Sippor
Just nu kan man njuta av veritabla hav av vitsippor,
som här i Nyckelviken, eller i Skuruparken.
De olika blommor vi kallar för sippor utgör egentligen tre olika släkten inom familjen ranunkelväxter.
Släktet Anemone med vitsippa, gulsippa och tovsippa. Vitsippan(Anemone nemorosa) är den vanligaste av de tre arterna och inte särskilt kräsen med sin växtmiljö. Den trivs dock bäst i lövskogslundar och hagar på lerig mark. Nemorosa kommer från nemos som betyder lund på grekiska. En blomma som man aldrig tröttnar på att fotografera, det finns alltid nya sätt att avbilda den på.
Är speciellt förtjust i den där rosa-röda anstrykningen på kronbladens undersida som en del exemplar har.
Sen har vi gulsippan(Anemone ranunculuoides) som är betydligt mer krävande i val av växtplats. Den hittar man i lövskogar och lundar på kalkhaltig mark. Stjälkbladen är nåstan helt oskaftade till skillnad mot vitsippan, och blommorna sitter ofta två och två. Här en gulsippa från Girabäcken i Småland.
Sen har vi släktet hepatica, som i Sverige utgörs av blåsippan, Hepatica nobilis. Nobilis betyder ädel eller förnäm och det kanske den är, vacker är den hur som helst. Blåsippan har den tidigaste blomningstiden av alla "sipporna" och man kan se de stå i ett mer eller mindre djupt snötäcke tidigt i mars.
Blåsippan är ju inte lika vanlig som vitsippan och föredrar lite mer kalkrika och mullrika marker. Är det väldigt kalkrik blir blommorna ofta röda. Blåsippan sprid med hjälp av myror faktiskt. När den har blommat över böjer den sig ned mot marken så att myrorna kan komma åt de oljerika frukterna. Myrorna bär sedan iväg frukterna till sina bon där de äter upp den fettrika delen och lämar kvar själva fröet. Fröet kanske också lossnar på vägen och på så sätt sprids blåsippan.
Och så har vi det tredje släktet, pulsatilla, backsippor. Ingen av de i Sverige förekommande fyra arterna är särskilt vanlig. Den vanligste av de är backsippan(Pulsatilla vulgaris). Vulgaris betyder just vanlig. Fast den är väl ändå ganska ovanlig. Den föredrar torrbackar av olika slag. Denna fotograferades förra året vid Kvarnbacken i Ulriksdal, en "klassisk" förekomst i Stockholmstrakten. Här är backsippor från Beijershamn på Öland.
Den är som synes mycket hårig och har stora violetta kronblad. Blomman är först nästan upprätt men börjar luta alltmer efter ett tag. Blommar i april-maj.
Det kan efter blomning förväxlas med fältsippa(Pulsatilla pratensis). Pratensis betyder att den trivs eller växer på ängar. Fältsippan har alltid hängande blommor och trivs på kalkrika naturbetesmarker. Den är vanlig på Öland och Gotland. Har en lite senare blomningstid än backsippa. I släktet pulsatilla ingår också mosippa och nipsippa. Har tyvärr inga bilder på någon av de, något att jobba i vår. Fast nipsippan blir nog svår.
Ja, det var litet om sipporna, de har en kort blomningstid så det gäller att passa på. I synnerhet det sistnämnda släktet har en ganska begränsad blomningstid.
Tyvärr är en del av bilderna brusiga p.g.a. usel scanner. Hoppas ni kan uppskatta dem ändå!
Små grodorna...
... är lustiga att se, men hur länge till?
Ni kanske har hört/sett/läst att 2008 är Grodans år. Det är inte enligt kinesisk tideräkning eller något sådant(enligt kinseserna är det råttans år vilket väl måste betyda att gnaget vinner allsvenskan, fast det skulle de göra ändå såklart). Det är Amphibian Ark, http://www.amphibianark.org/yearofthefrog.htm, som utsett detta år till Grodans år för att uppmärksamma groddjurens prekära läge i världen.
Mellan en tredjedel och hälften av världens ca 6000 grodarter hotas av utdöende inom en nära framtid(100 år eller så). Av Sveriges 13 arter är 8 rödlistade och hotade.
Groddjuren hotas av förluster av livsmiljöer, föroreningar och klimatförändringen men det mest omedelbara problemet är en sjukdom som sprids över världen, amphibian chytrid, en svamp som finns hos african clawed frog. Denna groda har sedan 1930-talet använts inom sjukvården och forskning och skeppats runt i världen. Under senare tid har den börjat hållas som husdjur också vilket ökar riskerna för att den smiter ut i naturen och sprider svampsjukdomen till den inhemska groddjurspopulationen. En tydlig illustration av problemet med introduktion av främmande arter, ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden i världen.
Ett av målen med Grodans år är att öka kunskapen om och intresset för groddjuren hos allmänheten. Något som Stockholms stad tagit fasta på och uppmanar till att rapportera groddjur i ArtArken, http://www.stockholm.se/Extern/Templates/NewsPage.aspx?id=191707
I Stockholm har också ett antal groddammar anlagts under senare år vilket är mycket glädjande. Jag har inte haft möjlighet att kolla hur det ser ut i groddammarna i Nackareservatet men hoppas kunna göra det snart. I Solbergaskogens grodkärr är leken i full gång i alla fall.
Vi hade en vandring med Stockholmskretsen där för en dryg vecka sedan och då hann jag ta några bilder. Det är vanlig groda på bilderna. Vanlig groda har trubbigare nos än åkergroda men det är inte så enkelt att se. Båda arterna är väldigt variabla i i teckningen men hos åkergrodan kan en del hanar under lektiden bli helt blåa vilket inte händer hos vanlig groda. Lättaste sättet att skilja på arterna under lektiden är på lätet, vanlig groda har ett knarrande läte och som när många grodor leker låter ungefär som en motorcrossbana på håll. Åkergrodan har ett läte som brukar skrivas som vopp-vopp- vopp, lite som en skällande hund på avstånd. Det är bara under en kort period under våren som grodorna leker så det gäller att passa på nu.
Ännu en vandring i Ryssbergen
Men det mesta av området är ändå väldigt orört och som någon sa att man ser knappt några stubbar. När vi kommit till den östra delen av Ryssbergen där vi bl.a. tittade på några häftiga gamla tallågor så berättade jag att det är här som vägen ska dras fram. Antingen i ett öppet schakt eller i tunnel.
Det är inte möjligt, hur kan man göra så, detta måste stoppas, detta är en riksangelägenhet som inte Nacka kommun kan besluta om. Så lät reaktionerna. Så har alla reagerat som jag har haft med på vandringar i Ryssbergen!
Frågan om Ryssbergen måste lyftas till en högre nivå, Erik Langby(kommunalråd i Nacka) kan inte sitta och besluta om att detta unika område ska förstöras av en väg som inte behövs, annat än för att mata trafik till ett köpcenter!
Nagelört
Nagelörten tillhör familjen korsblommiga och är apomiktisk, d.v.s. den sätter frö utan befruktning. Den släpper ifrån sig kloner av sig själv m.a.o.
Nya fynd i Tollare
Nu har jag varit och tittat till gränstickan, den rödlistade gammelskogsindikatorn, i Tollare. Jag var där med Tomas Fasth som gör naturreservatsutredningen åt Nacka kommun. Jag har aldrig varit i den delen av Tollareskogen tidigare och jag blev verkligen förvånad över hur fin skogen är. Fina hällmarker med 3-400-åriga tallar och i sluttningen ner mot Lännerstasundet lite rikare marker med lövinblandad granskog.
På hällarna nere vid vattnet växer mattor av mjölon, en bredbladig dvärgbuske som hör till ljungväxterna. Den kan kanske påminna om lingon men mjölonet växer alltid väldigt platt mot marken och har aldrig uppstående stjälk. Vi kunde faktiskt se blomknoppar också. Den blommar i maj och har små hängande urnlika blommor som är blekrosa eller vita. Under sommaren får den röda bär som ser ut som lingon men som är torra och mjöliga och ingenting att äta.
En märklig sak var att en stor del av skogen var inhägnad, ett sätt att hålla klåfingriga biologer och naturskyddare borta kanske! Vad ska man tro?
Vi tittade också till bergsklacken väster om Mellanbergsvägen. Här var det också mycket fin skog, definitivt nyckelbiotopskvalitet. Gamla träd och ganska mycket död ved också i form av torrakor och lågor av tall. Inga märkvärdiga artfynd gjordes men vi tog med en bit ved med någon spiklav på, kanske den sällsynta vedspiken. Vi skickar den för analys.
Dessvärre såg vi en massa rödfärgade pinnar i marken som antagligen visar sträckningen av den tänkta vägen från Tollare-bruket(där man ska bygga bostäder). Det börjar bli många nyckelbiotoper som Nacka kommun vill exploatera!
På bergets sydsluttning dominerar ganskogen och den håller också hög kvalitet, här hittade vi kläckhål av granbarkgnagare, 1,5 mm runda hål i barken på levande granar. En signalart som vill ha gamla granar. På en död stående gran fanns tydliga spår av den vågbandade barkbockens larver, 5 mm breda och slingrande gångar som är tydligt inskurna i veden. Även den en signalart för barrnaturskogar.
Senaste nyheterna om Tollare är oroande, man ruckar inte en millimeter på byggplanerna! Trots att det görs fynd av sällsynta arter och mycket av naturen i området är mycket skyddsvärt och borde klassas som nyckelbiotop.
