Naturbloggen

Tillbringade dagen i Erstavik med Anna och Petter från Saltiskretsen, Bo Möllersten länsförbundets skogsgrupp(Naturskyddsföreningen) och Bo Törnqvist från Skogsstyrelsen. Vi skulle titta på områden som vi anser borde registreras som nyckelbiotoper. Det finns sedan tidigare några nyckelbiotoper registrerade i Erstaviks sydostligaste delar, kring Lindskär-Slumnäs men i övrigt ingenting. Men det beror inte på att det inte finns områden med höga naturvärden.

Vi började vid ett väldigt fint hällmarksområde söder om Skogshyddan. Här har vintertagging hittats tidigare även om vi inte såg nån i dag. Tveklöst nyckelbiotopskvalitet på det området. Detta område ansluter sedan till Harberget och de fina hällmarkstallskogarna där.

Vi åkte vidare till hagmarkerna söder om viltvattnet, där vissa delar har planterats med gran. Det är ett väldigt fint område med ek, hassel och asp samt en del tall. På hasseln förekommer läderskål, hasselticka och krusig ulota, tre bra signalarter för värdefulla hasselbestånd med lång kontinuitet. Här finns också en fin brant där vi fann mörk husmossa, kortskaftad ärgspik, piskbaronmossa och tidigare har Anna och Petter hittat kornig nållav här. Samtliga dessa arter är bra signalarter för skyddsvärda skogar.

Ekarna här är inte jättegamla utan snarare medelålders eller yngre. Ofta när man tänker på värdefulla ekområden tänker man sig gamla jätteekar men det är lika viktigt att skydda och vårda nästa generation jätteekar.

Granplanteringarna är verkligen sorgliga, de borde röjas bort snarast och detta område skulle kunna utvecklas till en riktig pärla i Erstavik!

Vi tittade också på området mellan Erstaviken och Trehörningen-Lundsjön, här finns det riktigt fin skog uppblandat med mer triviala områden och hyggen. En del av hyggena ligger i anslutning till alkärr och man har huggigt ända fram till kärren utan någon skyddszon. Något man ska ha enligt den generella hänsyn man ska ta vid avverkningar.

Här finns ett område med granskog som om det skulle få stå kvar skulle utvecklas till att bli en riktigt fin grannaturskog så småning om.

Vi hann också med att titta på ett alkärr där Anna och Petter visade gulnål och kornig nållav. Ett spännande område med mycket död ved, vilket är ovanligt i Erstavikskogarna.

Bo Törnqvist höll med oss om att de områden vi visade idag håller nyckelbiotopskvalitet. Förhoppningsvis kanske detta leder till att länsstyrelsen tar tag i naturreservatsbildandet på allvar. Erstavik finns på länsstyrelsens lista över naturreservat som ska bildas under perioden 2007-2012 så det är bäst att man tar tag i detta nu om man vill nå sitt mål.

Man har ju bara hållit på i en sådär 30 år med Erstavik!

Gjorde ännu ett besök i Ryssbergen inför lördagens vandring och hittade ännu en signalart, vågig sidenmossa(Plagiothecium undulatum),den största av våra sidenmosor. Det är en mycket vacker mossa med en karakteristisk glänsande vitgrön färg som växer på marken eller på bergväggar. Skotten är mestadels ogrenade och bladen är äggrunda och 3-4 mm långa och tydligt vågiga. Vågig sidenmossa är en i huvudsak västlig art i Sverige då den kräver hög luftfuktighet och riklig nederbörd för att trivas. Den visar på områden som har varit skogbevuxna under lång tid och att det råder ett fuktigt mikroklimat på platsen. Jag hittade den på en klippvägg i den västra delen av Ryssbergen och den täcker nog sammanlagt ett par kvadratmeter. En stor förekomst verkligen. Den ska jag förstås visa under vandringen.
Vågig sidenmossa finns ockå i Nyckelviken och i Velamsund.

Påträffade också flera halvmeter-stora kuddar av blåmossa, en tydlig indikator på att skogen i Ryssbergen har varit orörd under lång tid.

Gjorde igår ännu ett besök i Ryssbergen(västra Sicklaön,Nacka) inför vandringen med Nacka Naturskyddsförening den 14 april. Hade sällskap av Lennart Nilsson och tanken var att lägga upp en rutt för vandringen. Kollade förstås ockå efter arter och gjorde tre fynd av s.k. signalarter, alltså arter som indikerar på höga naturvärden. Ryssbergen är numera klassad som nyckelbiotop av skogsstyrelsen

Den här gången gick vi också i de östra delarna av Ryssbergen där jag inte varit tidigare. Det är lika fin skog där, en imponerande tallurskog med gott om torrakor, lågor och högstubbar. Många av torrakorna och högstubbarna har blottad brunrötad kärnved och då tänker man naturligtvis på kortskaftad ärgspik(Microcalicium ahlneri), eller hur? Jag har i alla fall tänkt att den skulle kunna förekomma här då det verkligen är rikligt med substrat för den. Det är en s.k. olicheniserad svamp. En lav (lichen) är ju en symbios mellan en svamp och en alg, men i det här fallet så parasiterar svampen på algen. Det man ser är svampens fruktkroppar som är millimeterhöga. De har ett svart skaft och ett huvud som är täckt av en ärggrön spormassa. Det är det gröna huvudet som man letar efter och den kan vara svår att hitta förstås men om man vet hur den växer så är det faktiskt inte så svårt att hitta den, men det kräver lite övning. Tålamod och ihärdighet behövs också, jag letade igenom ganska många torrakor innan jag till slut hittade den. Kortskaftad ärgspik är, enligt skogsstyrelsen, en bra signalart som alltid signalerar höga naturvärden. Den behöver ha en jämn och hög luftfuktighet och finns bara i områden med stor och kontinuerlig tillgång på död ved. Oftast förekommer den i gransumpskog, i kanten av tallmossar eller liknande biotoper. Tydligen klarar den sig också i nordbranter även utan närliggande myrar eller mossar. Den kan också sällsynt förekomma på gamla ekar.

En signalart som är betydligt lättare att upptäcka är blåmossa(Leucobryum glaucum), tidigare kallad falsk vitmossa. Den bildar ljust gröna-blågröna kuddar på marken. Riktigt stora kuddar på en halvmeter eller så indikerar höga naturvärden eftersom blåmossan behöver stabila förhållanden och inte klarar t.ex. kalavverkningar. Blåmossekuddarna var inte så stora men väl på några decimeter vilket inte är så vanligt häromkring, tycker jag.

Den tredje signalarten vi hittade var grovticka(Phaeolus schweinitzii), en art som var mycket väntad i Ryssbergen. Den växer bara på tallar som är minst 200 år gamla. Den kan växa på basen av trädet eller på ytliga rötter. Det är en art som tydligt visar på att det är en riktig gammelskog i Ryssbergen.