Naturbloggen

I lördags var det dags för den traditionella vinterskådningen på Torö med Stockholmskretsen(det är väl  tradition andra  året?).  Vinter och vinter förresten, barmark, gröna fält och en 5-6 plusgrader är kanske inte mycket till vinter. Får nog döpa om den här exkursionen i framtiden. 

Vi började skådningen vid Reveln och precis när vi hade klivit ut bilarna så började en mindre hackspett trumma flitigt. Den har en markant längre trumning än större hackspett, ca 2 sekunder, och ett svagare trumljud. Den är ofta rätt svårsedd och vi fick heller aldrig syn på den, vilket var synd då den är en mycket charmig liten fågel. Området kring parkeringen  är en utmärkt miljö för den med mycket asp och björk. Den vill ha områden med mycket död ved, murkna träd och större träd med döda grenar.  Det gör förstås att den missgynnas av det moderna skogsbruket och den har minskat kraftigt under åtminstone en 50-årsperiod och är nu rödlistad som sårbar.

Man brukar alltid ha mycket mesar och kungsfåglar på Reveln och den här dagen var inget undantag. Vi hörde sång och olika lockläten från entita, talltita, svartmes, tofsmes, talgoxe och blåmes. Ute på Reveludden spanade vi ut över havet och kunde se enstaka knipor, småskrake, storskrake, havstrut och storskarv. Ett hundratal skarvar satt på en av öarna och kunde bekvämt skådas i tubkikarna. Jag passade förstås på att tala väl om storskarven, denna så förtalade fågel  som har otvetydlig hemortsrätt i Östersjön och som också har en positiv inverkan på fågellivet. Flera ytterskärgårdsarter  som har minskat mycket under senare år p.g.a. störningar och predation av mink, t.ex. svärta, kan häcka på skarvöarna och få skydd av skarvarna. Dessutom blir många skarvar havsörnsmat, och havsörnen vill väl alla ha i skärgården.  Men nu har tydligen havsörnen i sin tur börjat gå hårt åt vissa sjöfåglar på sina håll. Kan det bli för mycket havsörn?

I den fina skogen på Reveln passade vi på att studera lite insektsgnag och tickor. Jag visade på kläckhål  av allmän praktbagge på en tall och där var också ganska stora, runda, kläckhål, som jag fick för mig kunde vara från timmermannen,  skalbaggen alltså.  Jag hoppas att alla deltagarna läser detta för jag måste dementera denna uppgift. Timmermannen lämnar spetsovala hål, inte runda. Kan det vara tallbock? Hur som helst, jag berättade om vikten av död ved i skogarna för den biologiska mångfalden.  Och det är i all fall helt riktigt! Just innan vi skulle packa in oss i bilarna igen så påminde Anders om den sällsynta stora asptickan vi tittade på förra året och eftersom alla ville se den så det var bara att leta upp den igen. Det är roligt när deltagarna är intresserade av all natur!

Under fikat kunde vi också studera alfågel och skäggdopping i vinterdräkt.

Efter Reveln begav vi oss till Örudden där jag tänkte att vi bl.a. skulle hänga in lite alkor. Tillgången på sjöfågel var riktigt mager, den totalt isfria vintern gör att fåglarna sprider ut sig mer än annars. Flockar med knipa och alfågel observerades och efter en stunds spanande i blåsten, det blåser alltid på Örudden men idag bara måttligt, såg jag en tordmule några hundra meter ut i vattnet. Den var lite svårsedd då den hela tiden försvann i vågdalarna och ingen annan  lyckades få syn på den. Vilket misslyckande som exkursionsledare! Jag försökte verkligen och ställde in både min och andras tubkikare, och såg den själv flera gånger. Eller var det i syne?

En mörk andfågel i snabb flykt kom förbiflygande, lysande vita armpennor och liten vit kindfläck avslöjade att det var en svärta. Den hade kurs mot Reveln och försvann snabbt men de flesta hann se den. Den är inte så vanlig vintertid i Stockholms skärgård.

En havsörn sågs också, det var Vive-Ann som hittade den då den satt på en ö långt ut från Örudden och kunde kanske misstas för en sten eller en buske. Men det var tveklöst en havsörn, bra spanat Vive-Ann! 

Efter Öruden var det Östra styrans fågeltorn  som gällde. Där intogs mer matsäck och vi kunde bl.a. titta på 19 st sångsvanar. Vi mötte några skådare som var på väg därifrån som hade haft bergfink och varfågel där men efter idoga spaningar kunde vi tyvärr inte se någon av dem. Däremot såg vi mycket gråtrut sträcka åt sydväst i fina plogformationer.  Här kunde också gnagspår studeras, fast de var gjorda av lite större djur, nämligen bäver. Det började skymma men vi hann med ett stopp till vid Söderby brygga. Det var så gott som vindstilla och vattnet låg nästan spegelblankt. Små flockar av knipa låg ute på vattnet och vi kunde se fyra hanar som försökte imponera på två honor på det sätt som kniphanar gör. Alltså att med ett knyck kasta huvudet bak över ryggen och samtidigt bräka nasalt.  Det blev slutbilden för denna vinterskådningstur. Det var en väldigt fin dag med många roliga och spännande obsar och jag tror att alla var nöjda!

Så har det varit midvinterinventering av sjöfågel igen. Jag har, som jag skrivit om tidigare här, tre områden i Saltsjöbaden som jag inventerar. Årets räkning bjöd inte på några överraskningar direkt. Den stora överraskningen var det där stora gula på himlen, nån sa att det kallas sol.

Resultatet var ganska likt förra året då det också var milt och isfritt. Mest fågel var det i Hotellviken i Saltsjöbaden, 37 gräsand, 60 vigg, 6 storskrake och 30 sotöna.  Den stora skillnaden mot förra året var den stora mängden vigg i år, förra året var det bara 4 st. Det var också mer gräsand förra året, 76 st.  Vid Dragviken på Svärdsö var det bara 3 st storskrake och vid Vårgärdssjöns utlopp till Baggensfjärden endast 2 st  gräsänder.  

Inventeringen går till så att man räknar fåglar på ca 600 lokaler i södra Sverige och man får då stickprov på de övervintrande sjöfåglarna. Detta dataunderlag används sedan för att beräkna årliga beståndsindex för varje art.

De många milda vintrarna från 90-talet och framåt sätter förstås sina spår i det totala inventeringsresultatet. Inte minst knipa, vigg och gräsand övervintrar i allt större utsträckning i Sverige. Ett intressant resultat från förra årets inventering är att brunanden, som är känslig för kalla vintrar, hade det högsta midvinterindexet någonsin. De flesta brunänderna räknades in i Blekinge skärgård.  Även knölsvanen stannar kvar under  vintern i mycket högre utsträckning nu än tidigare.  Det index man beräknar utifrån inventeringarna visar att den sedan 1998 fluktuerar på en stabil nivå som är ungefär dubbelt så hög som när inventeringarna startade i slutet av 1960-talet. Salskrake, skäggdopping och bläsand är också vanligare nu än under de första årens inventeringar. De två sistnämnda ses i huvudsak längs med de skånska kusterna.
Det allt varmare klimatet sätter alltså tydliga spår i vinterfågelfaunan. Beståndsindex fluktuerar förstås mellan varje år men de här långsiktiga förändringarna är väldigt tydliga. Förra året märktes också en tydlig utspridningseffekt, d.v.s. att många arter räknades in i lägre antal än tidigare p.g.a. att det var öppet vatten i stort sett överallt i södra Sverige och då även i många insjöar. Fåglarna sprids då ut över större områden och det blir färre inräknade fåglar i varje stickprov, så att säga. Det lär bli likadant i år med den här extremt milda vintern vi har.

Efter att ha hört talgoxesången tog jag en tur i Nackareservatet även om gråvädret var tillbaka efter den korta solglimten under förmiddagen. Jag måste säga att det finns en tjusning med det här gråvädret vi har haft, det blir ett väldigt vackert och stämningsfullt ljus i skogen. Inte så lämpligt om man vill kolla mossor t.ex. men som fotograf  blir man inspirerad.
Jag rörde mig mest i området mellan Bagarmossen och Ältaån(Brotorpskanalen), ett område som jag oftast bara passerar på väg till de fina områdena öster om ån där det finns flera nyckelbiotoper. Jag gick runt och tittade på tallarna, det är mestadels hällmarkstallskog här, och tänkte att det är faktiskt rätt fin skog här med tallticka på många tallar varav några träd med 4 eller 5 tickor. En del av tallarna är ganska grova också och många med pansarbark. Det är med andra ord riktigt gamla träd, många säkerligen över 300 år. Det är också gott om senvuxna tallar på hällmarkerna. Jag började titta lite närmare efter gnagspår och kläckhål på de äldre och grova tallarna , tänkte att här kan det finnas intressanta arter. I första hand tänkte jag på reliktbock, vars gnag är lätt att känna igen, som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Men några spår av reliktbock kunde jag inte hitta men på en av de grövre tallarna såg jag ett kläckhål, ganska platt och ca 3-4 mm långt. Ingen avflagnande ytterbark och inte den karaktäristiska gulröda färgen som är så typisk för reliktbocken. Det kan väl bara vara svart praktbagge(Anthaxia similis) som gör sådana kläckhål. Det är en signalart som tidigare var rödlistad men som plockades bort vid revideringen 2005. Den hittar man ofta i samma områden som reliktbocken då den också vill ha gamla och grova solexponerade tallar. Är det ett nytt fynd för Nackareservatet? Den omnämns inte i reservatsutredningen i alla fall. Ett roligt fynd som jag tycker är ganska väntat då Nackareservatet har en hel del riktigt fina hällmarkstallskogar med lämpligt substrat för den svarta praktbaggen. 
Jag tittade lite mer på den här tallen och framförallt på rötterna, för där kan man göra intressanta fynd på tallar som står öppet och soligt, vilket den här tallen alltså gör. Och, på en del av en av de ytliga rötterna hade barken lossnat och där var ett kläckhål, 5 mm brett, ovalt och lite spetsigt. Ett typiskt Buprestis(praktbagge)-hål alltså, men på en tallrot och ganska litet också, kläckhål av de vanliga buprestis-arterna finner man oftast en bit upp på stammen och de är också större. Vad jag kan förstå kan kläckhål av denna storlek och utseende på tallrötter bara betyda en sak: åttafläckig praktbagge(Buprestis octoguttata)! Precis som den svarta praktbaggen är den åttafläckiga en signalart som var rödlistad tidigare. Det är en art som gynnas av skogsbränder och den finns rapporterad från brandfältet norr om Källtorpssjön från sommaren 2007.  Fast då gällde det fullbildade skalbaggar och inte bara ett hål i en tallrot. Jag skulle gärna se den för den är väldigt vacker med åtta gula fläckar på de svarta täckvingarna. Den är inte heller omnämnd i reservatsutredningen och frågan är om inte detta område har blivit förbisett. Här finns riktigt gamla träd, både grova och senvuxna, med talltickor och förmodligen två fina skalbaggar(är ganska säker på arttillhörigheten) samt enstaka torrakor och lågor. Det blev en mer givande och intressant skogspromenad än vad jag trodde. Han n inte kolla så mycket mer då skymningen sänkte sig snabbt och det blev för mörkt.

Vårfåglar i Erstavik Söndag 30 mars

Erstaviksfälten är en utmärkt lokal för att hälsa de första viporna, vråkarna, lärkorna och finkarna välkomna tillbaka efter vintern. Kanske ser vi någon kvardröjande varfågel också.
Ryssbergen i Nacka - Stockholms närmaste urskog Lördagen den 12 april

500-åriga tallar, död ved  i mängder, sällsynta urskogsarter bara ca 5 km från Sergels torg. Är det möjligt? Ja, på västra Sicklaön i Nacka finns allt detta i vad som måste sägas vara Stockholms närmaste urskog. Ryssbergen har naturkvaliteter i paritet med Tyresta Nationalpark enligt Skogsstyrelsen. Området hotas nu av vägbyggen och exploatering. Följ med och upplev den unika miljön som vi i Nacka-kretsen jobbar för att bevara.

Gröna kilars dag - Vandring och picknick vid Järlasjöns strand. Söndagen den 18 maj.

Naturen inpå knuten har mycket att erbjuda, vi vandrar längs med Järlasjöns strand till Kranglan och tittar på det stadsnära växt och djurlivet. Vid Kranglan har vi picknick för att i kvällningen spana efter bäver!

Näktergals och storlomskväll Torsdagen den 22 maj

Omgivningarna runt Dammtorpssjön är en pålitlig lokal för näktergal, vi vandrar runt och lyssnar efter den och andra skönsjungande fåglar. Vi spanar såklart efter sjöfåglar i Dammtorpssjön också med bl.a. eleganta skäggdoppingar och grälsjuka sothönor. Vi avslutar vid Källtorpssjöns strand för att titta på, och förhoppningsvis höra, Sveriges mest stadsnära(?) storlommar.

Vandring i Nackareservatet I Lördagen den 14 juni

Vi vandrar runt Dammtorp/Söderbysjön och studerar det rika växt- och djurliv som finns där med lite extra fokus på den rika och intressanta trollsländefaunan med bl.a. citronfläckad kärrtrollslända och bred trollslända.

Medtag matsäck!

Hotad flora på Henriksdalsberget. Söndagen den 15 juni.

Henkan kanske inte i första hand förknippas med natur och sällsynta växter men på denna vandring kommer vi att se att här finns fin vardagsnatur och botaniska sällsyntheter. Dessa värden hotas av exploatering(ny vägtunnel genom Henriksdalsberget) Vi kommer bl.a. att eftersöka den sällsynta murrutan. grussloken och andra rariteter, bl.a. surbjörnbäret som kanske redan slagits ut av byggandet.

Vandring i Nackareservatet II Söndagen den 17 augusti

Nackareservatet har alltid något spännande att erbjuda den naturintresserade, så här års t.ex. den vackra och ovanliga skogsklockan,  orkidéen skogsknipprot och den sällsynta gröna mosaiksländan.

Fullständigt program kommer att finnas på Nacka-kretsens hemsida så småningom.