Naturbloggen

Nu börjar det dyka upp en massa roliga vedsvampar i skogarna. Häromdagen var jag i Nackareservatet och såg några tickor på en granlåga. Det var unga och alldeles färska fruktkroppar, ljusbruna med vit kant och en massa vätskedroppar på undersidan samt klibbig på ovansidan. Med andra ord en klibbticka. De här unga fruktkropparna är riktigt vackra tycker jag, och klibbtickan är också ekologiskt väldigt viktig. Vilka insekter och vedsvampar som kommer på det döda trädet i senare skeden avgörs till stor del av vilka vedsvampar som lever i veden. Det finns vissa tickor som bara kan växa på död ved som först rötats av t.ex. klibbticka. Klibbtickan är en s.k. brunrötare, det betyder att den bryter ned ligninet i veden(ved består av ligning och cellulosa) vilket gör att den ljusare cellulosan blir kvar. Andra svampar är vitrötare och lever alltså av cellulosan istället. Detta bestämmer alltså i stor utsträckning vilka insekter som sedan kan angripa och leva i veden. Klibbtickan är en vanlig art som banar väg för en mängd olika insektsarter som lever både i den brunrötade veden och i själva tickan.

                                                                  

Klibbticka i Nackareservatet fotad förra hösten, med en(!) vattendroppe.

Klibbtickan förekommer på levande lövträd och död eller döende barrträd, framförallt gran. När fruktkropparna blir äldre blir ovansidan grå till gråsvart med en rödaktig zon innanför den vita kanten och den klibbiga ytan hårdnar. Tickor och andra vedsvampar är ett spännande och roligt område tycker jag, men också svårt. Kommer att skriva mer om det här under hösten. Många vedsvampar är bra signalarter och indikatorer på höga naturvärden så det kan vara roligt att känna till några sådana arter.

Skulle ha trollslände-exkursion idag, ingen kom tyvärr men en inställd exkursion är också en exkursion, för att travestera Ulf Lundell. Jag fick titta på trollsländor själv istället och jag tänkte börja vid Nedre Lusse gärde, en delvis fuktig äng som betas av får, vid Dammtorpssjön. Redan vid Hellasgården gjorde jag faktiskt dagens upptäckt, medan jag väntade på exkursionsdeltagare som aldrig kom så såg jag en ängstrollslända somjag tyckte flög lite konstigt. Den hade en lite fladdrig flykt, nästan fjärilslikt och när jag tittade närmare så verkade vingarna färgade i gult/orange. Tänkte att det kanske är den gulfläckade ängstrollsländan(Sympetrum flaveolum) som jag faktiskt inte tidigare påträffat i området. Till slut satte den sig och då kunde jag tydligt se de saffransgula basalfläckarna på vingarna, tydligast på bakvingarna. När jag sedan kom till Lusse gärde så var det den dominerande ängstrollsländan där, det fanns i övrigt några blodröd ängstrollslända(Sympetrum sanguineum) och allmän ängstrollslända(Sympetrum vulgatum). Att jag nu äntligen ser den gulfläckade vid Dammtopssjön gör att jag nu har 25 observerade arter trollslända vid Dammtorpssjön/Söderbysjön. Om man räknar in bred trollslända(Libellula depressa) som finns vid en av dammarna vid Björkhagens golfbana så är det 26 arter och räknar man in Ältaån och Ältasjöns nordväst-strand så har jag sammanlagt 29 arter i sjösytemet. Ett högt antal arter med tanke på att vi har ca 60 arter totalt i Sverige. Och ändå finns det några arter som jag tycker borde finnas där men som jag inte har sett, ännu i alla fall. Varför finns inte någon av de blåa kärrtrollsländorna där, t.ex?

Jag blev kvar vid Lusse gärde under hela dagen faktiskt, det är ett av mina favoritområden i Nackareservatet. Jag tycks vara ganska ensam om att tycka det då jag nästan aldrig ser någon annan människa röra sig där. Ändå är det bara 5-600 m från Hellasgården! Däremot brukar jag alltid ha sällskap av ett gäng värmländska skogsfår men tyvärr inte idag. Synd för det är väldigt trevliga djur!

Man kan undra varför jag inte sett den gulfläckade ängstrollslända här tidigare? Jag har ju gått här regelbundet under de senaste åren och det verkar otroligt att jag skulle ha missat den tidigare, i alla fall om det har varit ett så stort antal som jag såg idag. Efter att ha läst på om den gulfläckade så är det tydligen så att den kan uppträda oregelbundet och vara borta från en lokal i flera år för att plötsligt dyka upp och reproducera sig på lokalen i fråga under ett par år och sedan försvinna igen. Den fjärilslika flykten som jag reagerade på är tydligen också ett kännetecken för den här arten.

Det blev en hel del bilder på den och några andra trollsländor också men eftersom jag inte har gått över till det digitala fotandet(som alla andra verkar ha gjort) kan jag inte lägga ut några bilder här just nu, men det kommer senare. Kändes väldigt bra med fotandet idag, bl.a. en stackars blodröd ängstrollslända i ett spindelnät.

När jag försökte smyga på en gulfläckad i högt älggräs så stötte jagupp en stor och väldigt grön mosaiktrollslända, troligen just en grön mosaiktrollsända(Aeshna viridis). Det är en sällsynt art där honan lägger sina ägg endast i vattenaloe, vilket det finns gott om i Dammtorp/Söderbysjön. Under dagen så flög det flera hanar av grön mosaiktrollslända över ängen och någon hona också. Det flög också många brun mosaikslända(Aeshna grandis), en mycket vanlig art som inte alls är specialiserad. Den kan finnas vid alla möjliga slags vattenmiljöer och man ser den ofta i ganska stora antal jaga över ängar. Mosaiksländorna är starka flygare och kan tillbringa en hel dag i luften om det är varmt och soligt, de fångar och äter sina byten i luften. Alla trollsländor fångar sina byten i luften men många sätter sig gärna för att äta. Vid parning så sätter de sig i vegetationen men annars flyger de mest hela tiden. Utom när honan lägger ägg förstås, hon måste sätta sig för att sticka in sin äggläggare i växten som hon lägger ägg i. Alla andra av de egentliga trollsländorna(utom kungstrollsländan) släpper äggen direkt i vattnet. Detta och mycket annat hade jag tänkt berätta för exkursionsdeltagarna, tänk vad folk missar! Men det är deras förlust, jag hade en härlig dag med massor av vackra trollsländor! Men vad ska man göra för att få deltagare på sina naturguidningar? Vi har ca 1100 medlemmar i Nacka naturskyddsförening och ändå har jag på de senaste 3 guidningarna haft sammanlagt 5 deltagare.

Så kom vi då äntligen iväg för att leta efter den rödhalsade svartbaggen(Oplocephala haemorrhoidalis). Lasse Hole hittade denna sällsynta skalbagge i Erstavik 1973 och vi har länge pratat om att vi borde kolla upp den lokalen igen för att se om den finns kvar. Den rödhalsade svartbaggen lever i gamla fnösktickor och den är både rödlistad(Missgynnad) och signalart för skyddsvärda skogar. Den kräver miljöer där det finns gott om fnösktickor under lång tid. Fyndplatsen ligger sydost om Erstaviks herrgård, nedanför utsiktsberget söder om viken. Vi gick från Tenntorp och gjorde en del trevliga observationer på vägen. Bl.a. en ganska så mörk huggorm som låg och solade sig på det stora hygget öster om Sandasjön. Den verkade rätt trög först, jag hann få några bilder på den men den var betydligt piggare än vi trodde. Stor var den också och den försvann snabbt ner i ett hål i marken.

Lasse hittade en svamp som han bestämde till släktet Hyndellum, korktaggsvampar. Intressant med tanke på att hela det släktet indikerar höga naturvärden. Den hittades i ett område med granskog på sandig mark, vi borde kolla upp det området mer noggrant. Vad jag har förstått så efterlyser Skogsstyrelsen fler sandbarrskogar som nyckelbiotoper i Stockholms län och kanske det finns lämpliga områden i Erstavik.

Vi kom så småningom fram till fyndplatsen och vilket spännande område det var! Jag har faktiskt aldrig varit i just det här området tidigare och jag blev imponerad av framförallt en riktigt stor ek som tveklöst uppnår jätteträdsdimensioner(3,15 m i omkrets). Det finns mycket död ved i området, bl.a. flera grova grenar från den stora eken. Man kunde ju vänta sig att hitta den rödlistade skinnsvampen rutskinn här men jag kunde inte göra något sådant fynd. Den växer på kärnved av ek och förekommer på åtminstone ett annat ställe i Erstavik, öster om Källtorpssjön. Men nu var det svartbaggen vi var ute efter och det fanns två björkar med många fnösktickor som vi började titta på. Vi kunde inte hitta några rödhalsade svartbaggar i de tickor vi tittade i och inte heller några kläckhål som kunde misstänkas för vår svartbagge. Däremot många mindre hål, 1-2 mm stora, från andra skalbaggar . Det var även gott om riktigt stora hål, ca 5 mm, i flera av tickorna och under de, det här var på en liggande björkstam, fanns det högar av vad som såg ut som sågspån på marken. Så stora hål och högar av gnagmjöl kan bara vara från jättesvampmalen(Scardia boletella). En fjäril vars larver lever inne i fnösktickor och som också går in i veden och som då slänger ut gnagmjölet. Den kan leva i ett par år inne i veden innan den förpuppas. Jättesvampmalen var tidigare rödlistad men försvann iden nya rödlistan som kom 2005 men det är en signalart och som alla arter som försvann från rödlistan så ska den betraktas som lokalt/regionalt skyddsvärd. Att den finns här visar att detta område har höga naturvärden och tillsammans med de gamla ekarna tycker jag att området självklart håller nyckelbiotopskvalitet. Det är inte registrerat som det idag.

Det finns säkert mer att upptäcka här och jag kommer snart att återvända dit. Jag har inte helt gett upp hoppet om den rödhalsade svartbaggen heller, det finns några andra områden i Erstavik med björkar och fnösktickor som man borde undersöka närmare.

Fortsättning följer...