Naturbloggen

Det blev en vandring som gick i 100 nyanser av grått i Bagis/Skarpnäck förra helgen. Grått och mörkt var det men ingen nederbörd som tur var. Men trevligt och givande ändå. 6 tappra trotsade det dystra vädret och slöt upp vid Bagarmossens tunnelbana för den här vandringen i närnaturen. Första stopp var hela 10 m från själva t-baneuppgången. Där finns en gammal gran som har fått stå kvar trots all bebyggelse runt om. Tanken med vandringen var bl.a. att visa på att det finns ovanliga arter och viktiga naturvärden även i närnaturen och på den här granen så finns det flera kläckhål av den snart rödlistade(hotade) granbarkgnagaren. En art som har det svårt i det svenska skogslandskapet men som man hittar rätt mycket av i de tätortsnära skogarna runt Stockholm. Den vill ha minst 80-åriga granar med solbelysta stammar för att trivas.

Nästa anhalt blev vid ett litet hällmarksområde väster om Voxgränd. Här finns flera 300-åringar och även några torrakor. På en av tallarna växer det åtminstone 7 talltickor! Talltickan indikerar höga naturvärden och gamla träd, en s.k. signalart.

Vi stannade till vid några sälgar och jag passade på att tala om sälgens år förstås. Det största problemet för sälgen är nog inte skogsbruket, sälgen ökar faktiskt i skogen även om det fortfarande är ont om gamla och grova sälgar, utan snarare parkskötsel och skötsel av den tätortsnära skogen. Jag har hört flera exempel på hur kommunala parkförvaltningar tar bort sälgar för att de är "skräpiga"! Även i Nackareservatet, vid Björkhagen, har Stockholms stad tagit ner stora sälgar för att de på något sätt var i vägen! Och det gör man i ett naturresevat!

Nu var vi inne i det som kallas för Skarpnäcks friområde, den smala skogsremsan mellan Bagarmossen och Skarpnäck. Söder om Bergsrådsvägen finns flera intressanta områden. Bl.a. ett alkärr där alarna börjar utveckla de karaktäristiska socklarna. Här finns också en sydvänd sluttning med 100-åriga ekar och hasselbuskar. Här skulle viss frihuggning av ekarna behövas men Stockholms stad är väl fullt upptagna med att såga ner sälgar!

Skogen domineras annars av tall, uppe på hällmarkerna lite mindre och "tunnare" träd(s.k. senvuxna) medan det i en del svackor med bättre jordmån finns höga och grova träd.

Vi fikade uppe på en av de högsta topparna i området, man har rätt skaplig utsikt på sina håll här faktiskt, omgivna av gamla senvuxna tallar.

Efter fikat så tittade vi till de allra finaste ekarna i området och berättade om Stockholms fina ekbestånd. På Djurgården har vi faktiskt norra Europas största ansamling av grova hålekar! Det är i det perspektivet man borde betrakta ekarna i hela Stockholmsområdet, alltså att vi har ett unikt och värdefullt ekbestånd av Europaintresse! Då gäller det att ha med det i planeringen av Stockholms utveckling och inte bygga sönder och fragmentisera ekområdena ytterligare. För det är ju så att det inte räcker med att bevara Djurgårdsekarna, det måste finnas ett utbyte(av arter och individer) mellan de olika ekbestånden i Stockholmsområdet för att vi ska behålla den biologiska mångfalden i framtiden.

På väg tillbaka till Bagarmossen passerade vi Brotorp och medan jag pratade lite om Nackareservatet passerade ett gäng korsnäbbar över våra huvuden. Det ljusa, metalliska och lite hårda klippande lätet avslöjade att det med största sannolikhet rörde sig om mindre korsnäbb. Det är också den vanligaste korsnäbben i Stockholmsområdet och de gånger jag sett korsnäbb bra i Nackareservatet/Erstavik så har det alltid varit mindre korsnäbb.

Det hade annars varit väldigt lugnt med fågel sånär som på någon nötväcka men i det fina lilla området NV om Brotorpsskolan så small det till. Här var det fullt av trastar, mest björktrast förstås men även en del rödvingetrast och koltrast. De förde ett väldigt liv och det var tjatter och trastgnissel från vartenda träd och buske. Även några talgoxar och blåmesar visade sig liksom en större hackspett. Roligt att det blev lite fågelskådning på slutet också även om det nu hade börjat skymma ordentligt. Så var vi tillbaka i Bagis igen och vandringen avslutades, jag kände mig rätt nöjd och tror att deltagarna också var det. Det är ett fint område som har en hel del att erbjuda så det kan nog bli fler vandringar här framöver.