Så var det dags igen då...
Stockholms stad tar ned en massa träd i Nackareservatet igen! Varför? Förmodligen är det någon slags trygghetsskapande åtgärd. Det är tydligen farligt med träd och buskar längs med stigar och vägar, det kan ju stå våldsgörare bakom varje buske!
Här något som skulle kunna likna en naturvårdsåtgärd men om man ville frihugga ekarna så hade man väl tagit lite mer. Det är ju så att det finns ett stort behov av att öppna upp kring ekarna, inte minst vid Hellasgården men där händer inte mycket. Däremot en massa märkliga avverkningar längs med stigarna i skogen, som sagt. Mycket av det kan jag inte förstå alls, även om man skulle köpa det här med att det ökar tryggheten! Då ska väl famförallt mindre träd och buskar röjas bort men man har tagit ned stora granar här och var! Däremot är de tråkiga och biologiskt torftiga granplanteringarna helt intakta!
Det här tycker jag är mycket allvarligt, man har tagit ned en massa alar längs med Dammtorpssjöns strand! Tidigare var det en tät bård av al längs med stranden, så som det förstås borde vara vid en sådan våtmark. Det är ju faktiskt Natura 2000-område där man i skötselplanen säger att strandskog inte bör avverkas därför att det kan leda till grumling av vattnet vilket påverkar de värden man vill skydda. Ska kolla detta med länsstyrelsen!
Jag begriper verkligen inte vad de håller på med i Nackareservatet, det som borde hända(frihugga ekar bl.a.), händer inte medan det som inte borde hända(ta ned alar vid våtmarker, t.ex.), händer! Uppenbarligen finns resurser för att gå ut och ta ned en massa träd, varför inte göra det som är bra för naturen då? Ok, man har skapat högstubbar också har jag sett vilket är bra men röjningarna verkar ändå inte ett dugg genomtänkta och det i sig(högstubbarna) är inget som t.ex. kan kompensera för förlust av värdefull alstrandskog! Och jag tror inte ett dugg på att folk inte skulle "våga" eller vilja ge sig ut i Nackareservatet om man inte röjde på det här sättet!
Här något som skulle kunna likna en naturvårdsåtgärd men om man ville frihugga ekarna så hade man väl tagit lite mer. Det är ju så att det finns ett stort behov av att öppna upp kring ekarna, inte minst vid Hellasgården men där händer inte mycket. Däremot en massa märkliga avverkningar längs med stigarna i skogen, som sagt. Mycket av det kan jag inte förstå alls, även om man skulle köpa det här med att det ökar tryggheten! Då ska väl famförallt mindre träd och buskar röjas bort men man har tagit ned stora granar här och var! Däremot är de tråkiga och biologiskt torftiga granplanteringarna helt intakta!
Det här tycker jag är mycket allvarligt, man har tagit ned en massa alar längs med Dammtorpssjöns strand! Tidigare var det en tät bård av al längs med stranden, så som det förstås borde vara vid en sådan våtmark. Det är ju faktiskt Natura 2000-område där man i skötselplanen säger att strandskog inte bör avverkas därför att det kan leda till grumling av vattnet vilket påverkar de värden man vill skydda. Ska kolla detta med länsstyrelsen!
Jag begriper verkligen inte vad de håller på med i Nackareservatet, det som borde hända(frihugga ekar bl.a.), händer inte medan det som inte borde hända(ta ned alar vid våtmarker, t.ex.), händer! Uppenbarligen finns resurser för att gå ut och ta ned en massa träd, varför inte göra det som är bra för naturen då? Ok, man har skapat högstubbar också har jag sett vilket är bra men röjningarna verkar ändå inte ett dugg genomtänkta och det i sig(högstubbarna) är inget som t.ex. kan kompensera för förlust av värdefull alstrandskog! Och jag tror inte ett dugg på att folk inte skulle "våga" eller vilja ge sig ut i Nackareservatet om man inte röjde på det här sättet!
Vårblommor och kulturhistoria i Skuruparken Söndagen den 25 april
Kom med och se Skuruparken från sin allra bästa sida. Vårblomningen är fantastisk och fågelkören inte mycket sämre. Följ med på denna vandring där vi går på stigar som anlades av Fredrik Magnus Piper på 1700-talet. Skuruparken har en spännande historia och är ett viktigt tätortsnära grönområde, ta chansen att lära känna detta unika område.
Guidar gör Gunilla Ingmar från Aktionsgruppen Rädda Skuruparken och Ronny Fors från Naturskyddsföreningen.
Samling vid hållplats Skurustugan kl 11.00. Medtag gärna matsäck.
Rekordmånga på söndagens vandring!
Vandringen i söndags lockade otroliga 60 personer! När jag förstod att alla som väntade vid Henkan faktiskt var där för att följa med på vandringen tänkte jag nästan ta bussen hem igen, det kändes övermäktigt att guida så många! Men så kan man ju inte göra, så det var bara att försöka hantera det så bra som möjligt. Vi var dessutom två som skulle hålla i guidningen då Konstatin Irina skulle ta hand om den kulturhistoriska delen. Och jag måste säga att det funkade förvånansvärt bra att guida så många. Men en megafon hade varit inte skadat, eller en högtalarväst som Storstockholms naturguider har!
Vi vandrade från Henkan genom den fina Trolldalen med både hällmarkstallskog och ek/hasselbackar, längs med Svindersviken där vi bl.a. tittade på bäverhyddan(som en av deltagarna visade mig, visste att det fanns bäver där men inte var själva hyddan låg) och förstås Svindersviks herrgård där vi också intog vårat fika. Soligt och fint var det om än lite blåsigt.
Efter fikat bar det av mot Ryssbergen via Finntorp. Det kändes verkligen bra att visa Ryssbergen för så många. Nu hade klockan blivit två redan och ungefär hälften av deltagarna avvek efter en kortare tur i Ryssbergen. Vandringen skulle ju pågå till 14:00 enligt programmet och många hade väl planerat andra saker på eftermiddagen. Men den andra halvan av gänget följde med på en vandring genom Ryssbergen.
De som inte varit där tidigare blev förstås imponerad av urskogen i Ryssbergen, av alla gamla träd och de mossklädda branterna, av de vackra och vridna torrakorna och lågorna och av tystnaden som råder i skogen trots närheten till Värmdöleden. Hur kan man komma på tanken att exploatera en så unik miljö var det många som undrade. Och hur blir det med all genomfartstrafik genom Kvarnholmen/Finnboda var det också flera som undrade över. Och så finns det de som påstår att bron är viktig för hela Nacka! De som bor i området vill inte ha bron, de ser inget behov av den, men den är viktig för Ältaborna och Ormingeborna, eller?
Den länkade debattartikeln är för övrigt ett (desperat!) svar på denna debattartikel.
Vid halv fyra avslutades vandringen och Konstantin och jag kunde pusta ut!
Vi vandrade från Henkan genom den fina Trolldalen med både hällmarkstallskog och ek/hasselbackar, längs med Svindersviken där vi bl.a. tittade på bäverhyddan(som en av deltagarna visade mig, visste att det fanns bäver där men inte var själva hyddan låg) och förstås Svindersviks herrgård där vi också intog vårat fika. Soligt och fint var det om än lite blåsigt.
Efter fikat bar det av mot Ryssbergen via Finntorp. Det kändes verkligen bra att visa Ryssbergen för så många. Nu hade klockan blivit två redan och ungefär hälften av deltagarna avvek efter en kortare tur i Ryssbergen. Vandringen skulle ju pågå till 14:00 enligt programmet och många hade väl planerat andra saker på eftermiddagen. Men den andra halvan av gänget följde med på en vandring genom Ryssbergen.
De som inte varit där tidigare blev förstås imponerad av urskogen i Ryssbergen, av alla gamla träd och de mossklädda branterna, av de vackra och vridna torrakorna och lågorna och av tystnaden som råder i skogen trots närheten till Värmdöleden. Hur kan man komma på tanken att exploatera en så unik miljö var det många som undrade. Och hur blir det med all genomfartstrafik genom Kvarnholmen/Finnboda var det också flera som undrade över. Och så finns det de som påstår att bron är viktig för hela Nacka! De som bor i området vill inte ha bron, de ser inget behov av den, men den är viktig för Ältaborna och Ormingeborna, eller?
Den länkade debattartikeln är för övrigt ett (desperat!) svar på denna debattartikel.
Vid halv fyra avslutades vandringen och Konstantin och jag kunde pusta ut!
Vandring från Henriksdal till Ryssbergen, söndag 18 april
Söndagen den 18 april, kl 10.00 – 14.00, gör vi en vandring från Henriksdal till den fantastiska urskogen i Ryssbergen via det gamla sommarnöjet Svindersvik. Vi avslutar vid Nackas allra finaste skog, Ryssbergen, som Skogsstyrelsen jämför med Tyresta Nationalpark. Här planeras ett stort vägbygge som vi i Naturskyddsföreningen kämpar mot. Följ med på denna vandring och lär dig mer om områdets natur och kulturhistoria.
Ronny Fors och Konstantin Irina guidar.
Samling vid ICA-butiken på Henkan kl 10.00. Medtag gärna matsäck.
Utsikt över Svindersviken från Henriksdalsberget.
Bibagge och mindre hackspett i ett soligt Älta
Söndagens vandring i Älta lockade 10 deltagare. Lustigt nog var det lika många tyskar som Ältabor med på vandringen! Den här vandringen var ju lite tänkt som ett sätt för oss i Naturskyddsföreningen att komma i kontakt med Ältafolket så i den meningen var det kanske ett litet misslyckande. Folk kom från Hammarbyhöjden, Saltsjökvarn, Björknäs och jag vet inte vad men bara två från Älta. Vi hade även en belgare med oss! Men han hade inte kommit ända från Belgien bara för det här! Hade varit nåt det!
Så man fick guida en del på engelska, inte helt enkelt men det är ju alltid bra att öva sig! Väldigt roligt också att prata natur och miljö med andra européer, det borde man göra mer egentligen. Kanske skulle man börja med naturguidningar för turister.
Hur som helst, det var grått och ganska kyligt när vi samlades vid Älta gård, förhoppningarna om bin och bibaggar var mycket låga kan jag säga. Men efter en stund, kanske nån timme så började det spricka upp. när vi var vid den fina lövsumpskogen(det finns en sådan mitt i Älta faktiskt) så bröt solen igenom ordentligt och efter det så hade vi sol hela dagen! Vi stannade ganska länge vid den här lövsumpskogen, det är en spännande och mycket rik miljö. Vi tittade på diverse tickor på döda björar, fnöskticka och eldticka. Några av fnösktickorna hade halvcentimeterstora runda hål på ovansidan, kläckhål av jättesvampmalen, en signalart. här var det också ett rikt fåelliv, bofinkar och starar sjöng, några stenknäckar visade sig hastigt, och större hackspetten satt och hackade i en björk. Koltrastar sjöng, björktrastar kraxade och grönfinar drillade. Jag sa att det här är en utmärkt miljö för mindre hackspett och stjärtmes. En gransångares styltiga sång hördes och efter en stund så hörde vi faktiskt den mindre hackspettens vårsång. Grönsiskor hade vi nästan oupphörligen under hela vandringen, sjungandes och överflygandes i små grupper.
Vi gick vidare och jag hade tänkt att vi skulle fika inne i en fin liten granskog där vi kunde sitta på några granlågor, död ved kan fylla många funktioner i skogen. Men deltagarna gjorde myteri och ville istället sitta i solen vilket innebar utsikt över Älta grusgrop. Deltagarna hade rätt och jag fel, det var faktiskt riktigt kyligt inne i skogen så det var betydligt trevligare att fika i kanten på grusgropen. Några nyckelpigor visade sig också här. Efter fikat gick vi in i skogen och tittade lite på olika kottgnag(ekorre, st. hackspett och korsnäbb) och så hade jag tänkt mig visa granbarkgnagargnag(vilket ord!) men hittade inte rätt gran! Så kan det gå.
Det var bara att vandra vidare mot grusgropen och sandslänterna med bin och bibaggar och snabbt försöka glömma denna något pinsamma incident!
Väl framme vid sandområdena i norra delen av Älta grusgrop så dröjde det inte länge förrän vi träffade på bibaggar! De var riktigt livliga jämfört med när jag såg de tidigare i veckan. Det varma och soliga vädret gjorde att det var full fart på baggarna men alla hann med att se dem ordentligt och många plockade fram sina kameror.
Jätteroligt att få visa bibagge på en guidning, man ska ha tur med vädret om de ska visa sig och att det inte är för sent eller tidigt eftersom de är aktiva en väldigt kort tid bara.
Några bin fick vi se också, speciellt ett litet bi kunde hela gruppen studera noga. Osäker på vilken art det var, kanske ett vårsidenbi, vilket är det bi som bibaggen parasiterar på. Biet satt väldigt stilla och lät sig studeras och fotograferas. Efter att ha sagt några ord om hur viktiga de här sandmarkerna är för många olika organismer och att vi måste se till att sådana miljöer inte växer igen så promenerade vi tillbaka till Älta gård för bussfärd hemåt.
Jag åkte inte så långt utan hoppade av vid Dammtorp för att kolla in det gamla sandtaget där men inga bibaggar eller bin kunde ses då. Bina kommer alldeles säkert, det var mängder med vårsidenbin här förra året. Bibagge har observerats här för ca 30 år sedan men tycks inte vara en aktuell lokal för arten numera.
Så man fick guida en del på engelska, inte helt enkelt men det är ju alltid bra att öva sig! Väldigt roligt också att prata natur och miljö med andra européer, det borde man göra mer egentligen. Kanske skulle man börja med naturguidningar för turister.
Hur som helst, det var grått och ganska kyligt när vi samlades vid Älta gård, förhoppningarna om bin och bibaggar var mycket låga kan jag säga. Men efter en stund, kanske nån timme så började det spricka upp. när vi var vid den fina lövsumpskogen(det finns en sådan mitt i Älta faktiskt) så bröt solen igenom ordentligt och efter det så hade vi sol hela dagen! Vi stannade ganska länge vid den här lövsumpskogen, det är en spännande och mycket rik miljö. Vi tittade på diverse tickor på döda björar, fnöskticka och eldticka. Några av fnösktickorna hade halvcentimeterstora runda hål på ovansidan, kläckhål av jättesvampmalen, en signalart. här var det också ett rikt fåelliv, bofinkar och starar sjöng, några stenknäckar visade sig hastigt, och större hackspetten satt och hackade i en björk. Koltrastar sjöng, björktrastar kraxade och grönfinar drillade. Jag sa att det här är en utmärkt miljö för mindre hackspett och stjärtmes. En gransångares styltiga sång hördes och efter en stund så hörde vi faktiskt den mindre hackspettens vårsång. Grönsiskor hade vi nästan oupphörligen under hela vandringen, sjungandes och överflygandes i små grupper.
Vi gick vidare och jag hade tänkt att vi skulle fika inne i en fin liten granskog där vi kunde sitta på några granlågor, död ved kan fylla många funktioner i skogen. Men deltagarna gjorde myteri och ville istället sitta i solen vilket innebar utsikt över Älta grusgrop. Deltagarna hade rätt och jag fel, det var faktiskt riktigt kyligt inne i skogen så det var betydligt trevligare att fika i kanten på grusgropen. Några nyckelpigor visade sig också här. Efter fikat gick vi in i skogen och tittade lite på olika kottgnag(ekorre, st. hackspett och korsnäbb) och så hade jag tänkt mig visa granbarkgnagargnag(vilket ord!) men hittade inte rätt gran! Så kan det gå.
Det var bara att vandra vidare mot grusgropen och sandslänterna med bin och bibaggar och snabbt försöka glömma denna något pinsamma incident!
Väl framme vid sandområdena i norra delen av Älta grusgrop så dröjde det inte länge förrän vi träffade på bibaggar! De var riktigt livliga jämfört med när jag såg de tidigare i veckan. Det varma och soliga vädret gjorde att det var full fart på baggarna men alla hann med att se dem ordentligt och många plockade fram sina kameror.
Jätteroligt att få visa bibagge på en guidning, man ska ha tur med vädret om de ska visa sig och att det inte är för sent eller tidigt eftersom de är aktiva en väldigt kort tid bara.
Några bin fick vi se också, speciellt ett litet bi kunde hela gruppen studera noga. Osäker på vilken art det var, kanske ett vårsidenbi, vilket är det bi som bibaggen parasiterar på. Biet satt väldigt stilla och lät sig studeras och fotograferas. Efter att ha sagt några ord om hur viktiga de här sandmarkerna är för många olika organismer och att vi måste se till att sådana miljöer inte växer igen så promenerade vi tillbaka till Älta gård för bussfärd hemåt.
Jag åkte inte så långt utan hoppade av vid Dammtorp för att kolla in det gamla sandtaget där men inga bibaggar eller bin kunde ses då. Bina kommer alldeles säkert, det var mängder med vårsidenbin här förra året. Bibagge har observerats här för ca 30 år sedan men tycks inte vara en aktuell lokal för arten numera.
Bibagge i Älta grusgrop.
Bibaggen kan nu beskådas i Älta grusgrop. Var där i torsdags tillsammans med Lasse Hole och vi fick nu äntligen syn på den rödlistade lilla skalbaggen. Vi var där föra året men missade den, det var troligen någon vecka för sent då. Vi har nog bra chanser att få se den på söndagens vandring! Om inte annat så kan vi nog se några döda exemplar! De brukar ligga kvar och skräpa ett tag. Några av bibaggarna vi såg var riktigt tröga men det fanns också dem som var pigga och som livligt kröp omkring i sanden. Några bin syntes däremot inte till. Hoppas det är mer fart på de på söndag. Väderleksrapporterna ser lovande ut så chanserna på både bin och bibaggar är goda.
Här finns bilder på bibagge från Älta grusgrop. Tack också, Staffan, för att du visade oss bibaggarna!
Bibaggen är rödlistad men inte länge till vad det verkar. Den lär inte vara med i den nya rödlista som snart ska presenteras. Visserligen har man upptäckt fler lokaler för den under senare år men dess livsmiljö, solexponerade blottade sandytor där det också finns vårsidenbin(som den parasiterar på), är fortfarande en alltför ovanlig miljö som det knappast sker någon nybildning av. Nåja, vi får väl lita på att experterna på artdatabanken vet vad de gör!
Uppdatering!!!
Väderleksrapporterna ser inte lovande ut! Det lär vara mulet under dagen dessvärre. Men inte ska man sitta inne för det.
Vårsurr och vårkvitter i Älta
Söndagen den 11 april, kl 10.00 – 14.00
Flitiga bin surrar i Ältadalens sandbrinkar medan vårystra fåglar sjunger i trädtopparna. Vi tittar närmare på Ältas närnatur. Av särskilt intresse är områdena kring Ältadalen där vi studerar sand- och sidenbin som har sina bon i sandsluttningarna tillsammans med en rad andra spännande insekter. Var inte orolig, bina har inga gaddar och är jättesnälla.
Det här är också ett bra tillfälle att lära sig känna igen vårfåglarnas sång.
Ronny Fors guidar.
Samling vid Älta gård kl 10.00. Medtag gärna matsäck.
Sandbi Vårsidenbin
Korsnäbb och gnagspår i Nackareservatet
Sent omsider kommer här några rader om förra helgens exkursion. På lördagen var det vandring i Nackareservatet med Stockholms naturskyddsförening. Rubriken i programmet var Nackareservatets hemligheter och sällsamheter! Hajade till när jag såg det i tryck för så hade jag inte skrivit, men det låter rätt bra måste jag säga. Med andra ord hade jag lite att leva upp till! Vet inte om jag bjöd på några hemligheter eller sällsamheter direkt men ingen klagade!
10 deltagare slöt upp, vilket är helt ok med tanke på det lite kyliga och råa vädret. Gröngöling hördes och observerades innan vi kommit in i själva skogen. Det blev det första stoppet och vi lyssnade där på grön- och bofinksång och grönsiska samt några kraxande björktrastar. Framme vid reservatsgränsen berättade jag lite om Nackareservatets historia, att Stockholms stad köpte in marken på 1930-talet för att ha som friluftsområde för en växande stad. Mycket framsynt av den tidens politiker tycker jag. Tyvärr är de styrande idag inte lika framsynta, för att uttrycka det milt, med tanke på de utförsäljningar av friluftsområden som Stockholm har genomfört och den allmänt avoga inställning till natur och grönområden som råder nu.
Sedan kom det att handla mycket om skogen, konstigt annars i.of.s. Nyckelbiotoper, signalarter och skogsbruk m.m. Jag visade på gnagspår av reliktbock och granbarkgnagare, talltickor och klibbtickor och berättade om just tickornas viktiga roll i skogen. Vi tittade ner i varggrottan också, det är en s.k. blockgrotta(fast mer klyfta än grotta egentligen) och det blev lite prat om berggrunden och sprickdalslandskapet.
Fika intogs vid en rastplats med eldstad. Här lämnade halva gänget p.g.a. frusna fötter, det var verkligen rått och dessutom mycket snö i skogen fortfarande så det blev mycket pulsande, så det var förståligt. Men de som var kvar ville gärna vandra vidare. Vi tittade på den fina hällmarkstallskogen med 300-400 åriga tallar och torrakor och lågor. Vi stannade till vid en tall där det växte grovticka(signalart) och som hade kläckhål av svart praktbagge(signalart) i barken. På tallen växte det också tagellav och grynig blåslav, den senare ibland angiven som signalart men jag är osäker på vilken status den har egentligen. Men den ser man väl oftast på just gammal tallbark så något indikatorvärde har den nog. Den påminner om vanlig blåslav men växer mer tilltryckt mot underlaget, den är liksom tillplattad, och är grynig eller mjölig i bålens centrala delar.
Vi vandrade vidare och lämnade hällmarkstallskogen och passerade genom en fin grannaturskog med mycket vindfällen. En mindre korsnäbb sjöng flitigt från en grantopp. De har en lustig sång verkligen. Inte särskilt vacker eller melodisk direkt. Man känner igen den på att det typiska korsnäbbslocket är invävt i sången men sen så har den en massa olika läten för sig, den kvittrar och visslar och skorrar om vartannat. Den satt länge i grantoppen så vi kunde verkligen studera den noga, synd bara att den satt i motljus. De är väldigt vackra annars, ser ut som små röda papegojor faktiskt!
Vi hörde flera andra korsnäbbar som flög över oss och vi hittade också kottar som korsnäbbarna hade ätit på. De känner man igen på att de först ser helt orörda ut men när man titar närmare så ser man att kottfjällen är klyvna på mitten. När större hackspetten ätit kottfrön så hackar den sönder kotten medan ekorren i sin tur gnager av kottfjällen helt och hållet. Det gör även skogsmusen men den gör lämnar efter sig helt jämnt avgnagna kottar medan de är lite fransiga när ekorren varit i farten. Vi hittade exempel på alla dessa utom skogsmusgnagna kottar. Skogsmusen sitter inte heller så öppet och äter som t.ex. ekorren gör så man ser sådana kottar mer sällan, de är helt enkelt svårare att hitta.
Korsnäbben var nog dagens höjdpunkt!
Vi fortsatte ner till den fina lövskogen mellan Söderbysjön och Ulvsjön och sedan tillbaka mot Bagarmossen via golfbanan. Sidensvansar och seglits observerades bland mycket annat. Guidningen skulle pågå till 15:00 enligt programmet, 14:55 var vi tillbaka i Bagarmossen, mycket välplanerat om jag får säga det själv(fast egentligen bara en ren tillfällighet, brukar alltid hålla på mycket längre än vad som anges i diverse programblad)!
10 deltagare slöt upp, vilket är helt ok med tanke på det lite kyliga och råa vädret. Gröngöling hördes och observerades innan vi kommit in i själva skogen. Det blev det första stoppet och vi lyssnade där på grön- och bofinksång och grönsiska samt några kraxande björktrastar. Framme vid reservatsgränsen berättade jag lite om Nackareservatets historia, att Stockholms stad köpte in marken på 1930-talet för att ha som friluftsområde för en växande stad. Mycket framsynt av den tidens politiker tycker jag. Tyvärr är de styrande idag inte lika framsynta, för att uttrycka det milt, med tanke på de utförsäljningar av friluftsområden som Stockholm har genomfört och den allmänt avoga inställning till natur och grönområden som råder nu.
Sedan kom det att handla mycket om skogen, konstigt annars i.of.s. Nyckelbiotoper, signalarter och skogsbruk m.m. Jag visade på gnagspår av reliktbock och granbarkgnagare, talltickor och klibbtickor och berättade om just tickornas viktiga roll i skogen. Vi tittade ner i varggrottan också, det är en s.k. blockgrotta(fast mer klyfta än grotta egentligen) och det blev lite prat om berggrunden och sprickdalslandskapet.
Fika intogs vid en rastplats med eldstad. Här lämnade halva gänget p.g.a. frusna fötter, det var verkligen rått och dessutom mycket snö i skogen fortfarande så det blev mycket pulsande, så det var förståligt. Men de som var kvar ville gärna vandra vidare. Vi tittade på den fina hällmarkstallskogen med 300-400 åriga tallar och torrakor och lågor. Vi stannade till vid en tall där det växte grovticka(signalart) och som hade kläckhål av svart praktbagge(signalart) i barken. På tallen växte det också tagellav och grynig blåslav, den senare ibland angiven som signalart men jag är osäker på vilken status den har egentligen. Men den ser man väl oftast på just gammal tallbark så något indikatorvärde har den nog. Den påminner om vanlig blåslav men växer mer tilltryckt mot underlaget, den är liksom tillplattad, och är grynig eller mjölig i bålens centrala delar.
Vi vandrade vidare och lämnade hällmarkstallskogen och passerade genom en fin grannaturskog med mycket vindfällen. En mindre korsnäbb sjöng flitigt från en grantopp. De har en lustig sång verkligen. Inte särskilt vacker eller melodisk direkt. Man känner igen den på att det typiska korsnäbbslocket är invävt i sången men sen så har den en massa olika läten för sig, den kvittrar och visslar och skorrar om vartannat. Den satt länge i grantoppen så vi kunde verkligen studera den noga, synd bara att den satt i motljus. De är väldigt vackra annars, ser ut som små röda papegojor faktiskt!
Vi hörde flera andra korsnäbbar som flög över oss och vi hittade också kottar som korsnäbbarna hade ätit på. De känner man igen på att de först ser helt orörda ut men när man titar närmare så ser man att kottfjällen är klyvna på mitten. När större hackspetten ätit kottfrön så hackar den sönder kotten medan ekorren i sin tur gnager av kottfjällen helt och hållet. Det gör även skogsmusen men den gör lämnar efter sig helt jämnt avgnagna kottar medan de är lite fransiga när ekorren varit i farten. Vi hittade exempel på alla dessa utom skogsmusgnagna kottar. Skogsmusen sitter inte heller så öppet och äter som t.ex. ekorren gör så man ser sådana kottar mer sällan, de är helt enkelt svårare att hitta.
Korsnäbben var nog dagens höjdpunkt!
Vi fortsatte ner till den fina lövskogen mellan Söderbysjön och Ulvsjön och sedan tillbaka mot Bagarmossen via golfbanan. Sidensvansar och seglits observerades bland mycket annat. Guidningen skulle pågå till 15:00 enligt programmet, 14:55 var vi tillbaka i Bagarmossen, mycket välplanerat om jag får säga det själv(fast egentligen bara en ren tillfällighet, brukar alltid hålla på mycket längre än vad som anges i diverse programblad)!
