: Ronny Fors, 0708-96 36 07

                          
Hällmarkstallskog i Tollare.       Den sällsynta gränstickan.

Här är så lite bilder från förra veckans vandring i Fagersjöskogen som Anders Tranberg och jag hade. Bilderna är tagna av Beatrice Sundberg som agerade fotograf under vandringen.


                         
22 deltagare får väl ses som mycket bra. Vi stannde till vid den liggande aspen och det blev en del diskussioner om hur en tätortsnära skog ska skötas. Nån tyckte att det såg skräpigt ut men de allra flesta förstod betydelsen av död ved och att det självklart ska få finnas i våra skogar.

                           
                 Myska                                     Vårärt
Det finns en väldigt fin ek/hasselskog i Fagersjöskogen där man kan hitta signalarterna myska och vårärt.

                        
Dessvärre hittar man också granar där. Det här är en biotop som måste skötas för att inte växa igen och förlora sina värden. Det finns en skötselplan som vi försöker få ut från Stockholms stad men frågan är om stadsdelen förstår vad det är för värden de har i sin skog och om det finns pengar avsatta för skötsel?
                       
På hasselstammarna kan man hitta skriftlav, lätt igenkänmnlig med sina smala svarta fruktroppar. Även det är en signalart så det är utan tvekan så att den här ek/hasselskogen har höga naturvärden.

                          
Här står vi vid vad som ska var Stockholms största gran med 3 meter i omkrets! Imponerande! Barken var närmat perforerad av granbarkgnagarens 2 mm stora kläckhål. Men den gör ingen skada på granen då den bara lever i barken och inte ger sig på tillväxtzonen i trädet. Den var tidigare rödlistad men anses numera vara livskraftig i Sverige. Men den räknas fortfarande som en signalart.

                              
Fikat intogs uppe på fina hällmarker med riktigt gamla tallar. Efter fikat förevisades tallticka på den smala tallen som alltså är minst ca 150 år gammal och förmodligen betydligt äldre än så. Flera fruktkroppar växte på den tallen och det fanns även talltickor på andra tallar i området.
                                
Här är en stor granlåga som nästan når upp till 3 meter i omkrets.

                      
En björklåga med spår efter björksplintborren, en liten skalbagge vars larver lever under barken på döda eller försvagade björkar. Honan gnager upp hålen som syns på den första bilden. På den andra bilden syns de vackra larvgångarna. Hackspettar gillar björksplintborren och hackar ofta bort barken för att komma åt larverna.

                                 
                  Fagersjöskogen i höstfärger.

Här är några bilder från lördagens fågelskådning vid Hjälstaviken. Ca 4000 gäss, mest grå och sädgås, samt omkring 40 spetsbergsgäss och ungefär lika många vitkindade gäss såg vi. Några havsörnar roade sig med att skrämma upp alla gässen ett par gånger. En av örnarna dök ner och försökte förmodligen ta en gås men vi såg inte vad som hände då den var skymd bakom vass. 
Även två rävar smög omkring i vassarna och spanade in gässen. 

Gäss på ingång.


Hjälstaviken var isbelagd



Sädgås


Här spanas det.