Smalvingad blombock i Hellasgården
Jag har, utan framgång, letat efter den här sällsynta långhorningen de senaste somrarna i ekhagarna kring Hellasgården. Så det är riktigt skönt att hitta den! Det var för flera år sedan jag läste, i skötselplanen, att den smalvingade blombocken(Strangalia attenuata) skulle ha en förekomst i Nackareservatet och då vid det område som heter Stengärdet, en bit nordost om Hellasgården vid den stora badplatsen i Källtorpssjön, för er som är bekanta med området. Det var också dit jag var på väg idag men jag gjorde en liten avstickare till nedre Lusse gärde vid Dammtorpssjön. Och man ska alltid göra avstickare, det är då det händer saker! Nedre Lusse gärde är en av mina favoritplatser i Nackareservatet. Det är en ek-hassellund som delvis betas av får, vilka tyvärr inte var på plats idag(på semester kanske?). Området är ganska igenvuxet och ekarna behöver frihuggas för att kunna utvecklas och utgöra livsplats för alla de 100-tals arter som är beroende av gamla fristående ekar. Men det är en mycket vacker plats ändå och det är förvånansvärt lite människor som hittar dit, trots att det ligger bara ca 6-700 m från Hellasgården och precis söder om Ältavägen. Närheten till Dammtorpssjön gör att det är ett bra ställe att spana trollsländor på också, det är överhuvudtaget mycket olika kryp och flyn av alla möjliga sorter där. Det finns också några små fläckar med torrbacksvegetation med bl.a. den vackra backnejlikan.
Det var mycket röllika på ängen och jag tänkte att det är bäst att kolla in de noga eftersom den smalvingade blombocken gärna sitter och äter pollen i vita blommor. Det var flera olika arter av blomflugor, några flugbaggar och enstaka humlor. Men så såg jag en lång och smal insekt på en röllika. Den påminde mer om en stor stekel än en skalbagge. Den smalvingade är, som framgår av namnet, just smal. Och ganska lång, uppemot 17 mm kan den bli. När jag kom närmare så var det uppenbart att det verkligenvar en skalbagge och det var ingen tvekan om att det var just den smalvingade blombocken! Den går inte att förväxla med någon annan även om det finns några andra långhorningar som har liknande färgteckning, bandad gulorange/svart, på täckvingarna. Men den är verkligen smal medan de andra arterna är rätt kraftiga och breda. De långa benen, inte minst bakbenen, gör också att den ser väldigt gänglig ut. Se här.
Jag lyckades ta ett antal bilder på den också men det var inte helt lätt. Jag uppfattade den som ganska skygg av sig och den flög ofta iväg och gömde sig i gräset när den tyckte att jag blev för närgången. Bilderna får ni se vid något senare tillfälle, jag är ju kvar i stenåldern när det gäller fototeknik!
Den smalvingade blombocken är rödlistad som sårbar(VU), hotkategori 3. Enligt Nationalnyckeln så har den ett sammanhängande utbredningsområde genom södra Småland, Blekinge och upp längs ostkusten till södra Östergötland. Norr därom finns bara enstaka spridda förekomster upp till norra Uppland. Jag skrev nyligen om ädelguldbaggen och att den behöver både gamla ekar och blomsterrika marker för sin överlevnad och detsamma gäller för den smalvingade blombocken. Larven utvecklas i klena stammar och grenar av i huvudska ek men äggläggning på björk har observerats. Så här står det i arftaktabladet: "På de lokaler där arten ännu förekommer vore det angeläget att via riktat sök försöka komma underfund med vilken typ av yngelmaterial arten utnyttjar, så att man fortlöpande kan förse den med lämpligt sådant."
Så nu är det bara att leta upp honor och följa efter dem för att se var de lägger sina ägg någonstans!
Mer om Tollare
Här är då övriga intressanta fynd från Tollare.
En praktbagge, släktet Agrilus, som inte gick att identifiera. Lasse tog med sig ett exemplar hem men det gick inte att fastställa arttillhörighet. Det är iallfall inte den vanliga Agrilus-arten. Den hittades på älggräs på en fuktäng norr om Tollareängen.
På samma ställe gjorde vi dagens andra fynd av ädelguldbagge! Här såg vi också två silverstreckade pärlemorfjärilar som parade sig. Det lustiga var att de flög runt in copula, som bl.a. trollsländor gör. Jag har aldrig sett fjärilar göra så tidigare. Här hittades även en humlebagge.
Silverstreckad pärlemorfjäril och ädelguldbagge. Foto: Lasse Hole
Vi gick sedan till det område söder om Tollare träsk som ligger inom planområdet för detaljplanen Tollare träskväg. Här ville vi förstås hitta fler rödlistade arter! Men tyvärr, det gjorde vi inte. Några ovanliga arter blev det iallafall och arter som kanske kommer upp på rödlistan 2010.
På en asplåga hittade vi kläckhål och larvgångar av signalarten grön aspvedbock(Saperda perforata). Den är tidigare rödlistad men avfördes från listan vid revideringen 2005. Men nu kan den göra "comeback" på rödlistan. I förslaget till ny lista finns den med igen p.g.a. minskad utbredning och försämrad livsmiljö. Förklaringen till det är att kontinuitetsskogar, alltså gammelskogar, fortsätter att avverkas. Den nya listan är preliminär och kommer att granskas av experter under hösten. Hursomhelst, det är en ovanlig skalbagge som är en bra indikator på värdefulla skogar.
Lasse kollade i en angränsade asplåga där nedbrytningen hade gått mycket längre. Veden var så mjuk att man kunde sönderdela med fingrarna. Inne i veden, i en hålighet låg två st mindre vattensalamndrar. Den ena försvann ännu längre in i asplågan men den andra fick Lasse tag på och vi kunde titta till den lite närmare. Det var tydligt att det var en mindre vattensalamander, huden var slät , inte alls så knottrig som den är hos den större vattensalamandern. Den släpptes snart ner på marken och jag hann med att fota den innan den fick nog av uppmärksamheten och sökte skydd inne i lågan igen. Utanför lekperioden är salamandrarna nattaktiva och jag tror inte att den uppskattade att bli utdragen i ljuset.
Frågan är om det också finns större vattensalamander i Tollare? Det är en Natura 2000-art, den är alltså upptagen i EU:s listor över skyddsvärda arter i ett europeiskt perspektiv, och det är förstås bra att kunna påvisa sådana arter i områden man vill skydda. Den är också än mer beroende av fiskfria vatten än vad den mindre är så Tollare träsk skulle kunna vara en lämplig miljö för den.
I samma asplåga fann vi också en liten men mycket vacker skalbagge, en s.k. droppbagge enligt Lasse. Hade aldrig hört talas om droppbaggar tidigare! Man lär sig alltid något nytt, det är då ingen risk att man blir "färdig" med naturen!
Scaphidium quadrimaculatum, fam. droppbaggar. Foto: Lasse Hole
Det finns en del gamla björkar med riktigt grov bark i området och på en av dem så kunde jag hitta runda kläckhål som förmodligen är gjorda av dolkstekellik glasvinge(Synanthedon scoliaeformis). En ganska sällsynt art iallafall.
Lasse tog med sig några sälgtickor hem för att se om Europas minsta skalbagge eventuellt skulle finnas där. Enhströms dvärgfjädervinge(Baranowskiella ehnstromi) heter den och den är omtalad på naturbloggen tidigare. Och i porerna på en av tickorna kröp det faktiskt små dvärgfjädervingar! Roligt! Hur vanlig är den egentligen, kan man undra? Har inte kunnat hitta någon information om det någonstans. Den är inte med på rödlistan iallfall. Lasse har ju kollat ett antal sälgtickor från olika områden utan att hitta den, förutom fyndet från Ösby träsk.
Vi hittade en täckvinge från en skalbagge som Lasse tog hem för identifiering. Det visade sig vara en täckvinge av kolsvart kamklobagge(Prionychus ater). En sällsynt art som lever inne i håligheter i ekar och andra lövträd. Larven lever i mulmen i håligheterna och den fullbildade skalbaggen tillbringar även den större delen av sin tid i dessa håligheter. Det är en bra indikator på kontinuitet av gamla lövträd med mulm. Jag har faktiskt haft närkontakt med kolsvart kamklobagge några gånger. Det var när jag deltog i sökandet efter läderbagge i Nacka för några år sedan. Då hade vi fallfällor i mulmen som vittjades med några dagars mellanrum och i Nyckelviken och Skuruparken gjorde vi flera fynd av denna svartbagge. En mycket livlig liten varelse kan jag säga! Varken Tomas Fasth, som ledde inventeringsarbetet, eller jag visste vad det var för något vi fångat. Vi funderade på om vi skulle döpa den till snabb svartbagge eller kanske svart snabbagge, om det nu skulle visa sig vara en ny art för vetenskapen! Vilket det såklart inte var(och inget vi trodde på förstås) men ett exemplar fick gå till de sälla jaktmarkerna(de sälla mulmekarna) och skickades till en entomolog för artbestämning. Det visade sig alltså vara kolsvart kamklobagge. Och nu har vi konstaterat förekomst av den också i Tollares eklandskap och understryker tillsammans med de andra fynden Tollares höga naturvärden.
Jag är övertygad om att det finns ännu mer att upptäcka i Tollare!
Till sist en bild på Tollare träsk. Här såg vi bl.a. två svarthakedoppingar(men inga ungar), vigg, knipa och rörhöna med ungar, ormvråk, rörsångare, svarthätta. 
Foto: Lasse Hole
Ädelguldbagge i Tollare!
Ädelguldbaggen är rödlistad som "missgynnad, hotkategori 4. I artdatabankens faktablad kan man läsa följande:
"Larven lever i svart mulm inuti stammar och grövre grenar, vanligen av levande lövträd. I Sverige utvecklas arten troligen framför allt i ek, men är även funnen i bok och lind. Arten verkar föredra solexponerade träd. De fullbildade skalbaggarna flyger varma sommardagar och besöker blommor, bl.a. hagtorn, fläder och älggräs."
Om ädelguldbaggens status och hot sägs det följande: "Arten hotas genom att antalet lämpliga bestånd med grova och ihåliga ädellövträd minskar. På många lokaler med arten håller det på att växa igen så att utvecklingsträden beskuggas och blir mindre lämpliga och på längre sikt dör. Ett annat långsiktigt problem är ett generationsglapp i vissa trädbestånd som i framtiden kan leda till brist på lämpligt substrat."
Och under rubriken åtgärder står följande: "Gamla bestånd med ädellövträd, liksom hålträd i parker och alléer bör lämnas kvar. Likaså bör grova lövträd i gamla naturbetesmarker friställas så att deras liv förlängs."
Att bygga en massa hus runt de gamla ekarna(detaljplan för Mellanbergsvägen) verkar inte som någon bra idé med andra ord! Det är nog inte så lyckat att exploatera Tollareängen heller. Tar man bort de blomsterrika markerna i anslutning till ekarna så tar man bort maten(pollen,nektar) för skalbaggarna och andra insekter! Ekarna blir då bara prydnadsträd utan någon funktion för den biologiska mångfalden. I och med att ädelguldbaggen behöver både gamla ekar med håligheter och mulm samt ängar och bryn med blommor och blommande buskar så är det en mycket bra indikatorart på värdefulla naturområden. Den är också föreslagen som indikatorart för ängs- och betesmarker i en rapport från jordbruksverket.
Bilder på ädelguldbaggen och mer om vad vi fann kommer inom kort!
Lövgetingbock i Nackareservatet
När jag skrev om de nya motionsspåren i Nackareservatet så nämnde jag att också hittade några trevliga skalbaggar och att jag skulle skriva om det. Så då är det väl bäst att jag gör det! Jag tänkte att vid gamla Dammtorp så ska man väl kunna hitta något roligt, det finns ganska mycket död lövved i området och också mycket hundkäx. Död ved är ju viktigt för de vedlevande skalbaggarna förstås och många långhorningar, vilka jag i första hand tänkte på, sitter gärna i bl.a. hundkäxblommor. Blomrika marker med mycket död ved i närheten kan bjuda på många olika arter av långhorningar. Även andra skalbagar är intressanta men långhorningarna är den skalbaggsfamilj som jag har någorlunda koll på. Och det beror på det begränsade antalet arter, 121 st, och att det finns en Nationalnyckel om dem också. Vilket underlättar betydligt, det är inte lätt att hitta bra bestämningslitteratur om skalbaggar. Dessutom är långhorningarna väldigt karismatiska baggar som det är lätt att fascineras av.
Efter att ha surnat till över de förskräckliga motionsspåren(som i ärlighetens namn hade varit ännu värre om det första förslaget hade blivit verklighet) var det befrielse att komma ner till Dammtorp. Här rör man sig på små skogsstigar och man känner att man är ute i naturen. Vid gamla Dammtorp, alltså platsen för det gamla torpet, var det en förvånansvärt intensiv fågelsång. Det är ändå i mitten på juni och dessutom kl 2 på eftermiddagen. Det verkar som att det dåliga försommarvädret gjort att fåglarna har mycket att ta igen nu när det äntligen blivit sommar på riktigt! Koltrastarna var nog de som sjöng mest av alla, och de var flest också. Svarthättorna var inte långt efter i sångaktivitet, sedan följde rödvingetrast, trädgårdssångare, lövsångare och bofink. En grå flugsnappare gnolade på sin lilla enkla ramsa, inte mycket till sång jämfört med de andra men jag gillar den verkligen!
Jag började kolla av hundkäxen efter några roliga insekter och direkt så fick jag syn på långhorningen smalbock. En liten bagge som inte blir över centimetern lång. Den har ljust brungula täckvingar och ben och långa antenner. Det är en vanlig art vars larver lever i död ved av både löv och barrträd. Det breda födovalet och det faktum att larverna kan utvecklas även på skuggiga platser göra att smalbocken är en av våra vanligaste långhorningar. Man ser de ofta sitta i blommor som hundkäx t.ex. Att de lockas till blommor beror på att de äter pollen och nektar. Om de äter något alls, en del arter tycks faktiskt inte äta under de veckor de lever som fullbildad skalbagge! Även ängsblombock fanns i hundkäxen. Också det en liten och vanlig långhorning. Till skillnad från smalbocken har den svarta ben och honorna har röda täckvingar med en stor svart fläck mitt på.
Det var såklart en massa andra insekter som surrade runt bland hundkäxen, humlor, blomflugor och olika steklar och diverse annat för mig obekanta kryp. Det är spännande att krypa runt med kameran på en sommaräng, man får se de mest underliga och vackra varelser!
Och apropå vackra varelser, så dök dagens finaste upp när jag började fundera på om jag ska gå vidare upp mot dammarna på golfbanan och spanan in trollsländor. Jag fick syn på en smal och påfallande långbent skalbagge, svart med flera tvärgående smala gula band. En lövgetingbock alltså! Det är ingen sällsynthet alls men det är alltid lika roligt att se dem. Och de är så vackra! Och det säger jag inte bara för att jag är gnagare! Det man skulle kunna förväxla den med är den smalbandade ekbarkbocken som har en liknande teckning men den är lite kraftigare och bredare. Lövgetingbocken satt även den i hundkäxblommor. Dess larver lever oftast i döda ekgrenar och man hittar den således oftast i områden med mycket ek där nedfallna grenar får ligga kvar på marken.
Den svartgula teckningen är förstås till för att lura andra att det är en geting de har fått syn på, s.k. mimikry. Den är verkligen påfallande getinglik vid en hastig blick!
Apropå svartgult, jag såg också några tioprickiga nyckelpigor. Den förekommer i flera olika färgvarianter och det här var den mycket snygga varianten med gula fläckar mot en svart botten. Mycket tjusig den också!
Det blev en hel del fotat, återkommer med bilderna senare!
Jag gillar inte de nya motionsspåren i Nackareservatet!
Var en sväng i Nackareservaten, som det heter numera, under dagen. Att det heter reservaten, och inte reservatet beror på att det anses som två reservat, ett i Stockholm och ett i Nacka. Är det inte rätt fånigt? Jag skriver och säger nog Nackareservatet ändå!
Det är trevligt att äntligen få se reservatsskyltar uppsatta vid Kärrtorp, Björkhagen och andra ingångar till reservatet.
Mindre trevligt att den vid Kärrtorp är helt nedklottrad!
Vad som är ännu mindre trevligt är de alldeles enorma autostradorna till vägar, eller stigar, eller vad man nu ska kalla det! Motionsspår tror jag att det heter officiellt. Det finns skyltar uppsatta om att "här anlägger Stockholms stad nya motionsspår" så det är väl vad det är. Men måste de vara tre meter breda, och måste de gå parallellt med redan befintliga vägar långa sträckor? Tydligen måste de det, jag antar att frågan har utretts ordentligt av fritidsförvaltningen i Stockholm och att man kommit fram till att enda sättet att få ut folk i skogen är att bygga vägar i den! Det påminner ju mer om vägar än motionsspår tycker jag. Riktigt fult är det! Och är det verkligen nödvändigt? Visst kan det vara bra att öka "tillgängligheten" som det brukar heta men inte behöver man dra fram på det här sättet genom hela norra Nackareservatet!? Och vad kostar det? Varför tycks det alltid finnas pengar till en massa dumheter men inte till sånt som verkligen är viktigt?
Ett annat exempel är den nya strandpromenaden i Svindersviken mellan Vikdalen och Marinstaden(längs med Ryssbergen f.ö.), en sträcka på 500 m till en kostnad av 8 miljoner kr! Av kommunens(Nacka) egna pengar, eller snarare Nackas skattebetalares pengar! Är det vettigt? Ok att en strandpromenad där har sina poänger men måste den vara så bred, och dyr? Men just det, glömde ju det, den måste vara så bred (typ 3 m) för att kommunens snöröjningsmaskiner ska kunna komma fram! OBS, det är INTE ett skämt! Även den utgör ett väldigt påtagligt inslag i landskapsbilden, precis som de nya spåren i Nackareservatet. Det börjar bli problematiskt med dessa anlagda stigar och vägar i nya naturreservat. Även i Tollare vill man dra fram rejält breda stigar i områden som verkligen inte lämpar sig för sådan exploatering. Områden som erbjuder mycket "skogskänsla" och andra upplevelsevärden vilka kommer att förtas om man anlägger alltför stora och breda stigar. Visst ska naturen vara tillgänglig men det måste (och kan) göras med mycket mer känsla än vad som är fallet med dessa två exempel!
Inte snyggt!
Mycket gnäll, men jag har ägnat mycket tid de senaste dagarna åt detaljplanen för Kvarnholmsbron(vägen genom Ryssbergen) så det är inte så konstigt om jag är på lite dåligt humör! Annars hade jag en riktigt trevlig dag i Nackareservatet med bl.a. några trevliga skalbaggar! Återkommer snart om det!
Blåsippor, Nyckelviken april 2009
Big is beatiuful när paddhanen väljer.
Det här söta paret träffade jag på i Erstavik för några veckor sedan. Ett paddpar i amplexus, som grodornas parningsställning heter. Groddjur har vad man kallar för yttre befruktning(som även många fiskar har) vilket innebär att hanen befruktar honans ägg utanför kroppen. När hanen ser en hona som verkar trevlig och attraktiv(mer om det senare) så klättrar han upp på hennes rygg för att kunna befrukta hennes ägg när de läggs.
Det är alltså vanlig padda(Bufo bufo) vilket syns på den vårtiga huden och de stora röda ögonen med vågrät pupill. Paddor är också mer robust byggda öch har kortare ben än grodorna. Det här paret befann sig vid Sandakällan i Erstavik, lockade av källans vatten som så många andra måntro? Nja. troligen inte, snarare så har de förmodligen kläckts i Sandasjön då de ofta återvänder för att leka i samma vatten som de kommer ifrån.
Det här med amplexus är lite intressant, det finns två varianter av amplexusställningen. Den ena förekommer mest hos mer primitiva grodor och kallas "inguinal amplexus" och då håller hanen om honan framför bakbenen, eller om midjan. De mer moderna grodorna har såkallad "axillary amplexus" där hanen håller honan bakom hennes framben, som paddorna på bilden. Varför denna ändring av amplexusställning ägde rum tycks vara oklart men det kan ha att göra med att hanen lättare kan befrukta äggen eftersom han direkt är i en bättre position för det. Av Svenska grodor så är det bara klock- och lökgroda som har den mer primitiva amplexuspositionen vid parning.
Paddor kan bli upp till 40 år gamla och könsmognaden inträffar vid 3-4 års ålder för hanarna och 5-6 års ålder för honorna. Det är ju en oerhörd storleksskillnad mellan hane och hona som synes och studier på en amerikansk paddart(Bufo boreas) har visat at hannarna föredrar stora honor. Det är till och med så att hanarna hoppar upp på ryggen på andra hanar om de är riktigt stora så att de kan misstas för en hona. Men misstaget upptäcks ofta snabbt och det blir inte mer än några sekunder i amlpexus.När hanaran fick välja mellan honor av olika storlek var det tydligt att de väljer den största honan först. Det var den amerikanska western toad, men det bör väl rimligen kunna gälla för våra vanliga padda också.
Med tanke på att paddorna kan sitta i amplexus under många timmar så är det nog bäst för honan att hanen är betydligt mindre så att hon orkar släpa runt med honom.
Visst är de fina?
Läs mer om paddan här.
Blåsippor i Skuruparken
Stenknäck på Beckasinvägen
Fotade inte bara skräpiga stugor och svartbyggen(!), även Skuruparkens blåsippor och vitsippor förevigades. Bilder kommer här inom kort! Sedan så lämnade jag digitalkameran jag lånat till Gunilla Ingmar i Aktionsgruppen Rädda Skuruparken.
När jag gick därifrån och gick på Beckasinvägen så såg jag en stor finkaktig fågel med en jättenäbb, en sådan som ser ut att kunna krossa körsbärskärnor! Och det är precis vad den kan också, det var ju såklart en stenknäck. En hona, lite blek i färgerna, och en riktigt vackert färgad hane. De gick i gräset och verkade ganska obesvärade över att jag stod bara några meter ifrån dem. När de flög upp syntes det vita vingbandet och stjärtbandet tydligt. Vilken vacker fågel! Och vilken trevlig fågel, de har inga revirstrider som så många andra fåglar och hanen sjunger bara för att bekräfta relationen med honan.
Så var det Nyckelviken, mer blåsippor förstås och en sjungande steglits i en ektopp. Hörde också lite knarr från vanlig groda i ett kärr men grodleken tycks vara över. Grodrommen vittnar om att här var det full aktivitet alldeles nyligen. En kråka jagade(!) en korp.
Avlutningsvis en bäver som simmade lungt i Järlasjöns stilla vatten, vid Kranglan förstås. Jag ser alltid bäver när jag är där! Tala om bävergaranti!
Återremiss!
Nacka kommunfullmäktige skulle besluta om Tollare naturreservat i måndags. Jag har skrivt flera gånger tidigare här om alla turer i Tollarefrågan. Vi i miljöorganisationerna har varit mycket kritiska till hur frågan om naturreservat och bebyggelse i Tollare har hanterats. Förslaget till reseravt är inte bra, se Nacka-kretsens remissvar här. Nu blev det s.k. minoritetsåterremiss vilket betyder att frågan går tillbaka till kommunstyrelsen så får de besluta om det ska sändas ut på en ny remissrunda. Vilket vi hoppas på men majoriteten i ks(M+KD) lär besluta om att det inte ska på en ny remiss. Då går det tillbaka till fullmäktige där det kommer att röstas igenom av majoriteten. Så det gäller att påverka kommunstyrelsemajoriteten. Återkommer i frågan...
Så här skrev Nacka Värmdö Posten.
Grodor och gamla granar i Nyckelviken.
När jag ändå var i Nyckelviken passade jag på att ta en närmare titt på skogen i områdets västligaste del. Har ju inte gått så mycket här tidigare. Hade också utkastet till underlagsrapporten för Nackas grönstrukturplan i bakhuvudet. Enligt den så finns det inga värdefulla barrskogsområden i Nyckelviken! En närmast häpnadsväckande miss! Och hur ser det då ut i skogen här? Gammal hällmarkstallskog med några grövre 300-årstallar och en del torrakor och lågor. Ned mot Rosendalsravinen ett område med gammal och ovanligt grov granskog. Ett flertal av granarna har en omkrets på allra minst 2 m, vilket man måste säga är ovanligt i Stockholmstrakten. Många av granarna har kläckhål av signalarten granbarkgnagare. En art som behöver lång kontinuitet av gamla träd för sin överlevnad. Så det finns värdefulla barrskogar i Nyckelviken! Hoppas att Nacka kommuns konsulter också uppmärksammar det!
Och så fick jag höra mina första taltrastar för året! Härligt!
Bommad praktejder! Men vad gör väl det...
Inte blev det någon kanonobs på praktejderhane utanför Älgö som jag hade hoppats på. Den hade legat där några dagar och uppvaktat ådor och jagat bort gudingar med stor frenesi, att döma av rapporterna på svalan. Men den tycks ha dragit vidare, där får man för att man ligger hemma och är sjuk!
Missade också Erstaviksvandringen i söndags, som tur var räddade Anders Tranberg det hela med att rycka in som vikarie. Det blev bl.a. omrvråkar, tofsvipor, starar, sånglärkor och trädlärkor för de 16 deltagarna.
Men inte ska man hänga läpp för en missad praktejderhane i finaste häckningsdräkt, vad är väl en bal på slottet ...
Nu är det ju så fantastiskt med naturen att man kan ju inte vara missnöjd när man varit ute en vacker, solig, om än blåsig, vårdag med fiskmåsar och silltrutar i luften, mängder med ejdrar i vattnet och dessutom några knipor, storskrakar, en fiskande storskarv och lite annat?
Och till på köpet "upptäckt" att Älgös nordligaste udde, Vältudden, är ett litet stycke mycket fin skärgårdsskog. Gamla tallar och granar, en del död ved också och stora härliga kuddar av signalarten blåmossa. Den tål inte solljus och torka särskilt bra så där det finns stora svällande kuddar av blåmossa har skogen fått stå orörd under lång tid. Jag skulle nog bedöma det som att Vältudden håller nyckelbiotopsklass. Nu blev det inte så mycket tid för att kolla skogen mer noggrant, vad skulle man inte kunna hitta i branterna t.ex? Det stora grönområdet centralt på Älgö är sedan tidigare registrerat som nyckelbiotop av Skogsstyrelsen. När man åker runt på Älgö så är det uppenbart att också övriga mindre grönområden, och även många tomter, håller höga naturvärden. Det är mycket gamla träd, både gran och tall, gamla ekar varav många verkar ha håligheter som är viktiga för både insekter, fåglar och andra djur som t.ex. fladdermöss. Det borde faktiskt göras en mer detaljerad inventering av hela Älgö, inte minst med tanke på de förändringar som Älgö står inför.
Som jag skrev i mitt förra inlägg så finns det många områden som saknas i den rapport som ska ligga till underlag för Nackas grönstrukturplan och här har vi då ännu ett område som rimligen borde redovisas där. Eftersom vi åkte förbi Tattby naturreservat(eller snarare igenom då Skyttevägen går rakt igenom reservatet) så började jag fundera på om det verkligen är så att det inte finns några höga naturvärden i den östra delen som man kan tro när man studerar underlagsrapportens kartor. Från vägen ser skogen högintressant ut, får åka ut och kolla det snart!
Åter till det här med praktejdern, visst är det roligt att se ovanliga fåglar men är inte de alldeles vanliga ejdrarna ännu roligare att se? Vanliga och vanliga förresten, det går inte så bra för ejdern längre och den minskar kraftigt på många håll i Östersjön, återkommer om detta senare här på bloggen. Men visst är det intressant med vår fascination för det sällsynta, inte minst i fågelskådarsammanhang. Hur roligt är det egentligen att skåda någon stackars felflugen sibirisk vadare(eller nåt) som fått fel på kompassen och aldrig kommer att hitta "hem" igen utan istället går mot en säker död hundratals mil från sina artfränder? Nä, då har jag nog större behållning av ejdrarna som nu är tillbaka i skärgården för att häcka, eller storskrakparen som stod på iskanten på Baggensfjärden och vilade sig i solskenet. Och är inte en storskrake minst lika vacker som en praktejder? För att inte tala om hur roligt det var att se vårens första citronfjäril som glatt(jo, den såg glad ut) flög förbi när vi fikade på Svärdsön.
Fast, det klart, den där rödhalsade snäppan på Utlängan för några år sedan var ju lite spännande faktiskt, och bergsångaren i Ottenby som sjöng för full hals var ju inte heller så tokig, och... nej, nog med exempel, visst är det roligt med sällsynta fåglar. Bara man inte missar allt det fantastiska vi har runt omkring oss i vår natur, och värnar vi inte om den så kanske den vanliga arten plötsligt inte är så vanlig längre!
Andra tankar om det här med sällsynta fåglar kan läsas här. Kan rekommendera den bloggen förresten, intressant läsning.
Det är mycket nu!
Bildvisningen på torsdag ska förberedas liksom vandringen på söndag, Margareta J(Boo Miljö- och Naturvänner och jag håller på att skriva ännu ett brev till Nackas politiker om Tollare, jag ska börja skriva på ett svar till Erik Langbys debattarikel om Kvarnholmsbron, och helgen ägnades åt att kvalitetsgranska Nackas grönstrukturplan. Ett uppdrag som jag och Tomas Fasth(Pro Natura) fått, tanken är att vi ska granska grönplanen innan den skickas ut på remiss under sommaren. I söndags var jag ute och kollade några områden som inte var naturvärdesklassade i grönplanen.
Här är mina anteckningar från min "räd" i Nacka:
Långsjöns naturreservat, NV-delen.
Ett flertal gammeltallar (200-300 år). Gamla granar varav flera med spår av granbarkgnagare. Enstaka döda tallar och granar, en grantorraka med gnagspår av vågbandad barkbock. Hålaspar och många asplågor med insektsgnag/kläckhål. Döda björkar, både liggande och stående, enstaka fnösktickor. Flera räv eller grävlingsgryt.
Långsjöns naturreservat, SV-delen.
Gammal granskog, en del död ved, spår av granbarkgnagare. Mossbevuxna branter. På hällmarkerna mycket gamla tallar, enstaka torrakor varav en grov.
Fannydalsplatån.
Gott om gamla tallar, en del med grova döda grenar med mycket insektsgnag. I Ö och SÖ delen ganska mycket torrakor och lågor, några lite grövre. Kläckhål av svart praktbagge på några tallar. Tallticka och grovticka förekommer. Bara några få granar i på hela Fannydalsplatån men de som finns har spår av granbarkgnagare.
Fisksätra holme.
Många gamla, grova, ekar med håligheter och mulm. Gammeltallar, tallticka, grova träd. Både torrakor och lågor av tall varav en låga riktigt grov. Många tallar med hackspetthål varav ett riktigt "höghus". Gamla granar, granbarkgnagare, en del torrakor och lågor. Flera gamla björkar.
Gamla ekar och tallar även norr om Hamnvägen.
Exempel på några övriga områden som borde vara av betydelse för grönstrukturen/spridningssamband
Mellan Skuruparken och Nyckelviken.
Mellan Tranvägen, Beckasinvägen och Ugglevägen mycket ek, en del gamla och grova. Mellan Skuru skola och Värmdövägen en grupp med yngre ek. Enstaka ekar längs med Mariehällsvägen. Vid Mariehällsvägen/Bastusjövägen några yngre/medelålders ekar.
Nacka stadshus - Sportcenter.
Flera små områden med framförallt gamla tallar. Vid stadshusets parkering en tall med angrepp av reliktbock.
Restaurantholmen.
Många gammeltallar, flera med reliktbockangrepp. Tallticka.
Skogsområde mellan Fjällstigen och Järlavägen, Lillängen.
Varierad skog med några gamla och grova granar, en del torrakor med rikligt med insektsgnag. Även ekar, framförallt längs med Järlavägen.
Järlasjöns norra strand söder om Terassvägen/Gränsvägen.
Ett flertal gamla och grova tallar, några med reliktbockangrepp. Tallticka. En del död ved, en riktigt grov talltorraka.
Hör upp, NCC!
En del naturvärdesklassade områden måste ligga rätt nära att klassas som nyckelbiotop, tänker då framförallt på skogen söder om Tollare träsk. Det kan nog vara svårt med gränsdragningen ibland. Den skogen har mycket död ved(både barr och lövträd) och ett stort lövinslag, inte minst i strandkanten. En ypperlig mindre hackspettmiljö tycker jag! Den är också rapporterad från området men om det är just i detta område den brukar hålla till vet jag inte, däremot känner jag till obsar från stora ekbacken. Man borde faktiskt göra en seriös inventering av fågellivet i Tollare under den här våren/sommaren, innan det är försent! Det har ju inte gjorts tidigare och de värdena kommer inte riktigt med i den i övrigt eminenta naturinventering som har gjorts, den gjordes som bekant under okt-feb, då den svenska naturen verkligen står i sin fulla prakt! Eller inte.
Nåja, eftersom NCC sponsrar Naturskyddsföreningen så antar jag att de delar våra värderingar vad gäller naturskydd m.m. Eftersom den här kunskapen om Tollares höga naturvärden inte fanns när programförslaget för Tollare togs fram och beslutades om 2005/06 så utgår jag ifrån att man nu omprövar hela Tollareprojektet. Det är förstås natur-och rekreationsvärdesinventeringarna samt Skogsstyrelsens inv. som bör ligga till grund för planeringen av området. Då framgår ju tydligt att det som kan exploateras är det gamla pappersbruksområdet. Så låter vi skogen och ekbackarna vara ifred , eller hur NCC?
Och för att klara bostadsförsörjningen är det väl bättre att förtäta mer centrala områden i Stockholm. Utan att gå till överdrift vad gäller förtätning, har svårt för den ibland helt okritiska inställningen till förtätning man kan möta även i "gröna" kretsar. Men det finns gott om parkeringar och andra asfalterade områden man kan ta av!
Avslutningsvis kartan från Skogens pärlor, rött är nyckelbiotop och gult är naturvärde.
Läser NCC Naturbloggen?
"Fantastisk beskrivning du gjort - direktcitat ur NCC:s reklam.
Ja, som den såg ut t.o.m i går kväll - då jag senast collade din blogg.
Just nu skulle jag visa det hela för min man. Och vad upptäcker jag till min förvåning !!
Jo, NCC har ÄNDRAT i sin presentation. Inga små sommarstugor finns längre med i beskrivningen av området (under flik Område). Och hela ditt citat ovan (som jag också läste i går kväll) där NCC rekommenderar skidåkning, löpning, ridning, liv i rörelse med fina promenadstråk - det är faktiskt BORTTAGET.
Säg inte att en liten blogg inte kan påverka - åtminstone så mycket att NCC försöker tvätta bort lite av sin förljugna bild. Men alla de 5.000 som registrerade sig i tron att alla dessa ljuvligheter skulle finnas - de måste väl bli besvikna ? !
Nu lockar man i stället med Bagarsjöns strand och plogad skridskobana vintertid. NCC vet nog inte att det är de kringboende (medlemmar i Badsjöföreningen karparna)som bekostar och genomför plogningen."
Tollare i DN och NCC:s förljugna bild
NCC skriver också om "de små sommarstugorna" i området, alltså Godtemplarbyn. Man säger inte att den kommer att mejas ner av NCC:s bulldozers(eller hur de nu gör) när senare etapper av exploateringen av Tollare kommer igång.
Det här tycker jag lät bra: "För övrigt rekommenderas promenader, skidåkning, löpning och ridning. Tollarelandskapet inbjuder till ett liv i rörelse med sina fina promenadstråk, elljusspår och ridstigar." Var ska man göra allt detta? I vilken natur då? Det blir faktiskt inte mycket kvar av Tollareskogarna om NCC får som de vill! De beskriver hur Tollare ser ut idag och inte hur det rent faktiskt kommer att bli enligt deras egna planer!
Förövrigt såg jag att NCC sponsrar Naturskyddsföreningen, kanske ska be om ett bidrag till vårt arbete för att rädda naturen i Tollare!
Nackareservatet, okt 2008
Med DN i Tollare
Förmodligen kommer artikeln på tisdag!
Vit gräsand och gråsäl i Saltsjöbaden, ännu en midvinterräkning gjord.
Så var var 2009 års midvinterinventering av sjöfågel avklarad. Huvudinventeringsdag var egentligen söndagen den 18 januari men det dåliga vädret gjorde att det blev av först nu i söndags den 25:e. Vi var tre inventerare den här gången, förutom min pappa så var Lennart Nilsson med. Vädret var betydligt mer skådarvänligt än helgen innan som bjöd på hårda vindar och nederbörd. Nu var det mulet, aningen disigt men ändå fullt tillräcklig sikt och så gott som vindstilla och 2-3 plusgrader. Första anhalt blev som vanligt Restaurantholmen/Hotellviken där en stor del av den inre delen av viken täcktes av is.
Den natur som finns kvar på Restaurantholmen är riktigt imponerande. Många gamla och grova tallar varav några har spår av reliktbockangrepp, denna rödlistade skalbagge som är något av ett signum för Nacka-naturen. De många reliktbock-lokalerna är ett tydligt tecken på att Nacka har många områden med lång kontinuitet av gammal tallskog.
Tyvärr kom någon på idén att man mitt på denna vackra lilla ö skulle bygga en massa hus! Man kunde väl ha låtit Restaurantholmen vara ifred och haft det som ett närströvområde. Visst kan man promenera runt holmen men de nybyggda husen förtar en hel del av själva upplevelsen. Mer om Restaurantholmen kan läsas här och här.
Nåväl, tillbaka till fågelräkningen, Restaurantholmen/Hotellviken bjöd på sammanlagt 42 gräsänder, 6 vigg, 2 storskrakar och 2 knölsvanar. Inte en enda sothöna då den inre och grundare delen av viken var igenfrusen. Bland alla gräsänder var det en som skilde ut sig i mängden. En helt vit and med gul näbb, vi frågade oss om det var en gräsand eller någon förrymd tamanka som rymt, men tamankorna är större än gräsänder och har bl.a. annorlunda näbbform. Den här såg ut som vilken gräsand som helst och umgicks till synes utan problem med de andra gräsänderna. Det var ingen albino eftersom näbben var gul och den inte hade några röda ögon. Tänkte att det kanske var en leucistisk individ, alltså att den saknar färgpigment men enligt fågelboken blir de inte helvita utan har ofta kvar en del färgpigment. Sofnet gav svaret: det är en vit färgvariant av gräsand. Denna vita variant har gynnats av människan genom avel och eftersom en del änder "rymmer" och parar sig med vilda gräsänder så sprids denna färgvariant mer än vad som skulle varit fallet utan inblanding från människan. Här finns bilder på vita gräsänder.
Den vita anden var dock inte det mest oväntade med besöket på Restaurantholmen. När vi fikade, i ett litet utsiktstorn, så såg jag en stor och mörk fågel som dök upp ur vattnet. Den såg liet konstig ut tyckte jag så jag ställde ifrån mig kaffemuggen och kollade i kikaren. Det jag fick se var ingen fågel utan ett sälhuvud! Det gick några sekunder innan jag sa att det är en säl här och jag försökte peka ut den men den dök snart ned i vattnet igen utan att varken pappa eller Lennart hade sett den. Det var verkligen en säl sa jag men de verkade inte riktigt tro mig! Och den dök förstås aldrig upp igen! Nu har ju sälstammen ökat så det är inte en lika ovanlig syn nu som för några årtionden sedan. En koll i artportalen visade att det hade observerats säl i Erstaviken(Tyresösidan) för några veckor sedan och en var till och med inne på strömmen i stan den 10 januari!
Nästa stopp var Vårgärdssjöns utlopp till Baggensfjärden. Nu hade dimman tätnat och det började bli ganska mörkt trots flera timmar kvar till solnedgången. Men det var inga problem att se och räkna fåglarna inom inventeringsområdet. 16 viggar, 26 knipor, 16 sothöns och 9 storskrakar befann sig här. Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen: ut och titta på storkskrakarna nu när hannarna har sin praktdräkt med den där underbara laxrosa anstrykningen i den annars vita fjäderdräkten. De är så tjusiga! Märkligt, jag gillar inte rosa annars!
Sista stoppet blev som vanligt Dragviken på den sydöstra delen av Svärdsön. Denna vackra ö har hållit på att bli naturreservat i 9 år nu. Skötselplan och allt finns, det är bara att fatta ett beslut! Svärdsö är ett spännande område med gammmal tall- och granskog. Självklart ser man spår av reliktbock på några tallar. Floran är intressant med bl.a. trolldruva, sårläka och Adam och Eva, det finns med andra ord områden med lite rikare mark också. Jag ska verkligen föröska att utforska Svärdsön lite mer framöver, är ju bara här och räknar sjöfågel på vintern!
Nu hade dimman tätnat ordentligt och det var i sista stund vi var där. Någon timme senare och det hade inte varit möjligt att spana av området på ett tillfredsställande sätt. Här går också inventeringsområdet några hundra meter ut i Erstaviken och det var verkligen på gränsen att man kunde se något över huvud taget. Här räknade vi in 32 viggar och 2 knipor.
Nu är det bara att skicka in resultaten till zooekologen i Lund där sjöfågelinventeringen sammanställs. I veckan fick jag ett specialhäfte av Ornis Svecica(Sveriges Ornitologiska Förenings vetenskapliga tidskrift) där resultaten av sjöfågelräkningarna 1967 - 2006 analyseras. Jag återkommer med en liten sammanfattning när jag läst den.
Skuruparken, jan 2006
