Vitfläckig guldvinge och skeppsvarvsfluga på Farstanäset
Innan vi kom ut i själva eklandskapet passerade vi väldigt fina torrbackar där backnejlika, gulmåra, stor blåklocka, gul fetknopp och johannesört blommade i mängder. Obeskrivligt vackert! I synnerhet backnejlikan är en favorit för mig. Mycket insekter var det också här, ängs- och smalblombock, rörbockar och diverse annat. En skimrande orangeröd fjäril kom förbi och slog sig ned på en johannesört. Fjärilen var alltså lysande orangeröd på vingovansiden, undersidan var orange med svarta fläckar på framvingen och små vita prickar på bakvingen. En vitfläckig guldvinge! En fjäril som man inte ser så ofta tycker jag. I fjärilsböckerna står det att den är allmän, men det vete sjutton om jag håller med. Inte där jag rör mig iallafall. I nationalnyckeln står det åtminstone att den har en vikande population i södra Sverige men att den är stabil i norr. Jag har t.ex. inte sett den i Erstavik på mina fjärilsinventeringsrundor. Så man blir lite extra glad av att se den, och så hann jag med att ta några bilder på den också. Sen kom en skogsnätfjäril också, även det en art som står som "allmän" i alla böcker men som man inte ser så mycket av numera.
Här såg vi också ett gäng lövsångarungar. En damp ner på en häll när vi satt och fikade, den satt länge och funderade på om det här verkligen var rätt miljö för en lövsångare. Det är nog inte så klokt att sitta så öppet och exponerat om man är en liten lövsångare som nyss lämnat boet. Efter en stund så flög den på ostadiga vingar mot första bästa buskage.
Efter att ha tittat till några döda och döende almar(Lasse skulle samla in några små baggar) så kom vi då till Farstanäsets eklandskap. Det är verkligen mycket fina områden med många gamla ekar och jätteträd(omkrets minst 3,14m). Glädjande också att se att många ekar står relativt fritt och öppet. Till skillnad från hur det ser ut i t.ex. Nyckelviken och Skuruparken i Nacka. Vad som saknas i Farsta däremot är mulmekar. Mulm är det bruna trämjölet som finns inne i håligheterna och som utgörs av nedbruten ved, spillning från insektslarver och dyl. De här håligheterna i eken är livsmiljö för mängder av olika arter, många insekter förstås men även för fåglar och fladdermöss t.ex. Själva mulmen är viktig för många skalbaggslarver som olika knäppare och guldbaggar.
Visst finns det mulmekar på Farstanäset men inte så många som man skulle kunna vänta sig med tanke på det stora antalet ekar. De är för friska helt enkelt! Vilket kan vara ett problem, faktiskt! I synnerhet om man har ett fåtal mulmekar med sällsynta insekter som behöver mulm och död ved för sin överlevnad. För att hjälpa insekterna kan man då avsiktligt skada några ekar så att de lättare angrips av vednedbrytande svampar för att påskynda hålbildningen. Och det är precis vad man har gjort här på Farstanäset. Man har sågat av grenar och simulerat en naturlig brottyta för att öka möjligheterna för vedsvampar att få fäste. Se här:
Foto: Lasse Hole
Vi såg flera ekar med avsågade grenar, vem som gjort det vet jag inte men det måste väl ingå i någon slags skötselplan för området som inte har något formellt skydd i dagsläget.
Ekar kan leva flera hundra år med håligheter och röta så man har inte ihjäl ekarna när man gör sådana här saker. Farstanäset har en stor potential för krävande arter som vill ha mulm och död ved så det är mycket glädjande att man gör så här.
Några bilder från Farstanäsets eklandskap. Foto: Lasse Hole.
En del mulmekar finns det på Farstnäset, och vi sållade lite mulm från en ek med håligheter som gick att komma åt utan stege. Lasse hade nämligen sållet med också! Bl.a. hittade vi denna larv:
Foto: L.H
En typisk bladhorningslarv enligt Lasse. Förmodligen en guldbagge. Den fick självklart återgå till sin mulmhåla efter fotograferingen!
Att det är väldigt fina ekmiljöer här fick vi kvitto på lite senare. Vi såg de här gnagspåren på en av gammelekarna:
Foto: L.H
Jag tänkte direkt på bredhalsad varvsfluga när jag såg dem. Larvgångarna är 2-3 mm breda och skär tydligt in i vedytan. Det är ingen ovanlig art och den kan förekomma på alla våra lövträdsarter, även om den ska vara vanligast på björk. Den har en släkting som heter skeppsvarvsfluga och som bara går på ek. Den är sällsynt och rödlistad. Vi började fundera på om inte den skulle kunna finnas i ett så här fint ekområde. Den har larvgångar som går rakt in i veden och lämnar inte de här tydliga spåren på vedytan som den bredhalsade gör. Det är skalbaggar faktiskt, trots att de kallas för varvsflugor!
Lite senare så går vi förbi en hög med ekgrenar som troligen lämnats för att utgöra yngelplats för olika insekter. Vi stannar till här en stund och hoppas få se något roligt. Och plötsligt så sitter det en långsmal insekt på en gren. Varvsflugorna är långsmala. Den är roströd och svart och som sagt väldigt långsmal. Lasse sa att det är nog en varvsfluga, men var osäker på vilken av de två arterna den tillhörde. Så den fick se sitt öde beseglat och hamnade i Lasses insamlingsrör!
Och det visade sig att det faktiskt var den sällsynta skeppsvarvsflugan! Riktigt roligt fynd!
Nu kanske en del frågar sig om man ska samla in rödlistade insekter så där? Den är inte fridlyst så det finns inget förbud mot insamling och att ta ett exemplar av en insekt hotar knappast populationen på lokalen. Måga insekter kan inte artbestämmas i fält och då är det bara insamling som gäller för att få en säker identifikation.
Skeppsvarvsflugan är rödlistad som missgynnad och den finns sällsynt i framförallt sydöstra Sverige. Artdatabanken har förstås ett faktablad.
Att skeppsvarvsflugan finns på Farstanäset visar tydligt att det är förstklassiga ekmiljöer här.
Årta och hasselticka vid Lämshaga
Gjorde ett sällsynt besök vid Lämshaga på Värmdö, en fågellokal som jag besökte ofta fram till för en sådar 10 år sedan. Då grävdes den fågelrika våtmarken upp och gjordes till en visserligen vacker sjö men mycket av det intressanta fågellivet har försvunnit. Omgivningarna är ändå intressanta och vackra så lokalen är värd att besökas ändå. I sjön låg det sotönor, flera par knipa, ett viggpar, och flera gräsänder. Lasse Hole var med och frågade vad är det där för and med vitt streck på huvudet, då kom en årta simmande ut från ön och lade sig ute på den öppna vattenspegeln. En mycket vacker hane, årtan är kanske vår vackraste simand(ja, stjärtanden är inte så tokig den heller förstås). Årtan är verkligen inte en vanlig and, den vill ha grunda, näringsrika och vegetationsrika sjöar. Den håller sig gärna dold i vegetationen och är ofta svår att få syn på. Vi fick en verklig praktobs då den låg ute på vattnet i kvällssolen! Den ses inte ofta i Lämshaga, på svalan finns den rapporterad från maj 2003 och en gång vardera från 1993 och 1994.
Väster om sjön finns ett väldigt fint hasselbestånd med gamla och grova hässlen. Signalarten hasselticka förekommer rikligt. Vitsippor, violer och gullvivor blommar under hasselbuketterna. Några grova ekar står också här, kunde inte hitta några "roliga" lavar denna gång men letade inte heller så noga. Öster om hasselbeståndet blir det lite öppnare mark med tall och björk. Här fann vi blommande Adam och Eva, säkert ett 20-tal blommor av denna vackra "skärgårdsorkidé". Det fina hasselbeståndet är inte registrerat som nyckelbiotop av Skogsstyrelsen men det borde nog vara det, jag tycker att det absolut håller sådan kvalitet. Det måste ha förbisetts då andra områden runt Lämshaga är klassade som nyckelbiotoper. Bl.a. ett område norr om Lämshaga med ek och hassel men som inte kommer upp i samma kvalitet som detta område vad det gäller hasseln åtminstone. Ska göra fler besök har framöver, inte minst för att undersöka trollsländefaunan i området. Lasse berättadeatt han sett en liten gråbrun flickslända vid Ösby träsk utanför Gustavsberg, kan ju bara vara vinterflickslända. Vi såg ingen sån har vid Lämshaga men vinterflicksländan vill ha sjöar med gott om döda växtdelar i och det finns det inte här. Det ser nästan ut som om man har rensat sjön. Vet inte om det kan vara någon särskilt intressant trollsländelokal men det får vi se framöver.