Naturbloggen

Rapport från Erstaviksvandringen: 4 deltagare, mulet, svag vind och ca 12 grader. Även om huvudfokus skulle ligga på fåglar så blev det förstås en hel del annat. Vid kvarnbäcken stannade vi och tittade på de mossbeklädda bergväggarna där bl.a. signalarten porella växer. En levermossa med platta utsående skott som antingen växer på sten eller gamla ädellövträdsstammar(fast då är det trädporella, numera en egen art) och signalerar värdefulla ädellövskogsmiljöer med hög luftfuktighet.
Vid badlpatsen finns det en reliktbocktall som jag alltid visar på vandringarna här. Längs med vägen till Erstaviksbadet växer det många gamla och grova tallar varav flera med tallticka. Talltickan växer bara på tallar som är minst 100-150 år gamla. På många tallar växer det rikligt med gällav, den ser ut som slånlav men grenarna är svarta på undersidan tillskillnad från slånlaven som är vit på undersidan. Dessutom växer inte slånlaven på tall utan bara på lövträd.

Vid badplatsen började vi skåda fågel också. Några skäggdoppingar i vinterdräkt och små flockar av knipa låg i Erstaviken. Ladusvalor i mängder flög på låg höjd och jagade insekter för att äta upp sig inför Afrikaresan. Det är ingen liten resa de gör, de övervintrar i Afrika söder om ekvatorn så långt ner som till Namibia och Sydafrika! Några silltrutar visade också upp sig, även de Afrikaflyttare. Silltruten övervintrar mestadels i Östafrika.
Tornseglare ropar en av deltagarna och mycket riktigt så kommer den seglande på sina skärformade vingar, betydligt större än ladusvalorna. En eftersläntrare, de flesta har dragit härifrån för flera veckor sedan. Och en annan av deltagarna upptäcker en storlom i Erstaviken, tyvärr på Tyresösidan så det är ganska stort avstånd men det är ändå en härlig obs i tubkikaren.

Skådning vid badplatsen.

Sedan gick vi vidare in till strandängarna vid den inre delen av Erstaviken. Här finns också utmärkta fikaställen med bra span över viken och strandängarna. Vi blev av förklarliga skäl sittandes här ett tag. Tyvärr inte en enda vadare, inte ens en tofsvipa! Men de vanliga flockarna av knipa, vigg, gräsand och sothöna låg i viken. En häger stod tålmodigt och väntade på fisk i vasskanten. Det hände inte så mycket fågelmässigt och två av deltagarna var tvungna att röra sig hemåt.

Erstaviks herrgård.

Vi som var kvar gick vidare mot det anlagda viltvattnet. Inte mycket fågel där sånär som på ännu fler ladusvalor. Och så en smådopping i vit vinterdräkt. Ingen svarthakedopping som man också brukar se här och inte en and. Så hörde vi ett torrt smattrande läte från en trastflock, dubbeltrast! Bland björktrastar. Nötskrikans hesa kraxande hördes också. Det är en mycket intressant ek-hasselhage söder om viltvattnet. Tyvärr håller den delvis på att växa igen med gran.
När vi skulle gå vidare mot Överby och kanske blåhake så höll jag på att trampa på en liten svart ödla, som jag först tänkte. Det var ingen ödla utan en salamander! Vi trodde att det var den mindre vattenslamandern, det är den vanligaste av de två arter vi har. Jag har som jag skrivit tidigare här inte så bra koll på grod- och kräldjur så det var först nar jag kom hem och började kolla upp salamandrarna som jag började misstänka att det kanske faktiskt var den större. När jag såg fotot som Anders tog av den så var det helt uppenbart att det var den större vattensalamandern! Den är svart med knottrig eller vårtig hud och längs med sidorna är vårtorna vita. Det syns tydligt på bilden. Undersidan var orange utan svarta fläckar vilket tyder på att det var en ung individ, alltså ännu inte könsmogen vilket de blir vid ca 2 års ålder.

Större vattensalamander(Tristus cristatus)

Den mindre vattenslamander är brun med mörka fläckar och har slät hud.
Det är bara under lekperioden, som varar från april till juni, som hannarna utvecklar rygg- och svanskammen. Vattentemperaturen måste vara över 10 grader innan själva leken kan börja. Den äger rum i strandkanten på ett djup mellan 20 och 60 centimeter. Spelet kan jämföras med spelet hos tjäder och orre, hannarna samlas vid vissa lekplatser och visar upp sig för honorna och ibland gör de aggresiva utfall mot andra hanar. Undersökningar har visat att honorna är mycket selektiva och föredrar hanar med stor rygg och svanskam men mot slutet av lekperioden blir de allt mindre kräsna, man får ta vad man får.
Honan lägger äggen på blad av olika vattenväxter och larven håller till i vattnet i 4 månader innan den tar sig upp på land. De vuxna djuren lämnar vattenmiljön i juni-juli efter lektiden, så den salamander vi såg var med all säkerhet en årsunge. Den vuxna salamandern lever största delen av sitt liv på land och det är bara under lektiden som den är knuten till vattenmiljön. Därför blir då förstås landmiljön väldigt viktig för bevarandet av salamandern, att bara skydda vattenmiljön hjälper föga. Den större vattensalamandern är beroende av både lämpliga fisk och kräftfria vatten och komplexa landmiljöer med rikligt med skrymslen och håligheter för att gömma sig i och naturligtvis gott om föda. De äter olika smådjur som sniglar, maskar, spindlar och insekter.
De rör sig inga långa sträckor från sitt födslovatten. Spridningsradien är ofta 50 - 300 m, även om djur har observerats 1300 m från sitt lekvatten. En intressant sak med större vattensalamandern är att alla individer har en genetisk defekt som gör att hälften av alla ägg som läggs inte utvecklas till larver.  Denna defekt finns även hos andra arter av större vattensalamander samt några nära släktingar, dock inte hos den mindre vattensalmandern. Denna defekt tros ha sitt ursprung hos den gemensamma anfadern till de här salamandrarna och ha uppstått för 10-20 miljoner år sedan.
Om ni vill läsa mer om större vattensalamandern rekommenderas Naturvårdsverkets åtgärdsprogram. Der är ett mycket intressant groddjur som fungerar som en s.k. paraplyart, d.v.s. att där större vattensalamanandern finns förekommer också en mängd andra mer eller mindre ovanliga arter och skyddar man salamandern skyddar man alla dessa andra arter och dess livsmiljöer också. Den var tidigare rödlistad men i och med revideringen 2005 lyfte man ur den från listan. Men den ska räknas som regionalt skyddsvärd precis som alla andra arter som plockades bort vid revideringen. Enligt ÅGP:en fortsätter större vattensalamandern att minska i Sverige. Den är upptagen i EU:s art och habitatdirektiv och är en Natura 2000-art. Området kring viltvattnet är högintressant med flera fina biotoper och många signalarter och nu också större vattensalamander. Man skulle kunna tänka sig biotopskydd och naturvårdsavtal för att sköta det här området så att det inte växer igen och så att mångfalden stärks.. Något vi får jobba vidare med.

Efter salamandern gick vi upp mot Överby för att kanske få se blåhake som det rapporterats om tidigare. Några omvråkar och en sparvhök visade upp sig. En törnskata satt på en stolpe ute på fälten men inga blåhakar. Här fann vi också kläckhål av den ovanliga jättesvampmalen vars larver lever i fnösktickor.
Efter det vandrade vi vidare mot Östervik och Saltsjöbanan. Vi hittade trollsmör, en myxomycet eller slemsvamp. En mycket märklig organism, inte djur, inte växt, inte svamp utan just en slemsvamp. De utgör ett eget rike faktiskt. Det är encelliga organismer som faktiskt kan röra sig, de kryper fam kanske några mm på en dag och äter av alger, sporer och annat. Ofta finner man de på död ved.  

Trollsmör(Fuligo septica)

Det blev en mycket givande vandring med salamandern som höjdpunkt.

Samtliga foton: Anders Tranberg