Naturbloggen

For oss som gillar insekter finns det fortfarande en hel del att hitta trots att det snart är oktober. Nedanstående bilder har tagits under de senaste veckorna i Nackareservatet och Erstavik.

       
Här är en skogstordyvel som kryper omkring i vitmossan. Ser ut som en liten pansarvagn nästan. Det var en svamp i närheten som förmodligen var det som lockade tordyveln till platsen. Skogstordyveln lever nämligen av ruttnande svampar. Hanen och honan hjälps åt att gräva gångar i marken under svampen som de sen fyller med rutten svamp. Sen så lägger honan ett ägg och larven lever sen av svampen. Många andra tordyvlar lever av djurspillning men skogstordyveln är mer inriktad på svamp. De är duktiga grävare, jag har haft tordyvlar som med en väldig fart grävt ner sig i marken när jag försökt mig på en närbild. 

                   
Trollsländesäsongen är inte helt slut ännu. Det finns fortfarande både ängstrollsländor och mosaiksländor som är ute och flyger. På bilderna ovan är det tegelröd ängstrollslända vilket bl.a. syns på att benen har en gul kant, blodröd ängstrollslända har helsvarta ben. Den tegelröda sländan är inte heller lika röd på mellankropp och huvud som den blodröda utan är betydligt mer brunfärgad där. Sländorna på bilden tycker jag är lite rödare än vad många tegelröda brukar vara. Blodröd ängstrollslända kan man också se flyga långt in på hösten.

                                      
Här är en romboidfläckad nattslända, en vanlig art som finns i vegetationsrika sjöar och dammar. Här sitter den och vilar på en tallstam vid Sandasjön i Erstavik.

                    
Gräshopporna är också aktiva soliga höstdagar. Till höger är det en klubbsprötgräshoppa vilket syns tydligt på, ja, de klubbsprötade(!) antennerna. Hoppan till vänster är nog någon av de s.k. fältgräshopporna, släktet Cortihippus. Gräshoppor har antenner som är kortare än kroppen medan vårtbitare har antenner som är längre än kroppen. Fortfarande hör man både gräshoppor och vårtbitare spela, här kan man lyssna på de olika arterna.

     
På bilderna ovan ses myror mjölka ekbarklöss. Ekbarklusen ses ofta på smala grenar och stammar av ek. Bladlössen utsöndrar honungsdagg från de två utskotten, sifoner, som de har på bakkroppen. Myrorna tar för sig av den sockerrika honungsdaggen och i utbyte får bladlössen skydd mot rovdjur.

Eftersom det varma och soliga vädret ska hålla i sig ett tag till så finns det möjligheter till fler insektsmöten denna höst!

Fick ett uppdrag att kolla efter svampar i ett område i Nacka som ska detaljplaneras. Området inventerades under sommaren men nu ville man(Tomas Fasth, Pro Natura på uppdrag av Nacka kommun) att jag skulle kolla av området efter svampar. Det finns mycket asplågor och flera fina arter knutna till aspved har hittats i området tidigare. Det gäller de tre rödlistade arterna veckticka, ostticka och vågticka. Nu var frågan om inte det skulle finnas fler arter där som kandelabersvamp t.ex. Den är inte direkt ovanlig i trakterna här i områden med god tillgång till död aspved. 

                    
Området ligger i Boo i Nacka kommun och utgörs av en gammal soptipp omgiven av smala skogsstråk varav det mesta är klassat som nyckelbiotop av Skogsstyrelsen. I söder avgränsas området av en brant med gammal granskog med stort inslag av asp och björk samt en del sälg. Det hade regnat mest hela dagen vilket gjorde att skogen visade sig från sin bästa sida.

                             
Här är en vacker skinnsvamp, vet inte vilken dock, sammetskinn kanske?

                    
Branten var som sagt rik på aspar, både levande och döda, men jag kunde inte finna någa roliga vedsvampar på asplågorna.

      
Några ovanliga tickor hittade jag alltså inte men det var annars gott om de lite mer vanliga tickorna. Till vänster ses sprängticka som man ser lite här och var på framförallt björkar men den går även på al också. Det som syns på bilden är en steril knota av sprängticka vars funktion tydligen är ett mysterium! Man kan göra te av de i allafall och sprängticka har använts i rysk folkmedicin sedan 1500-talet för att motverka cancer. Avkok av de sterila knotorna ska kunna hindra tillväxt av tumörer i lungorna och magen.
På de två bilderna i mitten ses eldtickor på en björkstam. Det är en vanlig, och mångformig, ticka som växer på levande lövträd. Den sitter väldigt hårt fast i veden och brukar bara att gå att få loss med ett visst användade av våld! En sak som skiljer den från fnösktickan som brukar vara ganska lätt att få loss. Eldtickan brinner långsamt och man kan lägga på elden för att bevara glöden längre.
Till höger syns en klibbticka som växer på en sälglåga. Klibbtickan är en av våra vanligaste tickor som man ofta ser på nyligen döda granar men den förekommer på alla slags träd.


                         
Här är vårtig röksvamp, det växte massor av dem på ett ställe nedanför branten. 

               
Mossorna kommer till sin rätt nu på hösten.

                       
Ett spindelnät med vattendroppar. 

                       
Väster och norr om tippen är terrängen flackare och skogen utgörs av en fin blandskog med inslag av en del äldre tallar, flera med talltickor, en del gran och även här mycket asp.

            
Här är en signalart som inte var angiven från området tidigare, zontaggsvamp, en s.k. korktaggsvamp. Hela det släktet, Hydnellum, är bra signalarter och några är också rödlistade. Korktaggsvampar bildar mykhoriza med framförallt gran och tall men ibland också ek. De är känsliga för avverkningar och indikerar äldre skog med lång kontinuitet.

Det blir nog ett besök till i Dalkarlskärret, får se om det dyker upp några mer ovanliga svampar då.

Ni kanske har hört nyheten att det Svenska skogsbruket är näst sämst på naturvårdshänsyn, bara "överträffat" av Finland? Nyhet och nyhet förresten, av oss som ser vad som händer i skogarna kommer det inte som någon överraskning direkt. Men överraskade blev tydligen deltagarna i Föreningens Skogens höstexkursion när de fick höra det bittra budskapet från professor Lena Gustafsson, SLU. Hon har tillsammans med 16 andra forskare jämfört hur mycket hänsyn som tas vid avverkningar och det visade sig att Finland hamnar i botten med bara 1% hänsyn(att man lämnar kvar ca 1% av träden vid avverkning) medan Sverige ligger på mellan 3-5%. Det kan man då jämföra med bl.a. USA(utom östra delen) och Kanada som ligger mellan 5-30% hänsyn eller Tyskland som i princip inte har något kalhyggesbruk längre! 

Det märkliga är att budskapet skickade en "chockvåg" genom åhörarna(enligt artikekn i Lantbruk)! Åhörarna bestod av folk från skogsnäringen, alltså de som är yttest ansvariga för hur det ser ut i skogarna. Här har forskarna slagit larm om utarmningen av den Svenska skogen, nära hälften av alla rödlistade arter finns i skogsekosystemen, naturskyddsföreningen och andra naturorganisationer dokumentarar gång på gång bristande hänsyn på hyggen och att värdefulla gammelskogar med hotade arter avverkas, ändå blir skogsnäringen förvånad över att Sverige inte är värdsledande på naturhänsyn! Hur mycket skygglappar kan man ha egentligen? Hur kan man vara så fullkomligt omedveten om den ekologiska verklighet man själv är med och skapar?

Redan i maj i år kom svidande kritik mot den svenska modellen, professor Christian Messier från University of Quebec sa vid ett internationellt seminarium om naturvårdshänsyn:

- När jag var universitetsstudent fick jag lära mig att den svenska modellen var idealet för skogsbruket. Idag används den som avskräckande exempel i undervisningen. Vi får nu höra att den biologiska mångfalden utarmas av ert allt intensivare skogbruk, med låga nivåer av naturhänsyn och små skyddade arealer.

Professor Jerry Franklin från University of Washington gav följande bild av det Svenska skogsbruket:
- I Sverige försöker ni stå kvar med ett ben vardera i två båtar som glider isär. Det slutar med att ni ramlar i vattnet, menade han.

Som Jonas Rudberg på Naturskyddsföreningen säger borde det här "leda till ett omedelbart agerande av regeringen för att lyfta Sverige ur denna pinsamma ”näst sämst”-position". Återstår att se om det blir någon reaktion på detta från regeringen, jag tvivlar.

Läs också Skogsbloggen.

Gick ner till Söderbysjön för att se om det fanns nåt kul att se och fota. Och det gjorde det! Ett storlomspar låg mitt ute i sjön, inte så ofta man ser dem i Söderbysjön. Däremot i närbelägna Källtorpssjön så är det varje år ett par som håller till. Förmodligen är det de mest stadsnära storlommarna som finns!


           
Det var en perfekt lomkväll, lungt och stilla. Det skulle kunna vara paret från Källtorpssjön som prövar fiskelyckan i Söderbysjön även om de oftast håller sig till sin häckningssjö för sitt fiske. Nu är ju också storlommen på flyttning så det kan vara ett par som rastar också.  

           
Lommarna låg för det mesta rätt långt ut i sjön.  

          
Plötsligt dök en av lommarna upp precis där jag satt och spanade. Den simmade förbi mig och kollade ner i vattnet några gånger. Den sökte efter fisk kan man förmoda. Det är viktigt med bra siktförhållanden i sjöarna om storlommen ska trivas. Detta för att lättare kunna se fisken såklart. I sjöar med klart vatten har storlommen också större häckningsframgång än om vattnet är lite grumligare.

                     
Nu är storlommen på flyttning söderut och de flesta flyttar mot sydost till östra Medelhavet och Svarta havet. En del flyger istället mot sydväst och övervintrar i Nordsjön, Skagerrack och Biscayabukten. Men det är fortfarande många frågetecken kring storlommens flyttning och var den övervintrar.