Slaguggla(bättre än melodifestivalen)
I lördags var det dags för NBF:s ugglelyssning, som vanligt i trakterna mellan Knutby och Gimo. Vi åkte upp redan på förmiddagen för att få en heldag upp i de både natur och kulturhistoriskt intressanta markerna. Vi tittade till Vännebols bruk(som vanligt) och en av deltagarna såg också en strömstare här. Innan dess hade vi stannat till på vägen upp för att titta på en älg och på mängder av sångsvanar, tofsvipor, sånglärkor och starar som rastar på fälten. Vi gjorde som vanligt en liten vandring i Pansaruddens naturreservat. En helt fantastisk trollskog vid sjön Vällen. Skogen är grandominerad men ställvis är det stora inslag av asp och björk. Det som ger Pansarudden dess speciella karaktär är att markerna är så oerhört blockrika. Mängder med mossöverdragna block, riktiga gammelgranar med gnagspår av granbarkgnagare, de grövre träden gråvitblåa vid basen av gammelgranslaven, skägg.- och tagellavar hänger som gardiner från grenarna. Det dröjer inte länge förrän man hittar de små runda kläckhålen av granbarkgnagren på levande äldre granar. Jag kollar också på de lite klenare döda granarna där barken börjar flagna av efter intressanta gnagspår och ganska snabbt hittar jag de centimeterbreda, i veden djupt inskurna, larvgångarna av bronshjonet. En mycket bra indikator på riktig "urskog". Bronshjonet är en skalbagge, en s.k. långhorning med långa antenner.
Väl framme vid själva udden spanar vi ut över sjön som är öppen, första gången den är det när vi är här. Det är väl femte året vi gör den här resan. Vi hittar snabbt ett storskrakpar, några sångsvanar hörs. En av deltagarna säger: vad är det där för vita änder? Då kommer två salskrakhanar simmande ut från en udde i sjön! Alltid lika roligt att se salskrake! Linné tyckte att det var Sveriges vackraste fågel och det är bara att hålla med! Så utsökt "designad" den är, bländande kritvit med små tjärsvarta detaljer. Tyvärr gömde de sig snabbt i en vassrugg.
Sen var det ugglelyssningen. Vi började i skymningen att lyssna efter sparvuggla men hade ingen lycka med det. Så började jakten på slaguggla som har en bra stam i de här trakterna. Vi hoppades också på pärluggla men den förekommer numera väldigt sparsamt. Vi åkte fram och tillbaka längs med skogsvägarna och gjorde flera stopp och promenader i natten men inga ugglor. Inte ens något misstänkt uggleljud någonstans. Även om man inte hör några ugglor är det ändå en häftig upplevelse att vara ute i skogen på natten. Den här gången blev det aldrig riktigt mörkt heller, månljuset spreds genom de tunna molnen så att hela landskapet lystes upp av ett svagt vitt sken. Apropå landskapet så växlar det mellan fina skogar som Pansarudden och hyggen och produktionsskogar. Slagugglan häckar i barrskog i anslutning till öppna marker som myrar, fält och hyggen. Hyggena ger bra möjligheter till sorkjakt.Just sorkar utgör stapelgfödan men den tar också andra smådjur och även fåglar, t.o.m. andra ugglor som pärluggla. Slagugglan är vad man säger dominant i sitt revir och håller rent från andra rovfåglar. Något att tänka på för den som tänker sätta upp slaguggleholkar! Det är annars något slagugglan behöver hjälp med, dess boplatser försvinner i det s.k. rationella skogsbruket. De häckar i högstubbar av tall och asp och träden ska helst vara av grova dimensioner och murkna inuti. En undersökning i Gästrikland visade att slagugglans boträd hade varit döda i genomsnitt i 255 år! Dessutom var träden mellan 200-400 år gamla när de dog. Den äldsta hade varit död i 360 år och började gro som liten tallplanta under 1300-talet! I norra Sverige är det viktigt att boträden är så pass murkna så att honan kan hacka loss spån som bildar en bobale där hon kan lägga äggen. De börjar häcka tidigt under vårvintern och spånlagret isolerar äggen från kylan.
Slagugglan ser ut ungefär som en stor kattuggla med lång stjärt.
Vi träffade på ett annat skådargäng som precis hade hört två slagugglor. De drog vidare och vi stod kvar och lyssnade men vi hörde mest sångsvanar som ropade i fjärran. Men så efter några minuter så hördes de karakteristiska, dova, hoandet från slagugglehannen. Och han sjöng på riktigt bra en stund. Vilken känsla! Så stämningsfullt! Det är så att man ryser!
Vi har inte under de fem år vi har åkt upp hit hört den så bra.
Bättre än melodifestivalen!(vilket man kan säga om det mesta, men ändå)
Väl framme vid själva udden spanar vi ut över sjön som är öppen, första gången den är det när vi är här. Det är väl femte året vi gör den här resan. Vi hittar snabbt ett storskrakpar, några sångsvanar hörs. En av deltagarna säger: vad är det där för vita änder? Då kommer två salskrakhanar simmande ut från en udde i sjön! Alltid lika roligt att se salskrake! Linné tyckte att det var Sveriges vackraste fågel och det är bara att hålla med! Så utsökt "designad" den är, bländande kritvit med små tjärsvarta detaljer. Tyvärr gömde de sig snabbt i en vassrugg.
Sen var det ugglelyssningen. Vi började i skymningen att lyssna efter sparvuggla men hade ingen lycka med det. Så började jakten på slaguggla som har en bra stam i de här trakterna. Vi hoppades också på pärluggla men den förekommer numera väldigt sparsamt. Vi åkte fram och tillbaka längs med skogsvägarna och gjorde flera stopp och promenader i natten men inga ugglor. Inte ens något misstänkt uggleljud någonstans. Även om man inte hör några ugglor är det ändå en häftig upplevelse att vara ute i skogen på natten. Den här gången blev det aldrig riktigt mörkt heller, månljuset spreds genom de tunna molnen så att hela landskapet lystes upp av ett svagt vitt sken. Apropå landskapet så växlar det mellan fina skogar som Pansarudden och hyggen och produktionsskogar. Slagugglan häckar i barrskog i anslutning till öppna marker som myrar, fält och hyggen. Hyggena ger bra möjligheter till sorkjakt.Just sorkar utgör stapelgfödan men den tar också andra smådjur och även fåglar, t.o.m. andra ugglor som pärluggla. Slagugglan är vad man säger dominant i sitt revir och håller rent från andra rovfåglar. Något att tänka på för den som tänker sätta upp slaguggleholkar! Det är annars något slagugglan behöver hjälp med, dess boplatser försvinner i det s.k. rationella skogsbruket. De häckar i högstubbar av tall och asp och träden ska helst vara av grova dimensioner och murkna inuti. En undersökning i Gästrikland visade att slagugglans boträd hade varit döda i genomsnitt i 255 år! Dessutom var träden mellan 200-400 år gamla när de dog. Den äldsta hade varit död i 360 år och började gro som liten tallplanta under 1300-talet! I norra Sverige är det viktigt att boträden är så pass murkna så att honan kan hacka loss spån som bildar en bobale där hon kan lägga äggen. De börjar häcka tidigt under vårvintern och spånlagret isolerar äggen från kylan.
Slagugglan ser ut ungefär som en stor kattuggla med lång stjärt.
Vi träffade på ett annat skådargäng som precis hade hört två slagugglor. De drog vidare och vi stod kvar och lyssnade men vi hörde mest sångsvanar som ropade i fjärran. Men så efter några minuter så hördes de karakteristiska, dova, hoandet från slagugglehannen. Och han sjöng på riktigt bra en stund. Vilken känsla! Så stämningsfullt! Det är så att man ryser!
Vi har inte under de fem år vi har åkt upp hit hört den så bra.
Bättre än melodifestivalen!(vilket man kan säga om det mesta, men ändå)
Kommentarer
Trackback