Naturbloggen

Har under den senaste veckan gjort några besök i Ryssbergen på västra Sicklaön. Det är ett av få större grönområden i den delen av Nacka och har också höga naturvärden. Det finns nu planer på att dra en väg genom Ryssbergen från Kvarnholmen till centrala Nacka. Kvarnholmen ska byggas ut med 3000 lägenheter och de boende där måste tydligen kunna ta bilen direkt till Nacka Forum!

Ryssbergen är ett ganska okänt grönområde för de flesta Nackabor och mig veterligen är det inte särskilt väl inventerat heller. Det är också ett av få, om inte det enda, stället på Sicklaön(åtminstone västraSicklaön) där man kan komma undan bullret från Värmdöleden. Trots att Värmdöleden avgränsar Ryssbergen söderut så kommer man undan motorvägsbruset när man kommer ned i nordbranten, då blir det plötsligt riktigt tyst och de ljud man hör kommer från Kvarnholmen. Det är en kvalitet som det finns all anledning att bevara. Därför tänker vi i Nacka Naturskyddsförening uppmärksamma området och undersöka det mer noggrant. Bl.a. kommer vi att ha naturguidningar där under året. Så nu gäller det för mig att bekanta mig med Ryssbergens flora och fauna.

Det som slår en direkt är alla gamla och grova tallar och dessutom all död ved som finns i området. Det är verkligen gott om torrakor och lågor, viktiga för många olika mossor, svampar, insekter och fåglar. Flera av tallarna har en diameter på 150-200 cm och är uppåt 300 år gamla. Jag är själv väldigt förtjust i gamla tallar, det är träd med karaktär, precis som gamla ekar. I Ryssbergen finns det många väldigt imponerande tallar. Något skogsbruk kan inte ha bedrivits och det är verkligen en riktig tallurskog. Området består av hällmarker som sluttar ned i en nordbrant mot Svindersviken och på avsatser i branten har jord ansamlats och där har tallarna kunnat växa sig så stora. På hällmarkerna är tallarna inte så imponerande till storlek men säkert lika gamla.

På många av tallarna växer det tallticka(Phellinus pini) som är en signalart för gamla skyddsvärda tallbestånd. För att tallticka ska kunna förekomma måste tallarna vara åtminstone 100 år gamla och helst 150-200 år för att uppträda rikligt. Många tallar har åtminstone 7-8 fruktkroppar och den växer också på grenar på flera träd vilket tyder på att grenen är minst 100 år gammal. En annan art som indikerar på på höga naturvärden i tallskogar är den lilla skinnsvampen vintertagging(Irpicodon pendulus), som jag fann på några tallar vid gårdagens besök. Den har små vita/gulvita fruktkroppar som man ofta finner högt upp i kronorna på dödda eller halvdöda grenar. I boken "Signalarter" från Skogsstyrelsen är vintertagging en "bra signalart som visar på gamla tallar och tallskogar med höga naturvärden". Vidare sägs att den: "vanligtvis påträffas i starkt skyddsvärda naturskogar". Så det är verkligen inte någon vanlig och trivial tallskog på Ryssbergen. Vintertaggingen är också rödlistad som missgynnad(hotkat. 4). Vidare så ser man också en del tallar med tydligt gulbruna/orangebruna grenar och stammar vilket tyder på förekomst av den sällsynta skalbaggen reliktbock(Nothorhina punctata). Träden utsöndrar kåda när de blir angripna av reliktbockens larver som lever under barken på gamla, grova och solexponerade tallar. Den finns också i Skuruparken. Även reliktbocken är rödlistad som missgynnad. Träden kan se ut så flera årtionden efter ett angrepp och det behöver inte betyda att den fortfarande finns kvar, något att undersöka i sommar. Den stora förekomsten av död ved och gamla levande tallar gör att det det kan finnas många hotade och sällsynta vedinsekter i Ryssbergen, något som verkligen borde undersökas! Likaså kan branterna hysa många mossor och lavar som kräver en skuggig och fuktig miljö. Det ska bli riktigt spännande att undersöka det, bara snön försvinner(nu hoppas jag ändå att snön får ligga ett bra tag till). Jag kommer garanterat återkomma om Ryssbergen!

Så var det dags för den årliga midvinterinventeringen av sjöfåglar. Jag har tre områden i Saltsjöbaden som jag inventerar, Restaurangholmen/Hotellviken, Vårgärdssjöäns utlopp i Baggensfjärden och Dragviken på Svärdsö. I Sverige startades sjöfågelinventeringarna 1967 och är därmed en av de längsta inventeringsserierna av svenska sjöfåglar. Inventeringerna används för att följa långtidsförändringar i sjöfågelbestånden. Jag började räkna ovanstående områden förra året, då var det riktigt kallt och isen låg på Baggensfjärden. De områden som inventeras bör vara isfria normala vintrar, vad nu en normal vinter är? Områden med lite strömmande vatten som vid Vårgärdssjöns utlopp eller med bryggor som vid Restaurangholmen är intressanta att räkna. Förra året var det som sagt Baggen frusen och fåglarna koncentrerades till de öppna områden som Vårgärdssjöns utlopp där det uppehöll sig 76 gräsänder, 10 vigg, 3 knipor och 5 sothöns. Vid dagens räkning påträffads 11 gräsänder, 2 knipor och 1 storskrake. Förra året vid Restaurangholmen/Hotellviken, som då var till största delen isbelagd, räknades 11 gräsänder, idag (utan is)54 gräsänder, 4 vigg, 2 knipa, 1 storskrak samt 32 sothöns.

Vid Dragviken på Svärdsö var det ganska tomt på fågel vid förra årets räkning, några knipor och storskrakar. I dag såg det likadant ut, 4 storskrakar låg ute på vattnet men ett 50-tal viggar sträckade förbi österut.

Utöver den årliga inventeringen gör man i år även en totalinventering av Östersjöns sjöfågelbestånd. Jag hade en räkningspunkt på Älgö vid Ropuddsvägens slut, man kan spana av stora delar av Fällström därifrån. När vi kom dit så såg jag direkt en mörk och kompakt andfågel ca 30-40 m från stranden. Den såg först helmörk ut men i kikaren såg man tydligt att den var ljusare i ansiktet. Precis när jag hade fått upp tubkikaren så flög den iväg och den hade inga vita vingspeglar eller band som knipa eller vigg/bergand, däremot ljusa handpennor som kontrasterar mot de övriga mörka vingpennorna. En sjöorre med andra ord! En rolig obs då de flesta sjöorrar övervintrar i södra Östersjön. I övrigt låg det en del knipa, vigg, storskrak och två knölsvanar i Fällström.

Jag kan verkligen rekommendara att gå ut och titta på storskrak, en otroligt vacker och ståtlig fågel och hanarna har nu sin verkliga praktdräkt där de vita partierna går i rosa. Det bleks längre fram under våren så passa på nu!

Tog en löprunda i skogen idag, hann inte mer än komma utanför huset så hörde jag sångsvanar som ropade, det var en flock på 18 individer som flög i en snygg plogformation åt sydväst. Det har varit en vanlig syn denna märkliga vinter. Är det någon som inte tror på klimatförändringar orsakade av våra utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser? Ja, det finns de som inte gör det, Chryslers "chief economist", Van Jolissaint t.ex. Han talar om kvasi-hysteriska européer med en absurd inställning i klimatfrågan. Representanter från Ford och GM satt tysta(tyst medhåll kan man förmoda). Detta utspelade sig på en privat frukost med underleverantörer i anslutning till Detroit Motor Show. Läs här: http://news.bbc.co.uk/1/hi/business/6247371.stm

Egentligen är ju allt bara påhittat och det är miljörörelsen som styr världen! Det finns faktiskt de som tror det.

Hann gå 10 meter innan jag hörde steglitsens sång från en björktopp. Som de flesta finkar har den en "kvittrande" sång och den väver ofta in det karakteristiska loklätet som gett den dess namn. Det brukar skrivas som ett mjukt "stickelit" i fågelböckerna. Det finns mycket steglits här i Bagarmossen och det är en art som har ökat mycket under de senaste åren. Urspungligen en fågel som tillhörde det gamla småskaliga och varierade jordbrukslandskapet. Den tycks numera finna sig väl tillrätta i trädgårdar och bebyggda områden. På östra Öland häckar den i glesa talldungar och den gör förmodligen likadant i Bagarmossen. Det är mycket tallar mellan husen här och vid Bagarmossens skola finns ett glest tallbestånd där man så gott som alltid hör steglitsens lockläte när man går förbi.

Under själva löprundan var det(som tur var, kanske) inget som distraherade men på hemvägen satte talgoxkören igång ordentligt. Säkert fyra-fem hanar som "duellerade", som en konsert av osmörjda cykelpumpar. Det är intressant att lyssna till hur mycket sången varierar från individ till individ. Talgoxens sång har också förändrats under de senaste årtiondena, förr hade den nämligen en trestavig sång, nu hörs bara den tvåstaviga sången. En anpassning till en allt bullrigare miljö.

Så kom då äntligen boken Dragonflies of Britain and Europe med posten, jag beställde den får några veckor sedan. En mycket fin bok som verkligen kan rekommenderas till alla som intresserar sig för trollsländor, ja till alla andra också för den delen, de blir nog intresserade av trollsländor efter att ha bläddrat i den. Det här ska inte bli en bokrecenssion, vad jag vill komma till är detta: När jag ivrigt bläddrar i boken så kommer jag fram till flicksländor och får syn på en brun-beige slända med bronsfärgade markeringar och tänker att den där har jag på bild från Nackareservatet. Men det står ju Sympecma fusca, alltså vinterflickslända, den finns väl inte i Nackareservatet tänker jag. När jag tog bilden kunde jag inte artbestämma sländan, den liknande inte någon av de vanliga flicksländor vi har här. Inte heller efteråt har jag lyckats med det och tanken på att det skulle kunna vara en vinterflickslända har inte ens slagit mig. Inte ens när jag tittat i Trollsländor i Europa(Åke Sandhalls fina bok) har jag kopplat den till vinterflickslända. Men när jag såg bilden i Dragonflies of Britain… var det alldeles uppenbart att det verkligen är en vinterflickslända. Nästan så man skäms lite för att inte upptäcka det tidigare! Man lär sig i alla fall.

Vinterflicksländan är en ganska sällsynt art som i Sverige endast är funnen i Skåne och längs med östersjökusten till Uppland. Den var tidigare rödlistad men ett ökat antal fynd gjorde att den plockades bort i 2005 års rödlista. Den verkar snarare vara på spridning och öka hos oss. Den är ganska oanselig och säkerligen förbisedd samtidigt som klimatförändringar gör att den ökar i antal. Den blev funnen på sex lokaler i södertörnsekologernas trollsländeinventering 2000/01. Då ingick alla södertörnskommuner samt några kommuner norr om Stockholm också. Den har sedan dess hittats på några lokaler i Huddinge och nu även i Nackareservatet. Den här indvivden höll till i ekhagen väster om Björkhagens golfbana(södra delen av golfbanan), jag var där för att leta efter oxtungsvamp egentligen(vilket jag inte fann där, i ekhagen väster om badviken däremot finns det oxtungsvamp).

Vinterflicksländan är den enda trollslända som övervintrar som fullvuxen individ, de kommer fram på våren i april/maj och i maj/juni sker parning och äggläggning. Larverna har en väldigt kort utvecklingstid, bara 8-10 veckor. De flesta trollsländor tar åtminstone ett år på sig och många har fleråriga utvecklingstider. Förvandligen till fullbildad slända sker alltså på sensommaren och man kan se de långt in på hösten om det är tillräckligt varmt. Den här observationen gjordes i början på september. De kan under sensommar/höst påträffas långt från vatten och de övervintrar i tät vegetation, tätt tryckt mot trädstammar/grenar eller under bark och stenar. Därav också förklaringen till att vinterflicksländan har en så oanselig färgteckning jämfört med andra trollsländor, de behöver vara väl kamouflerade under övervintringen. När de kommer fram på våren söker de sig till vegetationsrika och stilla vatten där det finns mycket flytande dött växtmaterial som de kan lägga äggen i. Dammtorpssjön låter som en mycket bra miljö för de tycker jag. Det ska bli spännande att leta efter de under våren!