Naturbloggen

Var häromdagen i Solbergaskogen, Älvsjö, tillsammans med Vive-Ann från Naturskyddsföreningen i Stockholm och Helge som uppmärksammat oss på området. Vi gjorde en liten snabbinventering och jag fick med mig en del mossor för artbestämning. Detta är vad jagkom fam till:
Den gulgröna mossan som täckte stora ytor av bergväggen är kakmossa, Hedwigia ciliata. Det är inte en kalkgynnad art som jag först trodde, enligt mossfloran växer den på sura bergarter i öppet landskap. Enligt ekologisk katalog över mossor(finns på artdatabanken.se) är den kultur och stoftgynnad och kan växa i halvöppen skog. Men enligt en tysk(!) websida om mossor som jag hittade är kakmossan kalkgynnad! De små mörkgröna kuddarna är kuddmossa, Grimmia trichophylla, som också växer på sura bergarter.

Hade vi då helt fel om kalk/grönstenspåverkan? Inte alls, takmossan är kalkgynnad och den ljusgröna mosssan som växer i revor tätt mot berget är guldlockmossa, Homalothecium sericeum. Sidogrenarna böjer upp sig i torka och mossan får då det lockiga utseendet. Jag la mossan på tork och vips så böjde sidogrenarna upp sig! Den är en signalart. Men knappast så värdefull att man stänger av skogen p.g.a. den! Enligt Signalartsboken är den en medelgod signalart i våra trakter och den är kalkgynnad. Den placeras i basen på en värdepyramid för naturvärdesbedömning av ädellövskog.

Den lilla mossan med krusiga blad är skruvnickmossa, Bryum capillare, som växer på klippor i lövskog på både surt och basiskt underlag.

Det finns nog inslag av någon basisk bergart i klippbranten, förmodligen grönsten. Såg också en mossa med underliga sporhus som kanske är någon klockmossa, Encalypta, som är ett kalkgynnat släkte, tog tyvärr inte med mig något ex av den så det blir nog fler expeditioner till Solbergaskogen.

Den stora gröna mossan vid kärret är kärrskedmossa, Calliergon cordifolium, en vanlig art som inte indikerar något särskilt egentligen.

Spiklaven på torrakorna vid kärret är någon Calicium-art(svart spormassa), troligen den vanliga svarta spiklaven, Calicium glaucellum. den ska vara vit på undersidan av huvudet men jag kunde inte se något sådant så den borde vi titta närmare på också.

Tickan på den omkullfallna tallen är troligen timmerticka, Antrodia sinuosa, ingen ovanlig art men det finns en sällsynt skalbagge(Skrovlig flatbagge) som vill ha gammal tallved som är angripen av just timmerticka....

Tillbringade några timmar vid nedre Lusse gärde vid Dammtoprssjön(Nackareservatet) i lördags. Det är ett av mina favoritområden i Nackareservatet och består av ängsmark som betas av får, hassellundar med gamla ekar och alskog med stort inslag av asp vid sjöstranden. Detär ett mycket lummigt område med fina skogsbryn. Här finns en intressant flora och ett rikt fågelliv. Detta är en säker lokal för näktergal och den sjöng flitigt denna förmiddag. Även svarthätta, trädgårdssångare, lövsångare, bofink, trädpiplärka, svartvit flugsnappare och grönsångare hördes sjunga samt sävsparv från Dammtorpssjön. Några starar gick och letade mask på ängen, det finns åtminstone några par som häckar här.

Man brukar se en hel del trollsländor här och det var när jag satt på alla fyra i det höga gräset fotandes en flickslända som jag hörde ett lite gnälligt ty-ty-ty-ty ty från skogen. Göktyta! Har faktiskt aldrig hört den här tidigare. Det blev bara en strof och jag fick tyvärr inte syn på den. Den brukar vara svår att se och man upptäcker den oftast på lätet. Den är spräckligt gråbrun och tillbringar mycket tid på marken jagandes myror som är dess favoritföda. Strax efter att göktytan sjungit hördes skogsduvans sång också, någras trofer blev det från denna vackra och numera ovanliga och rödlistade duva. Det kan nog vara värt att undersöka fågellivet vid nedre Lusse gärde lite närmare. Det är som sagt ett mycket trevligt och vackert område som väldigt få tycks hitta till, jag är ofta helt ensam här. Ja, inte helt i och för sig, det är ju nästan alltid ett gäng väldigt trevliga får här!

Storlomen är sen ett tag tillbaka på plats i Källtorpssjön, hoppas att de lyckas med häckningen i år!

Jag har pratat så mycket om Ryssbergen med Stockholms Naturskyddsförenings grönområdesgrupp så vi beslöt på senaste mötet att förlägga nästa möte just i Ryssbergen. De var nyfikna på vad det är för område jag talar så lyriskt om. Så i går kväll hade vi möte där och vi gick en kort vända i området. Jag tror att de blev imponerade av de gamla och grova tallarna och vildmarkskänslan man får där. Jag visade den stora förekomsten av vågig sidenmossa för de och när vi gick längs med den branten så tittade jag efter om jag kunde se någon annan spännande mossa. Har tidigare tänkt att man skulle kunna hitta skogshakmossa eller västlig hakmossa här och efter en stund fick jag syn på en lucker och lite brungrön mosstuva, plockade upp några skott och tänkte direkt att det är någon slags hakmossa. Den hade tydliga tillbakaböjda blad och en tydlig röd stam. Min första tanke var skoghakmossa(Rytidiadelphus subpinnatus),en signalart jag tidigare har hittat i Nyckelviken. Men jag var lite osäker så jag tog hem mossan och efter att ha konsulterat två mossfloror och Signalartsboken från Skogsstyrelsen så kan jag inte komma fram till något annat än att det är skogshakmossa. Det är en art som "indikerar lokaler som ofta har en artrik mossflora som kräver jämn och hög markfuktighet"(Signalartsboken). Den är sällsynt och har högt signalvärde i södra Sverige.

Var på Nacka kommuns naturvårdsråds möte i måndags, vi(Nacka Naturskyddsförening) hade fått med bron över Svindersviken och vägen genom Ryssbergen på dagordningen. Jag skulle få ca 10 minuter på mig och det var punkt nr 3 på dagordningen. Tack vare ordföranden Erik Langby hamnade Ryssbergen på något sätt sist på dagordningen när alla var beredda på att gå hem! Jag hann i alla fall säga något om Ryssbergens mycket höga naturvärden, hoppas att de börjar förstå vad det är de håller på att göra, att det blir för besvärligt att genomdriva en exploatering av ett så unikt naturområde, att de kommer att få en, förhoppningsvis, stor opinion mot sig. Och att de inser att det bästa är att bevara Ryssbergen som det unika naturområde det är.

En annan fråga på naturvårdsrådets möte var förslaget till Skuruparkens naturreservat. Man vill utelämna en remsa i väster(mot Tranvägen). För att kunna bygga där såklart. Jag instämde i Gunilla Ingmars(aktionsgruppen bevara Skuruparken) krav om att hela Skuruparken ska ingå i reservatet. Vi får se hur det blir med det. Vi har fortfarande möjlighet att påverka vilket förslag som läggs fram till Miljö och Stadsbyggnadsnämndens möte den 13 juni.

Exploateringen av Ryssbergen har börjat. Man har röjt bort skog för att bygga den nya vägen till Marinstaden, det finns en väg redan men av någon anledning duger inte den åt Marinstadens invånare. Nu har man röjt skog och ska börja spränga i berget också. Verkligen inte roligt att se. Man har bl.a. tagit ner den gamla, grova björk med håligheter och mulm som stod precis där stigen in mot Ryssbergen började. Tragiskt!

Gjorde ett sällsynt besök vid Lämshaga på Värmdö, en fågellokal som jag besökte ofta fram till för en sådar 10 år sedan. Då grävdes den fågelrika våtmarken upp och gjordes till en visserligen vacker sjö men mycket av det intressanta fågellivet har försvunnit. Omgivningarna är ändå intressanta och vackra så lokalen är värd att besökas ändå. I sjön låg det sotönor, flera par knipa, ett viggpar, och flera gräsänder. Lasse Hole var med och frågade vad är det där för and med vitt streck på huvudet, då kom en årta simmande ut från ön och lade sig ute på den öppna vattenspegeln. En mycket vacker hane, årtan är kanske vår vackraste simand(ja, stjärtanden är inte så tokig den heller förstås). Årtan är verkligen inte en vanlig and, den vill ha grunda, näringsrika och vegetationsrika sjöar. Den håller sig gärna dold i vegetationen och är ofta svår att få syn på. Vi fick en verklig praktobs då den låg ute på vattnet i kvällssolen! Den ses inte ofta i Lämshaga, på svalan finns den rapporterad från maj 2003 och en gång vardera från 1993 och 1994. 
Väster om sjön finns ett väldigt fint hasselbestånd med gamla och grova hässlen. Signalarten hasselticka förekommer rikligt. Vitsippor, violer och gullvivor blommar under hasselbuketterna. Några grova ekar står också här, kunde inte hitta några "roliga" lavar denna gång men letade inte heller så noga. Öster om hasselbeståndet blir det lite öppnare mark med tall och björk. Här fann vi blommande Adam och Eva, säkert ett 20-tal blommor av denna vackra "skärgårdsorkidé". Det fina hasselbeståndet är inte registrerat som nyckelbiotop av Skogsstyrelsen men det borde nog vara det, jag tycker att det absolut håller sådan kvalitet. Det måste ha förbisetts då andra områden runt Lämshaga är klassade som nyckelbiotoper. Bl.a. ett område norr om Lämshaga med ek och hassel men som inte kommer upp i samma kvalitet som detta område vad det gäller hasseln åtminstone. Ska göra fler besök har framöver, inte minst för att undersöka trollsländefaunan i området. Lasse berättadeatt han sett en liten gråbrun flickslända vid Ösby träsk utanför Gustavsberg, kan ju bara vara vinterflickslända. Vi såg ingen sån har vid Lämshaga men vinterflicksländan vill ha sjöar med gott om döda växtdelar i och det finns det inte här. Det ser nästan ut som om man har rensat sjön. Vet inte om det kan vara någon särskilt intressant trollsländelokal men det får vi se framöver.

Vid Söderbysjöns västra vik, den med badplatsen, finns en spännande nordbrant med ek, hassel och andra lövträd. Ett mossrikt område där jag brukar "botanisera" ibland. Här kan man titta på den vackra äppelmossan med sina runda och "äppelgröna"sporkapslar, liten räffelmossa med små trumpinnar i toppen av skotten, det är groddkorns-samlingar och inga sporhus som man kan tro, hårsidenmossa som ser ut som vanlig sidenmossa men är lite större och bladen har en tydlig hårudd. Den sistnämnda ska tydligen föredra grönsten.

I en liten klippskreva hittade jag en vackert blekgrön stjärnmossa med ganska avlånga blad. Bladnerven slutade en liten bit innan bladspetsen som också är fint men oregelbundet tandad. Dessutom hade bladen ingen tydlig kantlist som de flesta stjärnmossor har. Det kan väl bara vara blek stjärnmossa(Mnium stellare) som uppvisar alla dessa karaktärer? Det är en intressant art så tillvida att det är en signalart för skyddsvärda skogar. Enligt skogsstyrelsens bok"Signalarter" så indikerar den "skugga och god näringsstatus i marken, troligen också lång skoglig kontinuitet. Artens miljöer brukar hysa flera ovanliga och rödlistade arter". Den är inte omnämnd i reservatsutredningen(Nackareservatet) eller skötselplanen. Den nordbrant där jag hittade den är omnämnt som ett särksilt värdefullt område i reservatsutredningen för Nackareservatet men blek stjärnmossa står inte med bland de signalarter som hittats där. Alltid roligt att göra nya fynd. Blek stjärnmossa ska också föredra grönstensbranter så det kanske är ett stråk av grönsten eller någon annan lättvittrad bergart här.

Flera vätterosar är på väg upp genom fjolårslövtäcket, en lustig blomma då den inte har något klorofyll och alltså inte har någon egen fotosyntes. Den måste då ta sin näring från andra växter och den parasiterar på olika träd, inte bara hassel som man tidigare trott.

Vätteros