Naturbloggen

Nacka Naturskyddsförening ser med glädje på att ett reservatsförslag för Skuruparken presenteras.

Vi ställer oss bakom huvudlinjerna i syftet med reservatet och hur det ska tryggas. Däremot motsätter vi oss en kaféverksamhet. Skuruparkens natur- och upplevelsevärden är i sig så stora att det inte behöver "förstärkas" av ett kafé. Det människor söker i närnaturen är ofta lugn och ro, tystnad och orördhet. Ett kafé innebär också vissa biltransporter i Skuruparken. Vi vill att området blir helt bilfritt. Risken är att ett kafé bidrar till att försämra rekreations- och upplevelsevärden.

Vi stödjer föreskrifterna med undantag av:

A.11. Vi motsätter oss planerna på ett kafé, däremot ser vi gärna en badbrygga och informationscentra i någon form.

C 7. Vi accepterar ej medhavd grill. Bland annat är risken stor att den smutsiga och varma grillen lämnas kvar. Erfarenheterna från bland annat Stockholms skärgård förskräcker.

Vi ser med glädje att reservatsgränen sträcker sig fram till Tranvägen i väster. Förutom att det utgör en viktig buffertzon mot en nyckelbiotop möjliggör det ett återskapande av cascaderna.

Vi vill också att reservatet utökas norrut längs med stranden under den befintliga och en eventuell ny Skurubro.

Vad det gäller en eventuell ny Skurubro kräver vi att den utformas med största möjliga hänsynstagande till Skuruparkens natur- och upplevelsevärden. Detta kan bland annat göras genom att minimerar bullerstörning i parken med bullerskydd och tyst asfalt.

Vi vill påpeka att det är ett av de finaste ek-områdena som lämnas utanför reservatet.

Vid reservatsgränsen mot förskolan och båtklubben bör servitutbestämmelser införas för den omkringliggande marken så att framtida exploatering med t.ex. punkthus förhindras. En bebyggelse av marken söder om reservatet skulle inverka menligt på de ljuskrävande ekarna och därmed motverka syftet med naturreservatet.

Vi instämmer i de prioriterade värdena med följande tillägg. De stora naturvärdena är knutna till de gamla och grova ekarna och tallarna men om alla de arter som lever på och i dessa träd ska kunna fortleva i framtiden måste nästa generations gammelträd säkerställas. I Skuruparken finns många yngre och medelålders ekar och dessa är lika viktiga som gammelträden, detta är en mycket stor kvalitet i Skuruparken.

I detta kapitel och på flera andra ställen i reservatsförslaget förekommer benämningen "romantisk park". Varför inte kalla det för engelsk park, vilket det ju faktiskt var en gång? Det blir förvirrande att det ibland står romantisk park, ibland landskapspark, men aldrig engelsk park vilket är vad som avses. Ett mycket märkligt förfarande när det finns ett väl utarbetat dokument om det historiska landskapet som tydligt visar att vi har att göra med just en engelsk park.

Vi stödjer inriktningen med undantag av kaféverksamheten som vi tror riskerar försämra upplevelsevärdena av området.

Vi hade gärna sett att man tydligare kopplat ihop dagens landskap med den engelska parken och odlingslandskapet.

Vi tycker som tidigare angetts att det historiska landskapet tydligare ska kopplas till dagens landskap.

Avsnittet om stugbebyggelsen säger ingenting om dagens situation med stugorna, privatisering av mark och därmed begränsning av rörelsefriheten för besökare i parken.

Vi stödjer inriktningen i den föreslagna skötselplanen med undantag av kaféet.

Här vill vi också betona att även om naturvärdena i första hand är knutna till gamla ekar och tallar så har även den så kallade trivial-lövskogen sina värden. Den rödlistade mindre hackspetten är till exempel beroende av klen lövved, något som också påtalas i förslaget. Likaså är föryngring av ek mycket viktig och borde betonas mer. Det är av största vikt att gynna unga ekar som på sikt kan ta över när dagens gammelekar har dött.

På sid. 29 står under styckena "Ädellövlundar" och "Blandskog" att "död ved lämnas i möjligaste mån" samt "död ved bör lämnas så långt möjligt. Det tycker vi är en för svag formulering, istället borde det tydligt framgå att all död ved ska sparas.

Vi kan också upplysa om att den akut hotade saffranstickan växer på en ek i södra delen av område A2. Då det är en mycket exklusiv art som man bara påträffar i de allra finaste ek-områdena, understryker det verkligen vilka stora kvaliteter Skuruparken har. Så här säger Skogsstyrelsen om saffranstickan:

"samtliga värdträd och ekområden som hyser svampen bör ges högsta skyddsprioritet och vårdas med avsikt att bevara och återskapa jättekar".

Vi vill också framhålla att även gamla och grova tallar frihuggs där det behövs för att gynna reliktbocken och att fristående tallar gynnas för att trygga kontinuiteten av lämpliga livsmiljöer för den och andra insekter. Detta är mycket viktigt då "reliktbock-tallar" inte nyskapas i det svenska skogslandskapet längre i tillräcklig utsträckning(om alls).

Vi ser fram emot, kommer att bevaka samt vill också gärna delta i utformningen av de mer detaljerade planeringsåtgärderna som skall tas fram för reservatet. Vi har förståelse för att det krävs ytterligare detaljutredningar när det gäller målsättningen att återställa delar av landskapsparken och ser fram emot detta.

Någon form av återskapande av bäcken som en gång inrymde "cascaderna" vore intressant att utreda. Strömmande vattendrag har vi inte gott om idag och är, förutom att det är rofyllt, också mycket intressant för naturpedagogik.

Vi ser gärna att möjligheter till bete utreds som komplement till slåtter.

Vad det gäller informationsskyltarna anser vi det viktigt att ta upp såväl naturvärdena som den historiska landskapsanvändningen i ett sammanhang. Till exempel att man förklarar den historiska bakgrunden till att finns det stora ekar här, inte bara att de finns. Det vore också intressant om kommunen kunde fördjupa sådan kunskap, exempelvis i någon form av pedagogiskt material för skolor och förskolor.

För Nacka Naturskyddsförening

Ronny Fors v. ordf.

Trots denna hittills svampfattiga höst kan jag rapportera om ett intressant fynd från Erstavik. Tillsammans med Lars Hole var jag ute och rekade inför NBF:s svampexkursion och som vanligt så gjorde vi ett antal intressanta fynd. Det mest anmärkningsvärda var den rödlistade dofttaggsvampen(Hydnellum suaveolens). Den är rödlistad som missgynnad och har minskat med mer än 15 % under de senaste 50 åren.

Det är en mykorrhiza-svamp som lever tillsammans med gran och växer framförallt i äldre ängsgranskog på kalkrik mark. Den förekommer också i blåbärsgranskog men alltid på lite rikare marker. De ofta sammanvuxna hattarna är bruna med en bred vit kant, köttet är blåaktigt zonerat och den har en stark kryddliknande doft.  
Alla taggsvampar av släktet Hydnellum är också bra signalarter som indikerar skog med höga naturvärden.
Dofttaggsvampen hör hemma i örtrik granskog på bördig mark, en bristvara inom de skyddade skogsområdena i Sverige. Det är på sådana marker som granen växer bäst och där bedrivs ofta ett intensivt skogsbruk. Det är ju lättare att få skydd för hällmarker och annan improduktiv skog!
I detta område i Erstavik har man också gått hårt fram med skogen, det är mycket ungskog och planteringar men också fläckvis finare områden med lite äldre träd och också en del död ved. I detta område hittade vi också smal svampklubba(Cordyceps ophioglossoides), en medelgod signalart som visserligen kan finnas i mer trivial granskog men som ändå vill ha en ostörd markprofil och som inte tål slutavverkning. Tillsammans med andra signalarter har den ett visst signalvärde. Vi hittade dessa svampar i ett område ca 500-700 m väster om Halvörestorp, ett av alla små torp i Erstavik. Numera finns bara delar av grunden kvar av själva torpet. Närmast torpet ser man tydliga spår av att det har varit öppen och betad mark tidigare. Tydligast syns det på de spärrgreniga ekar som numera står i granskog. Sorgligt att det fått växa igen så mycket, och självklart så finns här som alltid i Erstavik, "fina" granplanteringar famför ekarna!  Det här kulle kunna vara en riktigt fin del av Erstavik med ekhagar närmast det gamla torpet och fin olikåldrig naturskog med mycket död vedi omgivningarna. Troligen har granskogen här utnyttjas som betesmark tidigare, tänk om man kunde återskapa den gamla betspräglade skogen, vissa naturvärden finns ju, som våra fynd visar, trots allt kvar. Hela Erstavik skulle behöva en riktig återställare! Vad vill vi ha för tätortsnära skog, "döda" granplanteringar eller levande naturskogar och öppna hagmarker?

Var vid en av dammarna vid Björkhagens golfbana(Nackareservatet) i går(fredag) och fotade trollsländor, dessvärre utan större framgång . Då och då lyfte jag huvudet och tittade upp också, man vet ju aldrig om något roligt kommer flygande, även om det verkade väldigt lugnt på fågelfronten. Men rätt var det var så kom en fågel flygande över trädtopparna, märkte direkt de ganska långa och framförallt spetsiga vingarna, medellång stjärt, lugna vingslag och längsstreckat bröst. En lärkfalk! När den kom närmare kunde jag se de röda "byxorna" också, det var alltså en adult fågel. Likaså kunde jag se mustaschstrecket. Första gången jag ser lärkfalk i Nackareservatet, vid sökning i "svalan", rapportsystemet för fåglar, fann jag ingen träff på lärkfalk i Nackareservatet. Lite märkligt kan man tycka, den häckar gärna i anslutning till vegetationsrika sjöar där det finns mycket fåglar och trollsländor. Lärkfalken lever huvudsakligen på småfåglar som den fångar i luften, men den lever också, framförallt under vissa perioder i häckningstid, på trollsländor. Den jag såg fångade faktiskt en stor mosaikslända i luften som den också åt upp i flykten! Vet inte riktigt vad jag tycker om att den äter upp mina fotoobjekt!

Men vacker är den, som alla falkar väldigt elegant i luften, på håll så liknar den faktiskt en stor tornseglare, en art som lärkfalken också kan ta i luften. Då förstår man verkligen att det är en mycket skicklig i luften.

Jag såg lärkfalken sedan flera gånger under dagen och den visade verkligen upp sig, och på nära håll också ibland. Den här lugna flykten med tvära kast är typisk när den jagar sländor. När den är ute efter småfåglar har den en mer kraftfull och "bestämd" flykt, den är också kraftigare bygd än t.ex. tornfalk och kan väl snarast, på håll, förväxlas med pilgrimsfalk.

I lördags hade jag exkursion med Nacka Naturskyddsförening i Erstavik. Jag hade deltagare den här gången faktiskt, inte mindre än 4 st. Vädret var strålande, soligt, vindstilla och riktigt varmt. Vi skulle gå vägen längs med Erstaviken till den fina strandängen i den inre delen av Erstaviken. Exkursionen annonserades som fågelexkursoin men vi tittade på lite av varje i naturen. Strax innan Erstaviks kvarn finns fina branter där det bl.a. växer stenporella, en mossa som är en bra signalart för värdefulla lövskogar. Den är lätt igenkännd på sina platta och, från bergväggen utstående, mörkgröna skott.

Det finns flera gamla och grova tallar längs med vägen utmed Erstaviken. På flera av de växer det tallticka och på en tall vid badplatsen ser man tydliga spår efter den rödlistade skalbaggen reliktbock. Barken flagnar av och får en rödbrun färg och så ser man också flera platta kläckhål där den fullbildade skalbaggen har krupit ut ur trädet.

På Erstaviken låg en del skäggdoppingar. Vi fann en död näbbmus på stigen och lite senare också en död grön vårtbitare. Det är vår största vårtbitare och kan bli 7 cm lång. Hur skiljer man vårtbitare och gräshoppor åt, kan man undra? Ett sätt är att titta på antennerna, vårtbitare har antenner som är längre än kroppen medan gräshoppor har betydligt kortare antenner. Vårtbitarhonor har också en lång och tydlig äggläggare. Gräshoppor är växtätare medan vårtbitare framförall är rovdjur och den stora gröna vårtbitaren kan ge riktigt kraftiga bett.

Lite längre fram så stötte vi på ett levande djur också, en liten huggorm som låg och solade på vägen. Den var kanske ca 15 cm lång och var riktigt vacker med ett tydligt zickzack-mönster. Den verkade inte gilla att vi stannade och tittade på den så den försvann snabbt in i gräset för att söka skydd.

Väl framme vid strandängen så var den första fågel vi såg en gråhäger som snabbt blev bortskrämd av några fiskare i en båt. Några tofsvipor var de enda vadare vi såg, lite längre ut låg som vanligt flockar med knipa, vigg, sothöna och skäggdopping. Den största behållningen var annars stenskvättorna och törnskatorna. Två fågelarter som numera är rödlistade, de har båda minskat oroväckande mycket de senaste årtiondena. Antalet stenskvättor har halverats sedan 1975. Båda arterna är beroende av det öppna landskapet som har minskat så mycket och de missgynnas också av det moderna, intensiva, jordbruket med monokulturer, färre kantzoner m.m. Stenskvättan är en trevlig fågel som alltid ger ett piggt intryck och den är riktigt vacker med sitt , i alla dräkter, varmt rosttonade bröst, ljusa ögonbrynsstreck och, som syns vid uppflog, svart-vita stjärt. En av mina favoritfåglar. Vi fick flera njutobsar av stenskvättorna i våra tubkikare.

Törnskatorna är också väldigt vackra, honor och ungfåglar, som det var fråga om här, har ett grovt tvärvattrat bröst på smutsvit botten. En fågel som det finns ganska gott om i Erstavik och som också kan häcka på hyggen, vilket den också gör i här i Erstavik. Annars är det det öppna, men ändå buskrika, odlingslandskapet som är törnskatans egentliga miljö men i takt med att det har minskat så har den koloniserat hyggen istället. Törnskatan är också känslig för predation av skator och kråkor och tillbakagången kan kanske delvis förklars med en ökning av dessa kråkfåglar. I Erstavik finns ännu bra marker får båda dessa fåglar, bara de nu inte planteras med gran eller betet upphör.

En sparvhök visade sig några gånger över fälten och kretsade på de varma uppvindarna. Hela tiden hade vi ladu- och hussvalor som jagade insekter för att äta upp sig inför den långa resan till övervintringsområdena i Afrika. En fiskgjuse kom flygande från söder med riktning mot Dammsjön-Lundsjön.

Det flög en del trollsländor nere vid stranden och det var flera par som la ägg i vattnet. Att det var någon slags ängstrollslända vara uppenbart, men vilken art? De lade ägg i bräckt vatten och jagvet inte om den allmänna ängstrollsländan gör det, däremot hade jag för mig att jag läst att den större ängstrollsländan kan göra det. Så det var bara att försöka titta närmare på trollsländorna för att försöka artbestämma dem. Nu är just allmän och större ängstrollslända rätt lika och det är smådetaljer som man måste titta på för att göra en säker artbestämning. Det första jag tittade på var teckningen på mellankroppen, där den större ängstrollsländan har två tydliga gulvita band medan de ofta är mer otydliga hos den allmänna. Det är inte en helt säker karaktär men jag tyckte att de hade tydligare band än de flesta allmänna ängstrollsländor jag har sett. Jag hade kameran med mig så jag tänkte att jag tar lite bilder också. Jag kröp sakta och försiktigt mot en trollslända som satt och solade sig på en sten, det jag kollade efter nu var ögonen. Den allmänna ängstrollsländan har ett svart band ovanför ögonen som också går ned längs med ögonen(den heter därför moustached dragonfly på engelska) medan den större bara har det svarta bandet ovanför ögonen. Och precis så var det med den jag smög mig på, svart band ovanför ögonen men inte längs ögonen. Större ängstrollslända alltså! Den ovanligaste av ängstrollsländorna, bortsett från tillfälliga gäster, vi har i Sverige. När jag kom hem kollade jag i böckerna och den är vanligast längs med Östersjökusten och kan alltså fortplanta sig i bräckt vatten. Jag har inte sett någon annan ängstrollslända göra det och inte sett några sådana uppgifter i litteraturen heller.

På vägen tillbaka hände inte så mycket mer men jag tror att alla var väldigt nöjda med dagen.

För tredje året i rad så flyger höstmosaiksländan(Aeshna mixta) vid Söderbysjön. Jag har tidigare skrivit om när jag upptäckte den första gången vid Söderbysjön och att det var första fyndet i Södermanland. Nu har den rapporterats från Ågestasjön, Balingsta och andra lokaler i Södermanland så den verkar vara på spridning. Det är en sydlig art, en av de vanligaste i det kontinentala Europa, som på senare år spridit sig norrut i Skandinavien. Den vill ha sjöar med rik vegetation av olika vattenväxter och kan och larverna kan också utvecklas i bräckt vatten. Den har en sen flygtid från juli/augusti till oktober, därav namnet.

Det var i fredags jag såg den igen, det första exemplaret såg jag i en av dammarna på Björkhagens golfbana. Det var en hane som satt och vilade sig på ett sävstrå. Höstmosaiksländan känns lätt igen på den gula t-tecknade fläcken på det 2:a bakkroppssegmentet, strax under vingfästet, vilket kan vara svårt att se när den flyger men då lägger man oftast märke till storleken, eller snarare litenheten. Den är tydligt mindre än andra mosaiksländor och ser i flykten ut som en minitayr av starrmosaikslända. Jag gick sedan ner till badplatsen och tittade i viken där och det var åtminstone 5 hanar och 1 hona höstmosaikslända där. Vid träbron över Dammtorpssjön flög det också några hanar, de patrullerar flygande sitt revir och jagar bort andra hanar som kommer i närheten. Ofta kan man se de göra utfall mot andra trollsländor också. Så fort det kommer en hona i närheten försöker hanen para sig med henne och de kan också söka efter äggläggande honor och försöka para sig med dem. Till skillnad från andra mosaiksländor så ser man ofta höstmosaiksländan sätta sig och vila då och då vilket de andra mosaiksländorna sällan gör. De sätter sig då ofta på en gren eller ett vasstrå i horisontell ställning något som andra mosaiksländor inte brukar göra.

                                                              
Hane                                                                              Hona

Så ut och spana efter höstmosaikslända nu!