Naturbloggen

Idag fann vi den sällsynta och rödlistade vintertaggingen i Solbergaskogen i Älvsjö. Vi i grönområdesgruppen i Stockholms Naturskyddsförening ska ha en vandring i Solbergaskogen och Långbrogårdsparken den 22 april tillsammans med Helge Torstensson. Idag rekade vi inför vår vandring och jag har ända sedan vårt första besök i Solbergaskogen i höstas tänkt att vintertagging bör finnas på några av de gamla och grova tallarna. Tallticka finns på många av tallarna och idag när jag tittade närmare på en av jättetallarna så fann jag också vintertagging. Som jag skrivit tidigare så är den en mycket bra signalart för skyddsvärda tallskogar och den finns bara på riktigt gamla tallar. Vet inte om den har observerats tidigare här men det finns inga fynd i artarken i alla fall.

I övrigt kan nämns att grodleken(vanlig groda) i det stora kärret har kommit igång.

Söndagens vandring i Nackareservatet med Stockholms Naturskyddsförening lockade inte mindre än 20 deltagare! Jag är van vid betydligt mindre grupper men det gick bra ändå.

Jag började med att berätta att det vi idag kallar Nackareservatet köptes av Stockholms stad på 1930-talet för att man såg behovet av friluftsområden i den växande stadens närhet. Ett mycket klokt och förutseende beslut. Att jämföra med dagens politiska majoritet i staden som nyligen beslutat att sälja ut de frilufts och grönområden, däribland Nackareservatet, som man har i sin ägo. Ett kortsiktigt beslut som man tar utan att ens ha gjort någon riktig konsekvensanalys. Naturskyddsföreningen har protesterat mot detta.
Tanken var att vi skulle gå i områdena mellan Ulvsjön och Söderbysjön och framförallt titta på de fina barrnaturskogarna där. Många kanske tror att Nackareservatet inte har så stora biologiska värden men det finns en hel del riktigt fina skogar med ovanliga arter.

Det kom att handla mycket om betydelsen av död ved för den biologiska mångfalden, vikten av spridningskorridorer/spridningssamband och beteydelsen av variation i skogslandskapet.

Vi tittade på lågor och torrakor och larvgångar efter vedlevande insekter. På en torraka fann vi väldigt platta, halvcentimetersora, kläckhål, kanske efter en flatbagge.

Många insekter övervintrar under lösa barkflagor och i springor i barken på gamla grovbarkiga träd och vi tittade under en del barkflagor men hittade inget intressant. Däremot fann vi två olika nyckelpigor som satt och värmde sig i solen på en tall. Den ena var blåsvart med två röda oregelbundna fläckar,väldigt vacker och jag tror inte att jag sett en sådan tidigare.

Det blev också en del grundläggande mosskunskap där jag visade på några av våra vanligaste mossor: husmosa, väggmossa, björnmossa och den vackra kammossan. Det blev mer mossor när vi gick igenom ett fuktig granskog, där tittade vi på kranshakmossa, stjärnmossor, rosmossa, bräkenmossa och thujamossa(kanske skuggthujamossa?). Det är alltid lika roligt att se hur fascinerade folk blir när de tittar på mossor i lupp! Mossor är vackra!

Luppen kom väl till pass flera gånger och inte minst när vi tittade på blommande hassel. Hanhängena ser ju alla men de små oanseliga honblommorna är det inte många som tänker på. Den har inga kronblad utan det är det röda märket man ser men man måste verligen titta noga för att upptäcka det. En av deltagarna sa att det var dagens höjdpunkt!

Eftersom vi gick mycket i hällmarkstallskog så blev det en del lavkunskap också. Jag visade renlavar, fönsterlav, islandslav och en av deltagarna hittade påskrislav. Vi tittade också på flera olika bägarlavar, bl.a. kochenillav med sina röda fruktkroppar.

I fågelväg så hörde och såg vi bl.a. bofink, rödhake, trädkrypare, grönfink, kungsfågel, svartmes, talltita och sparvhök hördes ropa. Även några trummningar av st. hackspett hördes. Att gå i skogen och skåda fågel är en väldigt trevlig och underskattad form av fågelskådning, ofta åker man till någon slättsjö och står och spanar i tubkikare men att gå i en riktigt fin skog och spana efter titor och andra skogsfåglar är något helt annat. Det blir ofta att man får en närkontakt med fåglarna som man inte för annars, men då ska man kanske inte vara 15-20 personer förstås.

Vandringen tog drygt 5 timmar och deltagarna verkade lite trötta på slutet(vi gick ganska mycket i terrängen, mycket bättre än att bara gå på de stora stigarna tycker jag) men de verkade nöjda och belåtna med dagen. Och vi hade ett fantastiskt väder med strålande solsken även om det var grått och lite kyligt när vi samlades vid Bagarmossens t-bana.

Idag vid Överby-fälten i Erstavik: Tofsvipa 10, Stare ca 30, Sånglärka ca 50, Skogsduva 11, Bofink(hane som tyvärr var tyst) 1, Ormvråk 1 samt en del björktrastar och grönfinkar.

Vid f.d Överby finns det fina hagmarker med en hel del gamla björkar och björklågor. Mycket död ved och med spår av insekter, framförallt olika skalbaggar. Lasse Hole var med och kunde bl.a. identifiera hål av björksplintborre, ett tiotal små cirkelrunda hål i en lång rad. Vi tittade ocksåunder barkflagor på några björklågor och kunde i alla fall hitta några barkstinkflyn. I fnösktickor, som är vanlig på björk, förekommer ofta många olika insekter och vi passade på att undersöka några tickor. Inga märkvärdiga fynd gjordes. Lasse har för länge sedan( ett par årtionden?) hittat den sällsynta rödhalsade svartbaggen (Oplocephala haemorrhoidalis) i fnöskticka på en annan lokal i Erstavik. Vi ska kolla upp det gamla fyndet framöver.

Det är också en rik lavflora på de gamla björkarna, slånlav, gällav, brosklav, tagellav, skägglav, gärdsgårdslav, flarnlav, vedknotterlav för att nämna några. Inga ovanliga arter men det kanske finns om man letar.

Strax sydost om Sanda står en gammal halvdöd ek ca 30 m in från vägen som går ner mot fälten. Det är en grov ek även om den inte når upp i jätteträdsdimensioner. Den syns knappt från vägen då den (förstås)skyms av en tät granplantering. Granarna kan kanske vara ca 20-30 år gamla och omringar helt den stackars eken. Eken är ett träd som behöver ljus och det är hundratals arter av lavar, svampar, insekter och andra organismer som är helt beroende av solexponerade ekar. Ekar trängda av granplanteringar är en alltför vanlig syn i Erstavik. Att medvetet plantera igen ekar borde vara ett brott mot mot miljöbalken!

Nu har tofsviporna anlänt till Erstaviksfälten och hannarna tumlar runt på sina breda svartvita vingar igen. En av de finaste vårupplevelserna tycker jag. Det var åtminstone 6 vipor vid fälten nedanför Överby tillsammans med en liten starflock(ca10 st) och 3 vackra "blåduvor", eller skogsduva som den heter numera. En mycket vacker fågel som har minskat alarmerande under de senaste årtiondena. Den är beroende av gamla lövträd, framförallt ek, med stora hål, naturliga eller gjorda av spillkråka. I takt med att sådana träd blir allt sällsyntare i det svenska skogslandskapet ökar konkurrensen om de lämpliga bohål som finns kvar och framförallt kajan konkurerar ut skogsduvan. Ofta så tvingas skogsduvan senarelägga sin häckning till efter att kajan har häckat färdigt i början på juni. Erstavik erbjuder lämpliga miljöer för skogsduva med gamla lövträd och fält och åkrar där den kan födosöka. Jag är inte säker om skogsduva häckar någonstans i Erstavik, något att undersöka under våren/sommaren.

Vid Sandasjön hörde jag korsnäbbens lockläte men fick tyvärr inte syn på några. Troligen var det mindre korsnäbb, den har ett mer metalliskt "klippande" läte som ligger högre i ton än större korsnäbb. Den mindre är också den vanligaste korsnäbben i stockholmstrakten. Den är specialiserad på att plocka frön ur grankottar och häckar tidigt under vårvintern innan granen släppt sina frön. Man hör ganska ofta korsnäbb när man går i Erstavik. Den större korsnäbben är mer knuten till tall och föredrar tydligen senvuxna tallar(då dessa har en mer jämn frösättning än tallar på rikare marker), gärna i myrkanter. Den kanske kan häcka vid Orrmosen?

Vid knipträsk hörde jag ett ganska kraftigt, kort, surrande läte. Stjärtmes tänkte jag direkt och visst var det det. Två stycken som hoppade runt bland grenarna i ett litet lövskogskärr. Det är nog något av det näpnaste man kan se i fågelväg, ja i övrigt också. En vit dunboll med lång stjärt och små svarta pepparkornsögon och en liten svart näbb i kontrast till det helvita huvudet. De klänger vigt omkring bland de tunna grenarna på jakt efter små insekter och spindlar.

Till slut kom jag fram till Drevingefälten på min Erstavikspromenad och där sjöng gulsparven och ormvråken hördes jama, eller var det en nötskrika?

Anette undrade vad som menas med skuggsång. Skuggsång är sång som framförs under icke häckningstid av ungfåglar som "övar" upp sig och som så att säga sjunger för sig själva. Skuggsången är mer lågmäld än den vanliga sången och lite lösare i formen. I experiment med handuppfödda fåglar är det fåglar under sin första höst och vinter som framför skuggsång.

Sången är delvis medfödd och delvis inlärd, t.ex. är bofinkens slutkläm något som ungarna lär sig av sin pappa och andra bofinkhanar i omgivningen medan den första delen av sången är medfödd.

Rödhaken har en skuggsång som framförs av både hanar och honor vintertid i syfte att hålla näringsrevir.

Såg på Svalan, http://www.artportalen.se/birds/,  att strömstare observerats vid Nacka ström så det kunde vara ett lämpligt mål för en söndagspromenad tänkte jag. Väl framme kollade jag först den övre delen av Nacka ström då strömstaren hade setts där senast. Vid utloppet från Dammtorpssjön luktade det ruttna ägg, som vanligt så här års. Det är svavelväte som bildas när organiskt material bryts ned under syrefria förhållanden. Dammtorpssjön är grund, maxdjup 1,5 m, och näringsrik med en rik vattenvegetation av näckrosor, dyblad, säv m.m. När organiskt material bryts ned åtgår syre och i en grund sjö tar syret snabbt slut under istäcket.

Nu var dock inte stanken så farlig idag.

Ingen strömstare vid den övre delen så jag gick ned mot kvarnen och den nedre delen. Där hördes ett hårt och smattrande läte, gärdsmyg så klart. Sveriges näst minsta fågel med en fantastiskt stark och vacker sång. Nu dröjer det väl ett tag innan man får höra den, så här års är det ofta det lite rödhakelika locklätet som avslöjar dess närvaro. En lustig fågel med sin korta och ofta upprätt hållna stjärt som snabbt och nervöst rör sig i täta snår och ofta också på marken, då kan den faktiskt förväxlas med en mus. Det blir allt vanligare att gärdsmygen övervintrar i Sverige som en följd av mildare vintrar.

Strömstaren lös med sin frånvaro även här och jag började ge upp men tänkte att jag kollar in utloppet från Dammtorpssjön igen. Och plötsligt så sitter den där, på en sten kanske 20 m ifrån mig i det strömmande vattnet. Det är lite typiskt strömstare att vara helt osynlig, fast den finns på lokalen, och sedan plötsligt dyka upp som från ingenstans. Den är väldigt väl kamouflerad med sitt vita bröst och sin i övrigt mörkbruna/svarta dräkt. Den smälter väl in i sin miljö med skummande vitt vatten och mörka stenar. Den satt länge på sin sten och, som strömstarar gör, niger den ofta, den är överhuvudtaget lite ryckig i sina rörelser. Det är en ganska stor fågel, ungefär som en stare, och väldigt rund i kroppen med en kort stjärt och lång och spetsig näbb som den plockar åt sig insektslarver, fiskägg, snäckor och annat gott som finns i det rinnande vattnet. Det såg ut som den tvekade på om den skulle våga sig ner i det mörka och kalla vattnet. Den var törstig så den tog några klunkar vatten i näbben men ville inte dyka, och jag förstår den, det såg vrkligen kallt ut i vattnet. Nu bekymrar kallt vatten förstås inte strömstaren. Ibland gav den sig iväg på en kort flygtur med snabbt svirrande vingar. Jag fick inte se den dyka den här gången, det är en rolig syn annars när den simmar på ytan med vingarna som paddlar.

Strömstaren häckar inte här i de nederbördsfattiga sydöstra delarna av Sverige. Den är vanligast längs med fjällkedjan och i norra och västra delarna av Värmland och Dalarna. Den förekommer också i västra Sverige och i Småland. Då den är helt beroende av strömmande vattendrag med god vattenföring under sommarhalvåret så förekommer det bara sporadiska häckningar i våra delar av landet. Den kanske kan gynnas av ökade nederbördsmängder till följd av klimatförändringarna?

Jag kan verkligen rekommendare alla att spana in strömstaren innan den drar iväg för att häcka! Nacka ström är en bra lokal för strömstare och tillsammans med Nyfors och Follbrinkströmmen i Tyresö en av de pålitligaste i Stockholmstrakten.

Gärdsmyg och strömstare är faktiskt nära släkt med varandra.

På hemvägen hörde jag en vacker och vemodig sång från en grantopp, koltrast! Den första för året som jag hör bortsett från skuggsång, men det här var på riktigt, om man säger så.