Naturbloggen

Fågelskådandet går ju på sparlåga så här års men novembermörkret livas i allafall upp av björktrastflockarna som drar runt och kalasar på rönnbär. Jag har en rönn utanför mitt köksfönster och björktrastarna har varit flitiga besökare där sena tidigt i höstas. Snart har de rensat den men det finns ännu några bärklasar kvar, framförallt långt ut på de tunnaste grenarna där trastarna har svårt att komma åt. Ibland sitter de länge och suktar efter rönnbären som hänger där alldeles framför näbben på dem, så nära men så långt borta. De försöker göra som kolibirier och hovra framör rönnbärsklasarna och nypa åt sig ett bär i taget. Det brukar väl gå sådär.

Vem gillar björktrasten? Jag hör aldrig någon säga något positivt om björktrasten, den brukar istället kallas ful och skränig. Den är väl för vanlig för att uppskattas antagligen. Egentligen är det ju en vacker och ganska färgrann fågel. Visst har den mest tjattrande och skräniga läten men måste allting vara så smäktande vackert hela tiden? I synnerhet under höst och vinter är det en fågel som livar upp det ofta gråa och dystra landskapet. Tillsammans då med sidensvansarna förstås.
  
         
Här är några bilder på björktrastar i "min" rönn. Som synes är de tagna tidigare i hösts då det fortfarande var gröna blad på rönnen. En pigg och trevlig fågel tycker jag.

                                
I Den virtuella floran kan man läsa att Linné gav rönnen artnamnet aucurparia som betyder fågelfångare, ett passande namn verkligen.

                              
Björktrasten är en av de mest sociala trastarna som inte bara håller igop i flockar under höst och vinter utan också kan häcka i kolonier. Björktrastkolonierna kan uppgå till ca 40 par, men den häckar också solitärt. Häckningsmiljöerna kan vara väldigt varierade, tallmyrar, granplanteringar, parker och trädgårdar, överallt kan man hitta häckande björktrast. Det som tycks vara viktigt är att landskapet är småbrutet med en variation mellan skog, dungar och öppna fält.
Björktrasten har expanderat i Europa under de senaste 200 åren i sydvästlig riktning. Enligt Svensk fågelatlas fanns den i Skandinavien under mitten av 1700-talet och har sedan dess spritt sig ner till Frankrike och norra Italien. I Skåne och Danmark etablerade sig björktrasten så sent som på 1960-talet. Precis som koltrsten har björktrasten nder de seanste årtiondena börjat häcka i stadsmiljöer, en utveckling som inleddes på 1930-talet i Göteborg.

På de Brittiska öarna är björktrasten enbart en vintergäst, kanske därför som de brittiska skådarna uppskattar den mer än vad vi tycks göra i Sverige? Hos RSPB kan man läsa att flockarna av björktrast är ett vackert inslag i vinterlandskapet.  "A delightful and attractive part of the winter scene" skriver de! Här är en betraktelse om den vackra björktrasten från en engelsk skådare.

Hittade den här filmen också, från BBC, om hur björktrastarna försvara sig mot predatorer. Även solitärt häckande björktrastar är fenomenala på att jaga bort kråkor och skator(och andra eventuella boplundrare) från sina revir. Många gånger har jag sett en skata eller kråka sitta i lugn och ro och plötsligt bli attackerad bakifrån av en flygande projektil! Ofta är det då en björktrast, som snabbt brukar få sällskap av flera björktrastar. Men så här års är det fred mellan björktrastarna och kråkfåglarna men framåt maj sådär så förvandlas björktrastarna till målsökande robotar med sikte inställt på kråkfåglar.

         
Avslutningsvis några bilder från idag. Det finns rönnbär kvar ett tag till, förhoppningsvis kommer ett gäng sidensvansar till min rönn också innan trastarna ätit ren den.

Vi(skogsgruppen i Stockholms naturskyddsförening) har en vandring i Hemfosa, Haninge kommun, nu på lördag och därför åkte jag och Zam ut för att reka och hitta en bra rutt att gå. Vi har gjort någa besök i Hemfosaskogen under våren och försommaren med anledning av att Stockholms stad har lämnat in ett antal avverkningsanmälningar i området. Det är alltså Stockholms stad som äger marken och bedriver skogsbruk där. Eftersom vi inte varit där under hösten så var det lite spännande och se om vi skulle hitta några roliga svampar som vi kan använda i vår argumentation för att skydda skogen. 
                  
Här är en av de vackraste svampar vi såg under dagen, prickmusseron, men det är ingen ovanlig art eller signalart. Prickmusseronen växer på stubbar och rötter av barrträd, framförallt tall.

                        
Det dröjde inte länge förrän den första signalarten hittades, svavelriska. Enligt signalartsboken är den "en viktig karaktärsart för all naturlig granskog på kalkrik mark" och att "i urbergsbygder är förekomsten av svavelriska en mycket bra signal på små rikmarksfläckar vilka ofta har höga naturvärden". Svavelriska dök sedan upp flera gånger under vandringen och visar på att att det det finns flera "rikmarksfläckar i området. 

                            
Här har vi fjällig taggsvamp men eftersom den växer med gran så har den inget signalvärde. Taggsvampar är annars något man letar efter under höstarna eftersom de flesta är bra signalarter och många är också rödlistade. Det gäller dock inte släktet Hydnum, med bl.a. blek taggsvamp, som däremot är en god matsvamp.

                        
Inte heller detta är någon signalart trots den lysande färgen, det är en cinnoberticka som här växer på en klen asplåga.

                        
På en tallåga hittade vi de här fina gnagspåren av mindre märgborre, det är ingen ovanlig art men trevlig ändå!

                   
När vi kom in i den riktigt fina granskogen dröjde det inte länge förrän vi hittade denna fina korallfingersvamp. Alla de stora gula fingersvamparna är jättebra signalarter och visar på skog som inte har avverkats tidigare. De tål inte slutavverkningar och har svårt med att etablera sig på nya lokaler. 

                  
Här är källpraktmossa, en bra signalart för skogar med opåverkad hydrologi. Den ska undvika näringsrika skogar och någon svavelriska syntes inte i denna del av skogen.

                      
Här är en annan gransumpskog inte så långt ifrån där källpraktmossan växte. Här hittade vi återigen svavelriskor, tyvärr hade vi inte tid till att gå igenom just det här området lite mer noggrant denna gång.

                   
Sen kom vi in i ett område med fin hällmarkstallskog. Till vänster syns motaggsvamp, en medelgod signalart för skyddsvärda tallskogar. Tidigare trodde man att det var samma art som den fjälliga taggsvamp som växer med gran men nu betraktar man det som två olika arter. Till vänster ytterligare en korallfingersvamp.

                   
Efter att ha gått en stund uppe på hällmarkerna gick vi ner i granskogen igen och då träffade på den här fina koppartaggsvampen. En riktigt fin art, rödlistad som sårbar och som de andra stora taggsvamparna i släktet Sarcodon mycket bra signalarter för skogar med höga naturvärden. Precis som korallfingersvamparna tål de inte slutavverkningar av skogen. Koppartaggsvampen är ett bra kvitto på att skogen i Hemfosa har stora värden och att man absolut inte ska bedriva s.k. skogsbruk där.

                   
Nu var vi inne i den granskog vid Träsksjön där vi tidigare hittade grön sköldmossa. Här är det också ett större inslag av äldre asp som annars saknas i Hemfosaskogen, i allfall i de delar där vi varit.

                       
Skogen speglar sig i Träsksjöbäcken. Hela Träsksjön med utloppsbäck har av Länsstyrelsen pekats ut som ett nationellt värdefullt vattenområde. Träsksjön är en väldigt ren sjö och opåverkad av försurning. Bäcken ska vara lekplats för havsöring och det ska också finns en sällsynt och rödlistad dagslända där, Siphlonurus armatus. Med tanke på Träsksjöns värden bör man även av denna anledning vara väldigt försiktig med att hugga i skogen runt omkring.

                    
Hultbräken och harsyra. Naturen är oslagbar som designer!

                
Vi var ute rätt länge och vi hann till stationen strax innan det mörknade helt. Men nu har vi en bra rutt för vår vandring på lördag!

For oss som gillar insekter finns det fortfarande en hel del att hitta trots att det snart är oktober. Nedanstående bilder har tagits under de senaste veckorna i Nackareservatet och Erstavik.

       
Här är en skogstordyvel som kryper omkring i vitmossan. Ser ut som en liten pansarvagn nästan. Det var en svamp i närheten som förmodligen var det som lockade tordyveln till platsen. Skogstordyveln lever nämligen av ruttnande svampar. Hanen och honan hjälps åt att gräva gångar i marken under svampen som de sen fyller med rutten svamp. Sen så lägger honan ett ägg och larven lever sen av svampen. Många andra tordyvlar lever av djurspillning men skogstordyveln är mer inriktad på svamp. De är duktiga grävare, jag har haft tordyvlar som med en väldig fart grävt ner sig i marken när jag försökt mig på en närbild. 

                   
Trollsländesäsongen är inte helt slut ännu. Det finns fortfarande både ängstrollsländor och mosaiksländor som är ute och flyger. På bilderna ovan är det tegelröd ängstrollslända vilket bl.a. syns på att benen har en gul kant, blodröd ängstrollslända har helsvarta ben. Den tegelröda sländan är inte heller lika röd på mellankropp och huvud som den blodröda utan är betydligt mer brunfärgad där. Sländorna på bilden tycker jag är lite rödare än vad många tegelröda brukar vara. Blodröd ängstrollslända kan man också se flyga långt in på hösten.

                                      
Här är en romboidfläckad nattslända, en vanlig art som finns i vegetationsrika sjöar och dammar. Här sitter den och vilar på en tallstam vid Sandasjön i Erstavik.

                    
Gräshopporna är också aktiva soliga höstdagar. Till höger är det en klubbsprötgräshoppa vilket syns tydligt på, ja, de klubbsprötade(!) antennerna. Hoppan till vänster är nog någon av de s.k. fältgräshopporna, släktet Cortihippus. Gräshoppor har antenner som är kortare än kroppen medan vårtbitare har antenner som är längre än kroppen. Fortfarande hör man både gräshoppor och vårtbitare spela, här kan man lyssna på de olika arterna.

     
På bilderna ovan ses myror mjölka ekbarklöss. Ekbarklusen ses ofta på smala grenar och stammar av ek. Bladlössen utsöndrar honungsdagg från de två utskotten, sifoner, som de har på bakkroppen. Myrorna tar för sig av den sockerrika honungsdaggen och i utbyte får bladlössen skydd mot rovdjur.

Eftersom det varma och soliga vädret ska hålla i sig ett tag till så finns det möjligheter till fler insektsmöten denna höst!

- När jag var universitetsstudent fick jag lära mig att den svenska modellen var idealet för skogsbruket. Idag används den som avskräckande exempel i undervisningen. Vi får nu höra att den biologiska mångfalden utarmas av ert allt intensivare skogbruk, med låga nivåer av naturhänsyn och små skyddade arealer.

Såg den här myrsvärmningen när jag var ute i Nackareservatet nyligen. Det fullkomligen vällde upp vingförsedda myror ur marken, ett spännande litet skådespel.
                   
Myrarten ifråga här är förmodligen svart trädgårdsmyra(Lasius niger), en av våra vanligste myrarter. Det finns närmare 80 myrarter i Sverige. Myror kan utgöra en stor del av den totala biomassan i ett område, så mycket som upp till 15 - 20 % av djurbiomassan faktiskt, i tropiska områden upp till 25 %.

                   
De stora myrorna med vingar är honor som ska iväg och bilda nya myrsamhällen. De små vingförsedda myrorna är hanar. De har en enda uppgift, att para sig. De dör kort efter parningen. De andra myrorna som ses på bilderna är arbetare som är sterila honor. 

                   
De är verkligen inga bra flygare och många flygmyror blir mat åt andra djur. Men några klarar sig förstås och kan bilda nya myrsamhällen. 

                        
Här är ett myrpar som jag såg i Gamla stan några dagar efter mitt möte med de svärmaden myrorna i Nackareservatet. Här blir skillnaden i storlek mellan hane och hona uppenbar. Efter parningen biter honan av sig sina vingar och letar upp ett lämpligt ställe att grunda en ny koloni.

Nedanstående bilder är tagna i en trädgård i Tyresö strand, en trädgård som inte ser ut som de flesta trädgårdar gör där(sterila och "välskötta") utan som istället bjuder in till ett rikt djurliv. Bl.a. finns där ett körsbärsträd som fårstås lockar till sig fåglar så här års, körsbär säger man ju inte nej till. De bjuds även på ost och annat gott så det var ett ständigt fladdrande och svirrande från små fågelvingar.
                      
En något sliten talgoxeförälder och en av dess ungar. Unga talgoxar har i stort samma teckning som de vuxna fåglarna men man kan skilja ut dem på att de är liksom gultonade i fjäderdräkten vilket tydligast syns i de vita partierna, kind och vingband alltså. En intressant sak är den gula fläck ungarna har i nacken. Det har visat sig att den reflekterar UV-strålning och att mängden UV-strålning som reflekteras ger en indikation på fågelns fitness(livsduglighet, fortplantningsförmåga). Föräldrarna favoriserar de ungar som reflekterar mer UV-strålning eftersom de har störst chanser att i sin tur fortplanta sig framgångsrikt i framtiden.

                      
Talgoxen är en väldigt anpassningsbar fågel men dess favoritmiljö är lövskog och den kan ha en väldigt hög populatoinstäthet i lämpliga områden, flera hundra par per kvadratkilometer enligt Svensk fågelatlas. Talgoxen ser man ofta födosöka på marken, mer än de andra mesarna, och kanske är det därför som gärna vill ha lite öppna skogsmiljöer. De är verkliga allätare och födan varierar såklart med årstiderna. Under sommarhalvåret är insekter och insektslarver viktigast och ungarna föds till stor del upp på fjärilslarver. De äter så mycket larver så de kan användas som biologisk bekämpning av "skadeinsekter"(gillar inte riktigt det ordet, det är så antropocentriskt). Studier i Holland har visat att uppsättande av holkar i anslutning till äppelodlingar kan minska skadorna från insektslarver med 50 %!

                     
Även en blåmesfamilj höll till i trädgården. Till vänster syns en av de något tilltuffsade föräldrarna. Det är verkligen slitsamt att vara fågelförälder och så här års ser man nästan utmärglade fåglar som verkligen gett allt för att föda upp sina ungar. Till höger syns en av ungarna, även hos blåmesarna har de en gul ton i fjäderdräkten. 
Att skilja blåmeshanar från blåmeshonor är inte alltid så lätt men honorna är mer matta i färgerna. Däremot har de inga problem att själva se vem som är hona och vem som är hane. Blåmesens fjäderdräkt reflekterar UV-ljus, som det mänskliga ögat inte kan uppfatta, och i UV-spektrat är det en tydlig skillnad mellan hanar och honor. fåglar har en fjärde typ av tappar i ögonen, däggdjur har bara tre, som gör att de kan uppfatta UV-ljus. Det har visat sig att olika fåglar ser olika delar av UV-spektrat där tättingar, som mesarna, ser kortare våglängder än t.ex. rovfåglar. Det innebär att fåglar som vi uppfattar som färgglada och lätta att upptäcka för rovfåglar i själva verket inte alls är det utan faktiskt tvärtom.

Blåmesen har det verkligen gått bra för under senare år och den har också expanderat norrut. Vid början av 1900-talet gick dess nordgräns i höjd med Dalälven, ungefär som eken alltså. Men från slutet av 1990-talet påträffas blåmesen i Lappland och Norrbotten. Orsakaen till denna expansion är så vitt jag vet oklar.

Blåmesen är en riktig tuffing och tvekar inte att ge sig på större fåglar i kamp om mat, något man lätt kan se vid ett fågelbord under vintern.

                      
Även flera nötväckor höll till i körsbärsträdet. Jag har alltid haft ett gott öga till nötväckor, trevliga och pigga fåglar, ofta ljudliga och är ofta den fågel som bryter tystnaden om man är ute på en skogspromenad en mörk novemberdag. Nötväckan är väl mest känd för att vara fågeln som går nedför trädstammarna med huvudet före, något som trädkryparen inte gör. Inte för att man egentligen kan förväcla de två arterna tycker jag, de är ju inte särskilt lika egentligen.  Trädkryparen ser mest ut som en bit bark som fått liv och börjat röra på sig.

Nötväckan är även den en lövskogsart och den föredrar områden med lite äldre träd med grov bark, som gamla ekar t.ex. Precis som för blåmesen gick den nordliga utbredningsgränsen för nötväckan i höjd med ekens nordgräns i början av 1900-talet men under senare tid har den utökat sitt utbredningsområde norrut. Numera finns den längt upp i norrland om än glest och sparsamt.

                           
                    Uppenbarligen gillar den körsbär.

var det i söndags, något som jag inte firade på något sätt utan satt inne och skrev remissvar på den föreslagna bussterminalen för Nacka-Värmdöbussarna istället. Jag har tyvärr inte varit ute särskilt mycket alls den senaste tiden då jag varit överhopad av remisskrivande och överklaganden! Men i början av juni var jag i allafall i Sandemar och fotade bl.a. en del blommor. Så här är en något försenad hyllning till de vilda blommorna! 

De vilda blommorns dag arrangeras varje år av Svenska Botaniska Föreningen.

 
                               
På Sandermas strandängar hade ängsnycklarna börjat blomma, en kraftig orkidé som växer på fuktiga kalkrika ängar. Ängsnycklar tillhör släktet handnycklar, Dactylorhiza, som har ett tiotal arter i Sverige, bl.a. Adam och Eva och Jungru Marie Nycklar. Ängsnycklarna varierar mycket i färg och det finns flera underarter som t.ex. blodnycklar(som har fläckiga blad). Systematiken kring ängsnycklar är riktigt rörig och det är ett stort komplex av olika underarter och varieteter. 

                               
På torrbackarna blommade fortfarande Adam och Eva även om de hade börjat vissna något.

        
Torrbackarna var verkligen praktfulla med mängder med blommande styvmorsviol. Det röda på bilderna ovan är bergsyra och på bilden till höger syns också tjärblomster. Styvmorsviolen kan blommar i huvudsak under maj-juni men har en lång blomningstid och kan blomma när som helst under hela växtxsäongen.
Strecken på kronbladen kallas för honungsstreck och ska hjälpa pollinerande insekter att hitta rätt.
                                
Jungrulinet blommade fint också, precis som violerna har den oljerika frön som tas om hand av myror som på så sätt sprider växten.

                             
På lite blötare mark blommade ängsbräsman, en nektarrik blomma och därför omtyckt av många insekter. Även där en något rörig systematik med tre underarter och olika mellanformer. 

                            
Även majvivan växer på fuktiga ängar men den behöver också kalkrik mark för att trivas.

                         
Tätörten växer också på kalkrik fuktig mark, i allafall i södra Sverige, norrut så är den inte lika kalkberoende. Tätört är en s.k. köttätande växt som fångar insekter på sina klibbiga blad. Växten har sen körtlar med speciella enzymer som löser upp insekterna så att växten kan tillgodogöra sig kvävet från de upplösta insekterna.

                            
Ännu blötare växer vattenklöver, som lätt känns igen på de håriga blomorna och de klöverlika bladen.


              
Avslutar med två lundväxter, först ormbäret som har en väldigt oanselig grön blomma och som man lättast upptäcker på de stora bladen som sitter i en krans mitt på stjälken. Själva bäret liknar litegrann ett blåbär men är gifitgt.

Sedan har vi trolldruva som man ofta ser växa tillsammans med ormbär. De är båda signalarter och visar på lundar med mullrik jord och rik flora. Trolldruvan har en kort blomningstid i maj-juni, senare kommer de svarta bären som, liksom hela växten, är gifitg. Den har ingen väldoftande blomma utan luktar ganska illa. Trolldruvan hör till Ranunkelväxterna, den är alltså släkt med bl.a. smörblommor och sippor.

Var några dagar på Öland i förra veckan. Lyckades med bedriften att missa precis alla rariteter som höll till på södra Öland under de dagarna. Det värsta var att missa provencesångaren i Ottenbylund trots att man var på rätt plats vid rätt tid! Nåja, rariteter är ju inte allt, det finns mycket skoj att se ändå på Öland. 

                          
En av tofsviporna vid fyrvägen i Ottenby. 

                         
Brushanar rastade lite överallt, här är en fin vitkragad som höll till vid pölen på södra udden.  

                         
På samma lokal fanns också denna grönbena.

                 
Vad vore Öland utan korna? Alltid lika nyfikna och trevliga. Ölands viktigaste naturvårdsarbetare utan vilka det Öländska landskapet skulle växa igen!

                                    
Vitkindade gäss sträckar över Gammalsbyören. Det var andra dagen på Ölandsvistelsen som sträcket kom igång på allvar. Plötsligt så kom de i tusental i sina typiska lite oordnade flockar. Det började på kvällen och fortsatte hela natten. Man kunde höra kacklandet från flockarna när det blivit mörkt. De vitkindade gäss som passerar här har oftast övervintrat i Holland och har Novaja Zemlja som mål. Det gäller att hinna upp i tid för att hinna med häckningen då de inet har så många veckor på sig innan den arktiska hösten kommer. De kan flyga hela sträckan i ett enda svep utan att rasta.

   
Några bilder från Sebybadet.

   
   
De vitkindade gässen fortsatte sträcka hela dagen och flockarna tycktes bara bli större och större. Enligt "Sjöfågelboken" så ska den vitkindade gärna tvära över öar och inte vara lika benägen att strikt följa kustlinjen som t.ex. prutgåsen. något som verkar stämma då många av flockarna just tvärade över ön och sedan fortsatte norrut. Bilderna ovan är tagna vid Albrunna. 

            
Större standpipare och rödbena, två karaktärsfåglar på Öland. båda fotade längs med fyrvägen vid Ottenby.

                         
Ottenbylund alldeles i närheten av där provencesångaren sågs. Hade vi varit där 10 min tidigare eller stannat en kvart längre hade vi sett den!

           
Brushanar och gravand vid Beijershamn.

           
Kväll vid Beijershamn.

                    
I Beijershamns strandskog blommade kabbeleka och vitsippor.

                   
Avslutningsvis en gravand, en karaktärsfågel på Öland. En nästan gåslik simand som bor i håligheter i marken. Den gräver ut sina bohål själv om det finns lättgrävd mark som sandbrinkar men annars kan den ta över gamla grävlings- och rävgryt. Den kan också häcka i stenmurar, i gamla husgrunder eller liknande.

Har träffat på barrträdlöpare några gånger under våren. Det är en tidig långhorning som man kanske lättast hittar vid timmerupplag i skogen. Barrträdlöparen på bilderna hittade jag i Tollare i Nacka när jag höll på att kolla lavar på en ek. Den heter visserligen barrträdlöpare men går också på björk och andra övträd. Med "går på" menar jag att larven kan leva på både barr- och lövträd alltså. Larverna lever under barken och gör breda gångar på undersidan på barken medan man inte ser mycket gnagspår på själva vedytan. Däremot syns larvens puppkammare tydligt, inte på lövved dock då de inte gör någon puppkammare då.
                                    
Den är verkligen väl kamouflerad när den sitter på bark! På bilden ser man den grågula behåringen och de ljusa men lite otydlga banden på täckvingarna. Det är en vanlig skalbagge som klarar sig bra trots våra hårt brukade skogar. Den är lite av generalist och kan klara sig på stubbar och på stamdelar som lämnas kvar i skogen.  

                   
Här ser man den i den försläktet Rhagium typiska "hotpositionen" med uppresta framben. Den sitter för övrigt på gulpudrad spiklav. Den har rätt korta antenner för att vara långhorning men son alla långhorningar har den något alldeles speciellt charmigt drag över sig, vet inte vad det är riktigt men av alla skalbaggar är långhorningarna de som fascinerar mig mest!
                                   
Här är en sk puppkammare som larven gör av avgnagda spån. Den ligger sen och förpuppar sig inne i kammaren, som väl utgör ett skydd mot rovinsekter antar jag. Den förpuppas redan under hösten och ligger sen och väntar till våren innan den gnager sig ut genom barken. De lär flyga ett tag till så det är inte försent att gå ut i skogen och leta barrträdlöpare!

Ja, det slår väl inte ner som en bomb direkt utan bara bekräftar det som alla har vetat om. Den svenska skogen utarmas dagligen, biolgiskt värdefulla skogar huggs ner och ersätts med plantageodlingar. Det som kallas den Svenska modellen fungerar inte och Sverige är verkligen inget föregångsland när det gäller hållbart skogsbuk och skydd av skog. Läs pressmeddelandet från Naturskyddsföreningen här!

Rapporten visar tydligt att FSC-märkningen inte fungerar. Trots upprepade brott mot reglerna för certifieringen händer ingenting, bolagen får ändå märka sina produkter med FSC-symbolen och därmed lura sina kunder att tro att de köper något som är framställt på ett hållbart sätt. Jag fick själv se hur FSC-märkt skogsbruk kan se ut när jag var med på Forskningsresan i Dalarna förra sommaren. På väg till ett inventeringsområde så passerade vi ett riktigt fulhygge som vi stannade till vid. Vi gick ut på hygget och började räkna årsringar på tallstubbarna och det visade sig att träden var omkring 200 år gamla! Här har man alltså fällt en 200-årig tallskog och detta inom ramarna för FSC! 

                                        
                                  Stubbe av ca 200-årig tall.


                        
Det var stora körskador på hygget. Så här ska det inte få se ut egentligen. Sådana här körskador är en stor källa till utsäpp av kvicksilver till sjöar och vattendrag. Kvicksilverhalten i Svensk insjöfisk är fortsatt hög och skogsbruket är en stor orsak till det.

                              
Karavenen med skogsräddare! Det blev ett ganska långt uppehåll här medans man tillkallade pressen, det blev reportage i bl.a. Radio Dalarna.

              
F.d. 200-årig tallskog. Många lågor var sönderkörda, ett brott mot FSC-stadgarna! 

                       
Under ledning från Anders Delin(som startade forskningsresorna för 20 år sedan)pratar gruppen ihop sig inför journalisternas ankomst. På bilden till vänster visar Bengt Ehnström de kartor han fått från skogsbolaget, tror det var Bergvik skog, enligt vilka skogen skulle vara 160 år!

                              
Men här har vi minsann lite naturvårdhänsyn! En tall med den rödlistade talltickan har sparats mitt ute på hygget. Talltickan växer bara på tallar som är minst 100-150 år gamla, vad har den här tickan för möjligheter att sprida sig kan man undra?

Detta är Trekanten, en samling hus utslängda på Uppsalaslätten mellan Uppsala och Storvreta. Här finns några fält med otröskad raps. Det har gjort Trekanten till en av vintens hetare skådarlokaler. Konkurrensen är inte särskilt stor på den punkten då det har varit riktigt dött på fågelfronten under en längre tid.

Den otröskade rapsen, samt tistlar och ogräs, har lockat till sig ett tusental steglitser och tillsammans med dem också flera hundra gråsiskor och en del vinterhämplingar och snösiskor. Alla dessa småfåglar lockar förstås till sig rovfåglar och en stenfalk har funnits på platsen under vintern.

Efter att förgäves jagat pilgrimsfalken i Uppsala domkyrka så åkte vi ut till Trekanten där det först verkade totalt fågeltomt. En flock på tusen steglits kan man väl inte missa tänkte vi men till en början verkade det som det. Men ganska snart så såg vi ett böljande moln av fåglar över ett fält och vi hann knappt stanna med bilen förrän en liten rovfågel pilar fram någon meter ovanför marken och med full fart flyger rätt in i steglitsflocken. Steglitsarna flyger och far åt alla håll. Falken, för det var ju förstås stenfalken, tar höjd och vänder upp mot oss. Vi har nu precis hunnit kliva ur bilen och fått fram kikarna. Stenfalken passerar rakt ovanför våra huvuden och vänder ned igen mot fältet och tar en ny vända lågt över marken. Typiskt jaktsätt för stenfalk, helt olikt sparvhök som också den är småfågelspecialist.  Den drar sig längre ut över fältet och flyger bakom den stora ladan med en otrolig fart. En snabb rackare är det! Stenfalken är i huvudsak en flyttfågel men enstaka övervintrar.
När den kommer fram igen så drar den sig iväg och flyger bort mot träden vid husen som syns på bilden(hann inte få fram kameran så ni får föreställa er en stenfalk i bilden). Då kommer nästa lilla rovfågel flygande. Men den här har betydligt bredare och trubbigre vingar, sparvhök alltså, och den sätter sig i en annan träddunge en kort stund innan den drar iväg. Ett riktigt skådespel var det!

Sen fick vi njuta av steglitsflocken, riktigt häftigt att se en så stor flock! Vi var kvar en stund till men det var kallt och rått så vi satte oss i bilen och drog till Uppsala igen för ett nytt(fruktlöst) försök på pilgrimsfalken.

                                            
                    Utsnitt ur flocken, det var betydligt fler än vad som syns här.




Ser ni pilgrimsfalken? Det gjorde inte vi heller. Den höll sig undan då vi var där. Typiskt! Ändå gjorde vi tre varv runt domkyrkan. En imponerade byggnad förresten. De hade knackat istappar under morgonen så det kanske hade skrämt bort falken tillfälligt. Vi kollade domkyrkan både före och efter Trekanten men inte hjälpte det. Vi gick in en stund i domkyrkan, kanske en bön om pilgrimsfalk kunde hjälpa, men inte då. Inte undra på att man är ateist! 

                      
Ser ni strömstaren? Det gjorde inte vi heller. Men den brukar tydligen hålla till där men inte så länge vi var där. Typiskt! Men så kan de vara. Stenfalken och alla stegliser var nog med behållning så vi var nöjda ändå.

Upptäckte den här vackra varelsen i mitt kök strax före jul. Det är en guldögonslända som bestämt sig för att övervintra hemma hos mig. De brukar övervintra inomhus och av någon anledning så kommer de ofta fram strax före jul(min erfarenhet i allafall) för att sedan försvinna igen och inte visa sig igen förrän till våren. De lever i skogen annars och jag tycker att man oftast ser de i fuktig skogsmark med frodig vegetation.


De fullbildade guldögonsländorna är rovdjur och äter andra insekter, inte minst bladlöss. Larverna brukar kallas bladluslejon för deras aptit på just bladlöss. En larv kan sätta i sig hela 50 bladlöss på en dag! Detta gör att de kan användas som biologisk skadedjursbekämpning.

Guldögonsländan kalls ibland också för stinkslända då de utsöndrar en illaluktande vätska om de känner sig hotade. De tillhör gruppen nätvingar som kännetecknas bl.a. av de stora vingarna som hålls taklagda över kroppen i vila samt de långa och smala antennerna.



Guldögonsländorna är mest aktiva i skymning och under natten. De kan faktiskt "sjunga" och de har hörselorgan som sitter på framkanten av vingarna. Vill veta hur de låter så klicka här och sen på view activity. De kan också höra fladdermössens ekolodljud, viktigt om man är nattaktiv flygande insekt! Länken hittade jag via Alla dessa småkryp, en mycket bra sida med massor av fina bilder och fakta om inskter.