Saffransticka i Skuruparken!
På min guidning i Skuruparken under Nacka-kretsens 10-årsjubileum för några veckor sedan frågade Anders från Stockholms-kretsen om en gul ticka i en av ekarna. Det är väl svavelticka igen tänkte jag, vi hade tittat på en sådan precis innan. Men den här hade inte de för svaveltickan typiskt solfjäderformade fruktkropparna och svavelgula färg utan var mer hovformad och orangegul. Min första tanke var saffransticka (Hapalopilus croceus), en rödlistad och sällsynt art som inte tidigare har rapporterats från Skuruparken trots att en biologisk inventering har gjorts i samband med naturreservatsprocessen för området. Jag var ändå lite osäker då unga svaveltickor inte har den karaktäristiska formen så jag återvände en dryg vecka senare för att titta på den igen. Den ser fortfarande ut som saffransticka, orangegul i färgen, hovformad fruktkropp, gulvitt och nedlöpande porlager. Saffranstickan är som många tickor ganska mångformig och variabel men jag vågar påstå att det verkligen är en sådan som vi har hittat.
Den är både signalart och rödlistad.
Enligt skogsstyrelsen är saffranstickan ?en exklusiv signalart för grova ekar med höga naturvärden? och att den är ?knuten till de mest exklusiva jätteträden i eklandskapet?.
Saffranstickan är rödlistad som akut hotad(hotkat. 1) vilket betyder att den riskerar att dö ut i Sverige inom en nära framtid.
I närområdet finns den på en ek i Lilla Nyckelviken och i Kungshamn/Anneberg. Det är typsikt för den att den bara förekommer på ett träd i varje område. Fruktkropparna är ettåriga men mycelet inne i veden kan bli mycket gammalt, i Danmark har man följt en saffransticka i mer än 70 år! Den växer gärna i stamhåligheter eller där barken lossnat så att veden blottas och även om den är en parasit så ger den en ganska svag nedbrytning av veden.
I den senaste rödlistan från Artdatabaanken(2005) så kan man läsa att saffranstickan är känd från 40 lokaler i Sverige och man räknar med att det totalt finns ca 120 lokaler. Den är mycket sällsynt i hela Europa och Sverige beräknas ha 1/3 av hela det europeiska beståndet. Lettland har också 1/3 och resten är fördelat på de övriga länderna inom ekens utbredningsområde, utom i Polen som troligen redan har förlorat den. Sverige har alltså ett stort ansvar i europeiskt perspektiv för att bevara saffranstickan. Hoten mot den är att gamla ekar avverkas och att skadade och döende träd avlägsnas i något slags ?parkvårdande? syfte. Man tror att den sedan 1900 har minskat med 80 %. Lika viktigt är också att det inte finns tillräckligt många ekar som kan ta över när dagens generation jätteekar dör. Om saffranstickan ska överleva på sikt måste det, i framtiden,
finnas gamla ekar som den kan sprida sig till. Vi har ett generationsgap i det svenska ekbeståndet där vi just saknar efterträdarna till dagens gammelekar. I de områden där det finns förutsättningar för ett långsiktigt bevarande av saffranstickan är det av absolut största vikt att man sköter dessa på rätt sätt, d.v.s. att man gynnar de gamla ekarna och deras efterträdare. Så här säger skogstyrelsen? Samtliga värdträd och ekområden som hyser svampen bör ges högsta skyddsprioritet och vårdas med avsikt att bevara och återskapa jättekar?. Det gäller nu att vi får en bra skötselplan, som också verkställs, för Skuruparken, likaså att ekarna i Nyckelviken och Kungshamnsområdet får den skötsel de behöver.
Den är både signalart och rödlistad.
Enligt skogsstyrelsen är saffranstickan ?en exklusiv signalart för grova ekar med höga naturvärden? och att den är ?knuten till de mest exklusiva jätteträden i eklandskapet?.
Saffranstickan är rödlistad som akut hotad(hotkat. 1) vilket betyder att den riskerar att dö ut i Sverige inom en nära framtid.
I närområdet finns den på en ek i Lilla Nyckelviken och i Kungshamn/Anneberg. Det är typsikt för den att den bara förekommer på ett träd i varje område. Fruktkropparna är ettåriga men mycelet inne i veden kan bli mycket gammalt, i Danmark har man följt en saffransticka i mer än 70 år! Den växer gärna i stamhåligheter eller där barken lossnat så att veden blottas och även om den är en parasit så ger den en ganska svag nedbrytning av veden.
I den senaste rödlistan från Artdatabaanken(2005) så kan man läsa att saffranstickan är känd från 40 lokaler i Sverige och man räknar med att det totalt finns ca 120 lokaler. Den är mycket sällsynt i hela Europa och Sverige beräknas ha 1/3 av hela det europeiska beståndet. Lettland har också 1/3 och resten är fördelat på de övriga länderna inom ekens utbredningsområde, utom i Polen som troligen redan har förlorat den. Sverige har alltså ett stort ansvar i europeiskt perspektiv för att bevara saffranstickan. Hoten mot den är att gamla ekar avverkas och att skadade och döende träd avlägsnas i något slags ?parkvårdande? syfte. Man tror att den sedan 1900 har minskat med 80 %. Lika viktigt är också att det inte finns tillräckligt många ekar som kan ta över när dagens generation jätteekar dör. Om saffranstickan ska överleva på sikt måste det, i framtiden,
finnas gamla ekar som den kan sprida sig till. Vi har ett generationsgap i det svenska ekbeståndet där vi just saknar efterträdarna till dagens gammelekar. I de områden där det finns förutsättningar för ett långsiktigt bevarande av saffranstickan är det av absolut största vikt att man sköter dessa på rätt sätt, d.v.s. att man gynnar de gamla ekarna och deras efterträdare. Så här säger skogstyrelsen? Samtliga värdträd och ekområden som hyser svampen bör ges högsta skyddsprioritet och vårdas med avsikt att bevara och återskapa jättekar?. Det gäller nu att vi får en bra skötselplan, som också verkställs, för Skuruparken, likaså att ekarna i Nyckelviken och Kungshamnsområdet får den skötsel de behöver.
Kommentarer
Trackback