Naturbloggen

Den här fina skäggdoppingfamiljen träffade jag på vid Kranglan i Järlasjön i Nacka. Det var efter ett möte mellan styrelserna i Nacka och Stockholmskretsarna(av Naturskyddsföreningen) som några av oss tog en promenad längs med stranden. Jag hade som vanligt utlovat bäver eftersom "den ser man ju alltid vid Kranglan", som jag brukar säga. Eller brukade säga, har varit där två gånger nu utan att få minsta lilla skymt av den! Båda gångerna har Stockholmskretsen varit inblandande...


Men vi såg en del annat trevligt förstås. Inte minst just dessa skäggdoppingar som vi kunde beskåda under en längre tid på bekvämt avstånd, de var ganska nära alltså. Skäggdopping är något av en favorit(jag har nog skrivit så om många andra fåglar också, jag vet), men det är något speciellt med dem. Väldigt vackra är dem, nästan lite förnäma, som om de verkligen vet hur eleganta de är. Stilfullt glider de ner under vattenytan, inget onödigt plaskande som de lite klumpigare dykänderna t.ex. De påminner en del om lommar, också mycket eleganta fåglar, men är inte alls nära släkt med dem. Att lommar och doppingar ytligt liknar varandra, bl.a. med att benen sitter väldigt långt bak på kroppen så att de har svårt att gå på land men simmar desto bättre, är ett exempel på konvergent evolution, alltså att två arter utvecklas i samma ekologiska nisch och därmed får gemensamma kroppsliga drag. Det har länge varit ett mysterium vilka doppingarnas närmaste släktingar är men man tror nu att det är, ja gissa... 


flamingon! Det händer mycket inom forskningen på fåglarnas släktskap och det är därför man inte hittar känner igen sig i den nya upplagan av Fågelguiden! Man vill att fåglarnas släktskap ska återspeglas i indelningen i böckerna och förut visste man ju att lommar och doppingar alltid var först i fågelböckerna o.s.v. Men nu är det bara en fullständig röra! Nåja, tillbaka till skäggdopingen. Som ni ser på bilderna så hade de ganska nykläckta ungar vars randiga huvuden stack fram mellan fjädrarna på föräldrafåglarna. Ungarna får ofta lifta på det sättet innan de blir alltför stora. Till skillnad från t.ex. änder så matas doppingungarna den första tiden.

Skäggdoppingen är den vanligaste av våra doppingar och skiljer sig vad gäller livsmiljö från de andra arterna. Den vill ha stora sjöar, helst över 10 ha, med god tillgång på fisk. Den lever mycket av just fisk vilket de andra doppingarna inte gör utan de lever mer av smådjur istället och undviker ofta fiskrika sjöar. Skäggdoppingen är en verklig karaktärsart för större näringsrika sjöar men finns också i måttligt näringsrika sjöar samt längs med kusten och i skärgårdarna.

Skäggdoppingbeståndet har under senare tid minskat, i Stockholms skärgård har en halvering skett mellan mitten av 1970-talet till början på 2000-talet. Beståndet ökade annars under en stor del av 1900-talet, förmodlingen kopplat till övergödningen av sjöar och Östersjön. Från mitten av 1980-talet har en tillbakagång skett.
I Stockholms skärgård har minskningen framförallt skett i de mellersta delerna av skärgården medan den klarar sig bättre i de norra och sydliga delarna. Det skulle kunna förklaras med störningar från båttrafiken som är mer intensiv i de mellersta delarna av skärgården. 


De äter inte bara fisk som synes! Vi fick syn på en trollslända vid strandkanten och jag hann precis artbestämma den till en guldtrollslända innan den satt mellan näbbhalvorna på en av doppingarna. Det fick min förtjusning för skäggdoppingen att svalna något, jag har av någon anledning lite svårt för djur som tar trollsländor!
De äter också sina egna fjädrar ibland. Förmodligen för att fjädrarna ska klumpa ihop sig med fiskben och annat svårsmält så att de kan stöta upp spybollar precis som t.ex. ugglorna gör.

Vi stog länge och följde skäggdoppingarnas bestyr men ungarna fick vi inte se mycket av, de höll sig mest på föräldrarnas ryggar. Tryggast så förmodligen.