Naturbloggen

Var i Tollare igen för att fota och eventuellt göra något intressant fynd. Lasse Hole var med och vi letade framförallt efter roliga marksvampar i den örtrika granskogen med gräns- och trådticka. Men inga svampfynd gjordes. Lasse kan ju skalbaggar också och vi kollade i några fnösktickor efter den rödhalsade svartbaggen(Neomida haemorroidalis) men hittade inga. Däremot fann vi den betydligt vanligare vanlig svampsvartbagge(Bolitophagus reticulatus) samt små trädsvampbaggar. Jag finkammade marken efter svamp, och då framförallt taggsvampa, när Lasse ropade på mig. Det var något jag borde se så jag gick fram till honom och på undersidan på en björkticka satt en liten skalbagge. Den hade glänsande svartblå täckvingar, röd halssköld och var ca 4 mm lång. Ser man en sådan skalbagge på en björkticka är det med stor sannolikhet en blåvingad lövsvampbagge(Tetratoma fungorum), signalart som tidigare var rödlistad men som numera åtminstone har status som regionalt skyddsvärd. Alltid något!
Lasse tog med sig baggen i sitt glasrör för säker artbestämning hemma. Den var ganska trög, det var inte mer än kanske 5-6  plusgrader, men Lasse såg en indvid till som tydligen fick en väldig fart och sprang och gömde sig! Fick den syn på röret måntro? Den ville väl inte gå samma öde till mötes som sin kamrat!

Den blåvingade lövsvampbaggen är beroende av områden med mycket björktickor, alltså ännu en art som behöver död ved för sin överlevnad. Undersökningar har visat att den, som så många andra arter, föredrar solexponerade träd och alltså gynnas av bl.a. skogsbränder och andra störningar som skapar en mer luckig skog med gläntor och öppna ytor. Till skillnad från många andra trädsvamplevande arter så lever den inte hela sitt liv inne i tickorna eller i dess omedelbara närhet. Den rödhalsade svartbaggen t.ex. rör sig inte gärna långt från sin fnöskticka! Den blåvingade lövsvampbaggen lägger sina ägg i barken på björkstammar och det har visat sig(föga förvånande) att den föredrar bark med sprickor och oregelbundenheter i strukturen. Den gynnas alltså av gamla träd med skrovlig bark. När larven kläckts så kryper den till en färsk björkticka och börjar äta av den. När det är dags för förpuppning så kryper larven ner i marken och förpuppas där. 

Måste nämna också att Lasse blev  imponerad av naturen i Tollare. Av de fina ekhagarna, den gamla hällmarkstallskogen, Tollarebergets utsikt över Lännerstasundet och den imponerande gamla granskogen.

Kan också berätta att det var ett mycket välbesökt samrådsmöte om Kvarnholmsbron, som alltså går över Svindersviken och genom Ryssbergen, för ett tag sedan. Kommunens tjänstemän och konsulter gick igenom samrådsförslagets tre alternativa sträckningar för vägen och sedan fick allmänheten ställa frågor. Ingen hade något positivt att säga! Om ni vill se programförslaget så finns galenskaperna att läsa här.

Vi kommer förstås att lämna in ett mycket kritiskt yttrande. 


 

Flerhundraåriga tallar i Ryssbergen

Tänkte kolla in trollsländorna vid Sandabäcken igen. Har ju inte sett kungstrollsländan där i år trots flera försök. Taanken var också att få lite bilder på jungfrusländor och parningshjul med mindre sjötrollsländan.
Gick som vanligt från Tenntorp och vid den numera nedbrunna Tuppstugan blev det ett längre stopp. Det var ett väldigt pipande och kvittrande från olika mesar och andra småfåglar. Fina höga sisande toner från kungsfåglar och talltitans sträva täh-täh-täh. Spetsiga sitt-sitt från nötväckor och tofsmesens drillar blandat med en flock grönsiskors tvåstaviga gnidande kontaktälten, omvartannat fallande och stigande i sista stavelsen. En större hackspett dyker också upp och från en tät gran flyger en lite större(nu jämför jag med de små mesarna och kungsfåglarna alltså) olivbrun fågel och sätter sig i en ung asp. En  trädpiplärka visar det sig. De är i full färd med att flytta till vinterkvarteren i Västafrika och ännu en gång förundras jag över att de små 21-gramsfåglarna lyckas med det. Att ta sig över först Medelhavet och sedan Saharaöknen och tillbaka. Och utan att fastna i en limsticka också. Eller i klorna på någon rovfågel.

Jag gick vidare och när jag kom ner till sandtallskogen söder om Sandasjön började jag titta lite nogrannare än vad jag gjort tidigare på tallrötterna här. Många är barklösa eller har barklösa partier och är det då ett solexponerat läge bör man alltid titta efter 5 mm stora och lite spetsiga kläckhål. Det är den åttafläckiga praktbaggen som gör dessa hål. Tidigare rödlistad och nu en av Skogstyrelsens signalarter. Det dröjde inte länge förrän jag såg de första kläckhålen och snart såg jag att det fanns kläckhål i nästan varenda tallrot här. Hur har jag missat det tidigare undrade jag. Har ju passerat här så många gånger. Det är en vämeälskande art som gynnas av skogsbränder. Sanden, som värms upp snabbt och behåller värmen länge, gör förstås att det är utmärkta utvecklingsmöjligheter för larverna i tallrötterna här. Jag ser en decimeterstor barkbit som ligger i sanden och jag vänder på den för att se om något roligt finns under den, skulle så gärna se en åttafläckig praktbagge, svart med gula fläckar. Någon sådan fanns inte men däremot en stor skalbagge med röda täckvingar och långa antenner. En hona gulröd blombock! Igen. Det var bara några veckor sedan jag såg en vid Orrmossen i Nackareservatet, också det en hona. Den lade ägg på en tallåga. Vad den här gjorde under barkbiten vet jag inte, den ville kanske bara vara ifred från naturfotografer. Jag hann med en bild innan den flög iväg, men bara några meter till en tallåga där den snabbt sprang ner i en spricka i veden och gömde sig. Tog en bild till innan jag lämnade den ifred.
             
Gulröd blombock(Stictoleptura rubra)

Så var jag framme vid Sandabäcken och en hane mindre sjötrollslända satt och spanade över sitt lilla revir på det vanliga stället. Tog efter visst besvär några bilder på den och sedan väntade jag på att någon hona skulle dyka upp. Efter en stund så kom faktiskt en hona och hannen flög upp direkt från sin favortikvist(kan trollsländor ha favoritkvistar?) och efter ett par sekunder var ett parningshjul bildat. Det är snabba beslut som gäller, till skillnad från t.ex. jungfrusländorna där faktiskt en viss uppvaktning behövs innan själva parningen. Ska jag äntligen få mina bilder på parande mindre sjötrollslända? De satte sig på rätt knepiga ställen först, var tvungen att ställa mig i bäcken för att få någon bild och det var ändå inte något bra fotoläge. Tur att bäcken var så grund där. Sen flög de iväg en bit och satte sig i gräset vid strandkanten och nu kunde jag krypande smyga mig på de och fick till slut mina bilder.

        
Mindre sjötrollslända(Orthetrum caerulescens)

Jag satt kvar vid bäcken och hoppades att en kungstrollslända skulle komma förbi. Solen lös från en nästan molnfri himmel och det var riktigt varmt. Några jungfrusländor uppehöll sig här och jag såg ett parningshjul bildas och tänkte att det måste också fotas. Jag fick krypa läng med strandkanten och luta mig ut över bäcken så långt det var möjligt utan att trilla i vattnet. Plötsligt prasslade det till i gräset, tänkte att det kanske var någon stor groda men såg inget djur. Jag lyckades ta några bilder som förmodligen inte skulle vara mycket att ha, men ändå. När jag tog kameran från ögonen och tittade ner i bäcken såg jag något stort som sllingrade sig i vattnet. En orm förstås, var det den jag hörde prassla i gräset? Ormen var ljusbrun med två rader mörka fläckar över ryggen och ett märkbart litet huvud. En hasselsnok! Fantastiskt! Det är den sällsyntaste av våra tre ormar och är rödlistad som sårbar. Området kring Sandasjön är känt som en säker lokal för hasselsnoken. Precis som med den åttafläckiga praktbaggen är det den varma sanden som gör att den trivs här. Hasselsnoken förekommer i Europa och Västra asien men den svenska populationen är åtskild från den kontinentala populationen genom en bred zon i Nordtyskland och Danmark där hasselsnok inte finns. Den svenska hasselsnokpopulationen är en kvarleva från varmare tider och förekommer här ofta i områden med sandig eller blockig terräng som bidrar till ett varmt lokalklimat. Ett problem för hasselsnoken är att lämpliga marker växer igen. I artdatabankens faktablad kan man läsa att igenplantering och igenväxning av öppna och halvöppna marker är ett av de största hoten mot hasselsnoken. Likaså att den förväxlas med huggorm och slås ihjäl! Inte klokt att folk har ihjäl ormar!
Att den kan misstas för huggorm kan jag intyga då jag själv har gjort det misstaget. Såg en orm på ett hygge inte långt ifrån Sandabäcken, tog några bilder på den också och trodde att det  var huggorm. När jag hade min sedvanliga bildvisning på Nacka Biologiska Förenings årsmöte i mars i år så visade jag de här bilderna och och fick då lära mig att det inte alls var huggorm utan just hasselsnok. På bilderna ser man att ormen har runda pupiller vilket huggormen inte har men däremot hasselsnoken. Sen sklijer sig också ryggteckningen mellan de två arterna där huggormen har ett mörkt vindlande band och hasselsnoken två längsrader med mörka fläckar som också kan bilda ett sammanhängande band. Dessvärre så har jag lagt ut bilderna här på bloggen och kallat det för huggorm, jag får härmed dementera detta och be om ursäkt för desinformationen(om än helt oavsiktlig). Jag är inte särskilt bra på våra reptiler men man lär sig! Det är det som är så roligt med naturen också, man blir aldrig fullärd!
Hasselsnoken är en liten orm, max 80 cm lång och oftast mycket mindre. Den jag såg nu kanske var 40 cm lång. Förutom ett varmt lokalklimat är god tillgång på föda som repitler och smågnagare viktigt för att en lokal ska kunna hysa hasselsnok.

                                     

Hasselsnok(Coronella austeriaca)


Alla andra foton på arter på denna blogg ska vara korrekt artbestämda.

Jag lovar!

Var på Orrmossen(vid Nackamasterna) för någon vecka sedan för att inventera fjärilar. En stor del av Orrmossen ligger inom min inventeringsruta(Dagfjärilar i Sörmland). Det var ganska magert med dagfjärilar men desto fler nattfjärilar. Många nattfjärilar är dagaktiva, vad som egentligen skiljer ut dagfjärilar från andra fjärilar är att de har klubbformade antenner, alltså en liten förtjockning längst ut på antennspetsen, samt att de håller vingarna ihopslagna och pekande rakt uppåt över ryggen när de vilar. Sen har de också överlappande fram och bakvinge vilket gör att vingarna får större lyftkraft. Det innebär bl.a. att dagfjärilarna kan segelflyga, ett sätt att se skillnad på dag och nattfjäril i flykten alltså. Dagfjärilar är, liksom nattfjärilar, ingen enhetlig systematisk grupp utan består av flera närbesläktade familjer. Nåja, nog om detta, det var faktiskt bara två arter dagfjärilar som flög denna dag på Orrmossen. När jag gick hemifrån var det soligt och varmt men väl framme på Orrmossen var det grått och ganska svalt. En soligare och varmare dag hade säkert bjudit på några fler arter.

Efter att ha jagat(med kameran alltså) ett vackert nattfly fram och tillbaka över mossen så sprang jag på en brunfläckig pärlemorfjäril som satt och vilande i en tuvullstuva. Det är inte en art som iförsta hand är knuten till mossar utan ses mest på mer blomrika ängmarker samt även på hyggen och i kraftledningsgator. Jag fick alltså syn på den när den satt i en tuva och försökte smyga mig nära för att ta några bilder. Den verkade lite trög och sävlig, kanske p.g.a. det mulna vädret. Jag såg ganska snabbt den stora bruna fläcken på vingundersidan vilket är det tydligaste kännemärket för brunfläckig pärlemorfjäril. Det finns en annan pärlemorfjäril med en brun fläck på samma ställe på bakvingeundersidan, prydlig pärlemorfjäril, men fläcken är mycket mindre hos den, bara som en punkt. Annars är det enart som man mest finner ute på myrar och mossar så jag hade mera väntat mig den än den brunfläckiga. Men den stora bruna fläcken och också det sammanhängande svarta zickzackbandet på vingöversidornas ytterkanter talar för brunfläckig, den prydliga har oftast bara svarta "halvmånar" utan sammanhängande band. Så då vet ni det ifall ni ser en pärlemorfjäril på en mosse.

I Nationalnyckelns dagfjärilsband kan man läsa om att brunfläckig pärlemorfjäril kan förekomma på mossar i södra Sverige som utsätts för våröversvämningar och att det kan göra att rätt betingelser uppstår. Kanske är det så med delar av Orrmossen, eller så är den bara ute och ser sig om i världen på jakt efter blomsterrika ängar och landade utmattad i tuvan. Det är ju inte så vanligt längre med de där blomsterrika ängsmarkerna.

           

Brunfläckig pärlemorfjäril(Boloria selene)

Den andra dagfjärilsarten var mer väntad, en blåvinge med mörkt blåvioletta vingöversidor och ljusgrå vingundersida med svarta vitkantade fläckar och en stor och en liten röd fläck. Violett blåvinge alltså. Alla andra blåvingar har antingen fler röda fläckar eller inga alls. En art som är typisk för olika moss och myrmarker. Det var nog ett tiotal individer allt som allt. Larven lever på rosling, tranbär, odon och lingon. Violett blåvinge finns på lämpliga marker över hela landet. 
                                            
                                  Violett blåvinge(Plebejus optilete)

Det blir fler besök på Orrmossen under sommaren, hoppas på fler arter då. Annars är Orrmossen väldigt vacker och omgiven av fina hällmarkstallskogar. Och så har vi förstås brandfältet, 1999 gjorde en rysk diplomat en stor insats för naturvården genom att i samband med en grillutflykt sätta eld på skogen! Bränder är viktiga i skogens naturliga dynamik och livsnödvändig för många djur och växter. Man kan t.ex. se många kläckhål av åttafläckig praktbagge i tallrötter här. Jag får skriva mer om deta senare tror jag, ett mycket intressant ämne.

"Flera forskare har studerat vilka upplevelser människor vill ha vid besök i grönområden. Naturupplevelser och lugn och ro värderas då högst av flest människor. I en dansk studie uppger hälften av de svarande att "naturupplevelser är viktiga för min livskvalitet". Grundat på liknande forskning har Region- och Trafikplanekontoret (RTK) i Stockholm arbetat med att kartlägga Storstockholms gröna kilar med avseende på vilka värden människor upplever att vistelse i naturen

och naturupplevelse jämfört med att jogga i staden."

"I RTK:s har sju "upplevelsevärden" (olika typer av upplevelser vi värderar högt vid

naturvistelse) identifierats:

1. Orördhet och trolska naturmiljöer

2. Skogskänsla

3. Utblickar och öppna landskap

4. Variationsrikedom och naturpedagogik

5. Kulturhistoria och levande landskap

6. Aktivitet och utmaning

7. Service och samvaro

Av dessa upplevelsevärden är det i synnerhet de tre första (1-3) som står för

upplevelser av tystnad, ensamhet, lugn och ro vilket är det man i första hand söker

när man ger sig ut i naturen."