Naturbloggen

Stockholmskretsens nystartade skogsgrupp har genomfört två exkursioner i Hemfosaskogarna och undersökt vad Stockholms stad egentligen gör med sina skogar. Trots att Stockholm sålt av mycket av sitt marikinnehav utanför kommungränsen så har man fortfarande ca 5500 hektar skogsmark i sin ägo. Förra året togs en ny strategi för stadens markinnehav utanför kommungränsen som innebär att man har högre avkastningskrav än tidigare. Skogen ska alltså ge mer pengar till staden. Samtidigt ska man öka andelen gammal skog och öka naturvärdena i skogen. Frågan är om detta går ihop? Det låter lite för bra för att vara sant kan man tycka.

Skogsgruppen startades för att just undersöka vad som händer i stadens skogar och vi har fokuserat på Hemfosaskogen som ligger ungefär halvvägs mellan Stockholm och Nynäshamn. Här äger staden rätt stora sammanhängade skogar. Staden har lämnat in ett antal avverkningsanmälningar i området runt Träsksjön och det är där vi har tittat nämare på skogen och även de hyggen som finns där sedan tidigare. Jag tänker i detta inlägg visa en del bilder från de hyggen vi besökte.

    
Ja, så här ser det alltså ut när Europas miljöhuvudstad bedriver skogsbruk. Även om hyggena inte är i "norrlandsklass"(alltså helt överjävligt enormt stora) så är de ju inte små heller tycker jag. Och hur är det med hänsynen? Visst lämnas det en del frötallar och några högstubbar och det ser säkert bättre ut än på många andra håll i landet, men ändå, ska Stockholms stad bedriva skogsbruk på det här sättet? Ska Stockholm, Capital of Scandinvavia, En stad i världsklass, och vad de nu hittar på för fåniga slogans, dessutom Europas miljöhuvudstad 2010, ägna sig åt detta? 

               
Stadens skogsbruk är självklart FSC-certifierat. Och vi vet ju vad det betyder, i stort sett ingenting!

Naturskyddsföreningen har motsatt sig stadens utförsäljningar av sina lantegendomar och ville att man skulle föra över egendomarna till en stiftelse som skulle förvalta områdena utifrån friluftslivets och naturvårdens intressen.

                          
Här har man huggit längs med en bäck och bara sparat några enstaka träd. Detta kan väl inte vara förenligt med den generella hänsynen man ska ta och än mindre med FSC-standarden? Bilden till höger visar bäcken några hundra meter nerströms då det faktiskt är skog kvar längs med bäckfåran. Det sparade partiet är registrerat som nyckelbiotop av skogsstyrelsen. Men man har huggit precis ända fram till nyckelbiotopen. Detta måste väl ändå vara ett rejält övertramp?

Vi kommer att göra fler besök i områdena kring Hemfosa och det blir någon slags rapport om vad vi hittar och hur vi ser på stadens skogsbruk. Jag kommer också skriva mer om vad vi hittat i skogarna och hur de ser ut i övrigt, de som inte ännu blivit hyggen. 

Var några dagar på Öland i förra veckan. Lyckades med bedriften att missa precis alla rariteter som höll till på södra Öland under de dagarna. Det värsta var att missa provencesångaren i Ottenbylund trots att man var på rätt plats vid rätt tid! Nåja, rariteter är ju inte allt, det finns mycket skoj att se ändå på Öland. 

                          
En av tofsviporna vid fyrvägen i Ottenby. 

                         
Brushanar rastade lite överallt, här är en fin vitkragad som höll till vid pölen på södra udden.  

                         
På samma lokal fanns också denna grönbena.

                 
Vad vore Öland utan korna? Alltid lika nyfikna och trevliga. Ölands viktigaste naturvårdsarbetare utan vilka det Öländska landskapet skulle växa igen!

                                    
Vitkindade gäss sträckar över Gammalsbyören. Det var andra dagen på Ölandsvistelsen som sträcket kom igång på allvar. Plötsligt så kom de i tusental i sina typiska lite oordnade flockar. Det började på kvällen och fortsatte hela natten. Man kunde höra kacklandet från flockarna när det blivit mörkt. De vitkindade gäss som passerar här har oftast övervintrat i Holland och har Novaja Zemlja som mål. Det gäller att hinna upp i tid för att hinna med häckningen då de inet har så många veckor på sig innan den arktiska hösten kommer. De kan flyga hela sträckan i ett enda svep utan att rasta.

   
Några bilder från Sebybadet.

   
   
De vitkindade gässen fortsatte sträcka hela dagen och flockarna tycktes bara bli större och större. Enligt "Sjöfågelboken" så ska den vitkindade gärna tvära över öar och inte vara lika benägen att strikt följa kustlinjen som t.ex. prutgåsen. något som verkar stämma då många av flockarna just tvärade över ön och sedan fortsatte norrut. Bilderna ovan är tagna vid Albrunna. 

            
Större standpipare och rödbena, två karaktärsfåglar på Öland. båda fotade längs med fyrvägen vid Ottenby.

                         
Ottenbylund alldeles i närheten av där provencesångaren sågs. Hade vi varit där 10 min tidigare eller stannat en kvart längre hade vi sett den!

           
Brushanar och gravand vid Beijershamn.

           
Kväll vid Beijershamn.

                    
I Beijershamns strandskog blommade kabbeleka och vitsippor.

                   
Avslutningsvis en gravand, en karaktärsfågel på Öland. En nästan gåslik simand som bor i håligheter i marken. Den gräver ut sina bohål själv om det finns lättgrävd mark som sandbrinkar men annars kan den ta över gamla grävlings- och rävgryt. Den kan också häcka i stenmurar, i gamla husgrunder eller liknande.

I förra veckan gick NBF:s årliga kvällsexkursion i Erstavik av stapeln. Denna gång tyvärr utan deltagare! Så då fick exkursionsledarna, undertecknad och Lars Hole, exkurera själva. Det var för en gångs skull en varm kväll, denna exkursion brukar vara ganska kylig annars(vädret alltså, kanske bäst att förtydliga).

                                        
Det var en strålande vacker vårkväll! Var var alla andra någonstans? Här får ni se lite av vad ni missade!

                                    
Det hade avverkats en del och vi kollade in de färska timmerupplagen då de brukar locka till sig en hel del vedinsekter. Ok, timmerupplag i skogen är väl inte riktigt vad man vill se kanske men det kan vara värt att kolla in dem ändå.
                            
En skalbgge man ofta hittar på sådana ställen är den vackra myrbaggen. Den här var lite ovillig till att låta sig fotas, den sprang och gömde sig under en barkflaga först men efter lite övertalning så kom den fram och visade sig tillräckligt länge för att jag skulle hinna få några bilder på den. Myrbaggen är en rovinsekt som lever på små vedskalbaggar som märgborrar och olika barkborrar. De springer fram och tillbaka på trädstammarna och letar efter byten. En myrbagge kan sätta i sig 10 barkborrar om dagen! Även larven äter barkborrar och myrbaggen kan lokalt gå hårt åt populationen av bark eller märgborrar. Något som skogsnäringen borde uppskatta då barkborrar och märgborrar kan orsaka skador på levande träd. Myrbaggehonan lägger sina ägg vid barkborrarnas ingångshål så larverna har nära till maten när de kläckts.

Det flög också en del märgborrar runt timmerupplaget, enligt Lasse så var det mindre märgborre, hur man nu ser det? 

Även en barrträdlöpare hittades men tyvärr ingen timmerman trots idogt letande. 

                           
Lasse hittade denna fina snytbagge istället. Den anses som en av de svåraste s.k. skadeinsekterna i skogen. Snytbaggarna gnager på unga barrträdsplantor så att många av plantorna dör. Det beräknas kosta skogsbruket flera 100 miljoner kr årligen! Samtidigt så är kalhyggesbruket det som gjort snytbaggen så vanlig. Snytbaggens larver utvecklas i stubbar och rötter av tall och gran. Stubbar och hyggesrester utsöndrar kådsubstanser som lockar till sig svärmande snytbaggar. Ett hygge är med andra ord ett eldorado för snytbaggen! Dessvärre används insektsgifter på plantorna för att skydda dem mot snytbaggarnas näringsgnag. Det finns andra och giftfria sätt att skydda plantorna. Plantorna behandlas med ett tunt lager sand som skyddar mot snytbaggarnas gnagande. Man kan också undra om inte andra skogsbruksmetoder skulle minska problemen med snytbaggegnagda ungplantor?  

                          


Vi hittade också de här vackra gnagspåren av björksplintborre. Från den sk modergången utgår larvgångar som blir allt bredare vartefter larverna växer.  Under barken hittade vi små rovskalbaggar av släktet Rhizophagus(tror jag det var). Små skalbaggar som lever av bl.a. björksplintborrens larver. Jag fick tyvärr ingen bra bild på dem men ni får i allafall en uppfattning om hur de ser ut. 


           
Vid Sandasjön blommade, och inte minst doftade, porsen. Som vanligt på denna exkursion låg vattenytan blank som en spegel och solen sken! Här intogs förstås kvällsfikat. Taltrastarna sjöng flitigt hela kvällen, även lövsångarna höll igång bra och en järnsparv drog igång sin filande ramsa vid ett tillfälle. Vid Sandasjön hörde vi också de första morkullorna för kvällen.
                                      
I porsen hittade jag den här vattenbaggen. De är inte lika väl anpassade till att simma som dykarna, vattenbaggarna har inga "åror" till bakben t.ex. Vad den gjorde i porsen kan man undra? 

                                     
En silltrut kom förbi och tittade till oss. Den hoppades väl på matrester.

Efter fikat så gick vi ner till Erstaviksfälten och fick se dovhjortar och tre älgar på bete. Nu kom morkullorna igång också och drog konstant under promenaden tillbaka till Ältavägen och bussen hem. Som vanligt var det en mycket givande vandring med många trevliga naturupplevelser, synd bara att inte fler fick uppleva dem!

Har träffat på barrträdlöpare några gånger under våren. Det är en tidig långhorning som man kanske lättast hittar vid timmerupplag i skogen. Barrträdlöparen på bilderna hittade jag i Tollare i Nacka när jag höll på att kolla lavar på en ek. Den heter visserligen barrträdlöpare men går också på björk och andra övträd. Med "går på" menar jag att larven kan leva på både barr- och lövträd alltså. Larverna lever under barken och gör breda gångar på undersidan på barken medan man inte ser mycket gnagspår på själva vedytan. Däremot syns larvens puppkammare tydligt, inte på lövved dock då de inte gör någon puppkammare då.
                                    
Den är verkligen väl kamouflerad när den sitter på bark! På bilden ser man den grågula behåringen och de ljusa men lite otydlga banden på täckvingarna. Det är en vanlig skalbagge som klarar sig bra trots våra hårt brukade skogar. Den är lite av generalist och kan klara sig på stubbar och på stamdelar som lämnas kvar i skogen.  

                   
Här ser man den i den försläktet Rhagium typiska "hotpositionen" med uppresta framben. Den sitter för övrigt på gulpudrad spiklav. Den har rätt korta antenner för att vara långhorning men son alla långhorningar har den något alldeles speciellt charmigt drag över sig, vet inte vad det är riktigt men av alla skalbaggar är långhorningarna de som fascinerar mig mest!
                                   
Här är en sk puppkammare som larven gör av avgnagda spån. Den ligger sen och förpuppar sig inne i kammaren, som väl utgör ett skydd mot rovinsekter antar jag. Den förpuppas redan under hösten och ligger sen och väntar till våren innan den gnager sig ut genom barken. De lär flyga ett tag till så det är inte försent att gå ut i skogen och leta barrträdlöpare!

Här kommer lite fler vårblommor.
             
Först ut är den märkliga vätterosen som man hittar i mullrika lövskogar, ofta i samband med hassel. En köttig och fjällig växt som helt saknar klorofyll och därmed inte kan tillverka sin egen energi utan istället parasiterar på andra växter. Den är rotparasit på olika lövträd, vanligast på hassel, klibbal och asp. Vätterosen är nära släkt med lejongapsväxterna.

                                    
Så har vi smånunneörten som man också finner i mullrika lövskogar. Det är den vanligaste och mest utbredda av våra nunneörter. Den blir inte stor, som mest upp till 15 cm, och är inte alltid så lätt att upptäcka.
   
Här är en mycket vanlig men väldigt oanselig vårblomma som ni kanske inte lagt märke till men säkert trampat på många gånger utan att tänka på det, vårfryle. Som vanligt med dessa små och oanseliga blommor förtjänar de ett närmare studium, helst med lupp! Vårfryle kan kanske vid en första anblick tas för ett gräs eller halvgräs men tillhör tågväxterna. Precis som nästföljande blomma så har vårfrylets frön ett oljerikt bihang som eftertaktas av myror. Myrorna hjälper därmed till med spridningen.

                        
Och så blåsippan, det har inte blivit så många bilder på den denna vår men här är två i allafall. Blåsippan växer ofta på samma slags marker där man hittar vätteros och nunneört. Efter blomningen böjer blåsippan ned fruktskaftet mot marken så att myrorna lättare kommer åt fröna.

Jag tycks aldrig tröttna på att fota vitsippor, tänker varje år att man är väl klar med det men det är man ju inte. Här är en del av vårens bildskörd, fotat i Nyckelviken och Nackareservatet.