Naturbloggen

Har under den senaste veckan gjort några besök i Ryssbergen på västra Sicklaön. Det är ett av få större grönområden i den delen av Nacka och har också höga naturvärden. Det finns nu planer på att dra en väg genom Ryssbergen från Kvarnholmen till centrala Nacka. Kvarnholmen ska byggas ut med 3000 lägenheter och de boende där måste tydligen kunna ta bilen direkt till Nacka Forum!

Ryssbergen är ett ganska okänt grönområde för de flesta Nackabor och mig veterligen är det inte särskilt väl inventerat heller. Det är också ett av få, om inte det enda, stället på Sicklaön(åtminstone västraSicklaön) där man kan komma undan bullret från Värmdöleden. Trots att Värmdöleden avgränsar Ryssbergen söderut så kommer man undan motorvägsbruset när man kommer ned i nordbranten, då blir det plötsligt riktigt tyst och de ljud man hör kommer från Kvarnholmen. Det är en kvalitet som det finns all anledning att bevara. Därför tänker vi i Nacka Naturskyddsförening uppmärksamma området och undersöka det mer noggrant. Bl.a. kommer vi att ha naturguidningar där under året. Så nu gäller det för mig att bekanta mig med Ryssbergens flora och fauna.

Det som slår en direkt är alla gamla och grova tallar och dessutom all död ved som finns i området. Det är verkligen gott om torrakor och lågor, viktiga för många olika mossor, svampar, insekter och fåglar. Flera av tallarna har en diameter på 150-200 cm och är uppåt 300 år gamla. Jag är själv väldigt förtjust i gamla tallar, det är träd med karaktär, precis som gamla ekar. I Ryssbergen finns det många väldigt imponerande tallar. Något skogsbruk kan inte ha bedrivits och det är verkligen en riktig tallurskog. Området består av hällmarker som sluttar ned i en nordbrant mot Svindersviken och på avsatser i branten har jord ansamlats och där har tallarna kunnat växa sig så stora. På hällmarkerna är tallarna inte så imponerande till storlek men säkert lika gamla.

På många av tallarna växer det tallticka(Phellinus pini) som är en signalart för gamla skyddsvärda tallbestånd. För att tallticka ska kunna förekomma måste tallarna vara åtminstone 100 år gamla och helst 150-200 år för att uppträda rikligt. Många tallar har åtminstone 7-8 fruktkroppar och den växer också på grenar på flera träd vilket tyder på att grenen är minst 100 år gammal. En annan art som indikerar på på höga naturvärden i tallskogar är den lilla skinnsvampen vintertagging(Irpicodon pendulus), som jag fann på några tallar vid gårdagens besök. Den har små vita/gulvita fruktkroppar som man ofta finner högt upp i kronorna på dödda eller halvdöda grenar. I boken "Signalarter" från Skogsstyrelsen är vintertagging en "bra signalart som visar på gamla tallar och tallskogar med höga naturvärden". Vidare sägs att den: "vanligtvis påträffas i starkt skyddsvärda naturskogar". Så det är verkligen inte någon vanlig och trivial tallskog på Ryssbergen. Vintertaggingen är också rödlistad som missgynnad(hotkat. 4). Vidare så ser man också en del tallar med tydligt gulbruna/orangebruna grenar och stammar vilket tyder på förekomst av den sällsynta skalbaggen reliktbock(Nothorhina punctata). Träden utsöndrar kåda när de blir angripna av reliktbockens larver som lever under barken på gamla, grova och solexponerade tallar. Den finns också i Skuruparken. Även reliktbocken är rödlistad som missgynnad. Träden kan se ut så flera årtionden efter ett angrepp och det behöver inte betyda att den fortfarande finns kvar, något att undersöka i sommar. Den stora förekomsten av död ved och gamla levande tallar gör att det det kan finnas många hotade och sällsynta vedinsekter i Ryssbergen, något som verkligen borde undersökas! Likaså kan branterna hysa många mossor och lavar som kräver en skuggig och fuktig miljö. Det ska bli riktigt spännande att undersöka det, bara snön försvinner(nu hoppas jag ändå att snön får ligga ett bra tag till). Jag kommer garanterat återkomma om Ryssbergen!

Så var det dags för den årliga midvinterinventeringen av sjöfåglar. Jag har tre områden i Saltsjöbaden som jag inventerar, Restaurangholmen/Hotellviken, Vårgärdssjöäns utlopp i Baggensfjärden och Dragviken på Svärdsö. I Sverige startades sjöfågelinventeringarna 1967 och är därmed en av de längsta inventeringsserierna av svenska sjöfåglar. Inventeringerna används för att följa långtidsförändringar i sjöfågelbestånden. Jag började räkna ovanstående områden förra året, då var det riktigt kallt och isen låg på Baggensfjärden. De områden som inventeras bör vara isfria normala vintrar, vad nu en normal vinter är? Områden med lite strömmande vatten som vid Vårgärdssjöns utlopp eller med bryggor som vid Restaurangholmen är intressanta att räkna. Förra året var det som sagt Baggen frusen och fåglarna koncentrerades till de öppna områden som Vårgärdssjöns utlopp där det uppehöll sig 76 gräsänder, 10 vigg, 3 knipor och 5 sothöns. Vid dagens räkning påträffads 11 gräsänder, 2 knipor och 1 storskrake. Förra året vid Restaurangholmen/Hotellviken, som då var till största delen isbelagd, räknades 11 gräsänder, idag (utan is)54 gräsänder, 4 vigg, 2 knipa, 1 storskrak samt 32 sothöns.

Vid Dragviken på Svärdsö var det ganska tomt på fågel vid förra årets räkning, några knipor och storskrakar. I dag såg det likadant ut, 4 storskrakar låg ute på vattnet men ett 50-tal viggar sträckade förbi österut.

Utöver den årliga inventeringen gör man i år även en totalinventering av Östersjöns sjöfågelbestånd. Jag hade en räkningspunkt på Älgö vid Ropuddsvägens slut, man kan spana av stora delar av Fällström därifrån. När vi kom dit så såg jag direkt en mörk och kompakt andfågel ca 30-40 m från stranden. Den såg först helmörk ut men i kikaren såg man tydligt att den var ljusare i ansiktet. Precis när jag hade fått upp tubkikaren så flög den iväg och den hade inga vita vingspeglar eller band som knipa eller vigg/bergand, däremot ljusa handpennor som kontrasterar mot de övriga mörka vingpennorna. En sjöorre med andra ord! En rolig obs då de flesta sjöorrar övervintrar i södra Östersjön. I övrigt låg det en del knipa, vigg, storskrak och två knölsvanar i Fällström.

Jag kan verkligen rekommendara att gå ut och titta på storskrak, en otroligt vacker och ståtlig fågel och hanarna har nu sin verkliga praktdräkt där de vita partierna går i rosa. Det bleks längre fram under våren så passa på nu!

Gjorde ett besök i Nyckelviken idag(igår när detta läggs in), tänkte titta på några av ekarna och försöka fota spiklavar. Har länge tänkt att göra en dokumentation av Nyckelvikens ekar och dess påväxtflora av mossor, lavar och svampar. Gick från busshålplatsen vid ektorps C och tittade till koralltickan jag hittade där tidigare i höstas, den är riktigt rutten nu och det går knappt att se vad det är för något.

När man går vägen som går förbi Ektorps skola och vattentornet till Nyckelviken så kommer man, strax efter att man passerat reservatsskylten, till ett område med sumpig granskog och några vitmosskärr och bäckar. Det finns också inslag av lövträd i form av björk och asp. Ett mossrikt område och jag passade på att kolla lite extra där. Jag har tidigare hittat en mossa som jag misstänker är trind spretmossa(Herzogiella striatella), en signalart för äldre granskogar med lång skoglig kontinuitet och konstant hög luftfuktighet.

Det växer mycket stjärnmossor där, vanligast är nog skuggstjärnmossa och bäckstjärnmossa, den senare har karakteristiska hanskott där bladen bilder en stjärnlik rosett i toppen på skotten.

Efter en stunds letande så hittar jag en hakmossa med tydligt röd stam och ganska regelbundet pargreniga skott. Den vanliga hakmossan ska ha grön stam och inte lika regelbundet grenade skott. Jag tycker det liknar skogshakmossa(Rytidiadelphus subpinnata), det är en nordlig art med förekomster ner till Småland. Det är en art med högt signalvärde i södra och mellersta Sverige och indikerar "lokaler som ofta har en artrik mossflora som kräver jämn och hög markfuktighet, t.ex. olika sumpskogar med höga naturvärden" enligt boken Signalarter(skogsstyrelsen).

Bland andra mossor jag hittade där kan nämnas bräkenmossa och fickmossa. Fickmossan förekommer gärna i näringsrika kärr och kalkrika miljöer.

Nu var det egentligen ekarna och lavar som växer på dem som jag var ute efter men det är en spännande miljö att "botanisera" i och det är lätt att fastna där(inte bara för att det är sumpigt). Men det är inte så lätt att studera frostiga mossor(det är frost och is på marken) så jag gick vidare mot ekarna. Det står en stor och gammal ek på andra sidan stigen, den första stora ek man ser när man går ner till nyckelviken från Ektorps skola. Det är en mer än halvdöd ek där stora delar av barken har lossnat. På västsidan finns det fortfarande bark kvar så jag tänkte att man kan ju alltid se om man hittar något spännande. Blågrå mjöllav täcker stora ytor av barken och det växer också ganska mycket mossor på den. Ganska direkt hittar jag några små rödbruna knappnålshuvuden, rödbrun blekspik alltså! Lite längre ned på stammen hittar jag sotlav(Cyphelium inquinans), även det en mycket bra signalart för gamla och grova ekar, men den täcker bara några få kvadratcentimeter och har tre fruktkroppar. Det är fruktkropparna som sotar, man drar med fingrarna över de så färgar den svarta spormassan av sig. Sotlaven vill helst ha solexponerade ekar och den här eken står relativt skuggigt och dessutom med den här fuktiga granskogen som granne, så omständigheterna är inte de bästa för sotlaven. Däremot är de mer idealiska för rostfläck(Arthonia vinosa), en skorplav med rostbrun bål och rostbruna fruktkroppar. Den vill ha områden med konstant hög luftfuktighet och är följdaktligen vanligast i västsverige. Rostlaven är också en s.k. signalart.

Jag hittade också en fjärde signalart, gulpudrad spiklav(Calicium adspersum), lätt igenkännbar på de ofta breda fruktkroppshuvudena som är täckta av en gul-grön beläggning, unga exemplar ser ofta nästan helt gröna ut. Det är en mycket bra signalart för värdefulla gamla och grova ekar. I Nyckelviken förekommer den på många ekar och täcker också stora ytor på dem. Alltså 4 signalarter på denna ek, inte illa!

Under tiden jag letade lavar så har flera gråsiskflockar passerat, ivrigt tjattrande, och några domherrar har gjort sig till känna med sin mjuka vissling. Några tofsmesar kom förbi och visade upp sig en kort stund, som alltid annonserar de sin närvaro med sitt karaktäristiska drillande lockläte.

Var vid Sandakällan för att reka inför naturguidningen imorgon. Efter visst letande hittade jag så den vackra och sällsynta dunmossan. Jag har vetat om att den ska finnas där och letat ett antal gånger tidigare men inte lyckats hitta den förrän nu, den kan verkligen vara knepig att hitta. Dunmossan är rödlistad som "missgynnad"(hotkategori 4). I Skogsstyrelsens signalartsbok kan man läsa följande: "Dunmossa är en i hela sitt utbredningsområde en mycket bra signalart på källpåverkad skogsmark med höga naturvärden. Den indikerar källpåverkan och samtidigt mineralrik mark i skuggiga lägen." Det står också att den ofta påträffas med bl.a. thujamossor och det är verkligen mycket thujamossa vid Sandakällan. Jag hittade även källkammossa som i våra trakter är en medelgod signalart om man hittar den tillsammans med andra signalarter.

Under mitt mossletande så hoppar en koltrast-hane fram bara några meter framför mig och börjar sjunga! Inte den "riktiga" kraftfulla vårsången utan lågmält och försynt. Det är s.k. skuggsång, fågeln sjunger för sig själv under icke häckningstid. Det kan vara en ungfågel som övar upp sig. Härligt att höra koltrastsång så här i novembermörkret.

Tog Saltsjöbanan ut till Erstavik, klev av vid Erstaviksbadets hållplats och började gå upp mot Dammsjön. Det är alldeles tyst i skogen, ibland så hörs några fina sisanden från träden. Det är ivrigt födosökande kungsfåglar. Erstaviken ligger nästan helt blank, det är så gott som vindstilla. Några skäggdoppingar dyker efter fisk.

Jag är på väg till strandängen vid den inre delen av Erstaviken, ca 100 meter efter avtagsvägen till Hermansdal ser jag något som är misstänkt likt kandelabersvamp på en trädlåga. Mycket riktigt, det är den sällsynta kandelabersvampen. Den växer på en gammal och riktigt murken låga bara kanske 5 meter från stigen i en slänt. Det är inte långt härifrån som jag hittade kandelabersvamp för någon månad sedan.

Väl framme vid strandängen så ser jag genast att det är några svanar där, förmodligen sångsvan tänker jag och visst är det så. Två vuxna med två årsungar. Kanske det par som häckade i somras i det lilla vattnet sydost om viltvattnet. De två vuxna fåglarna verkar nästan självlysande i det annars novembergråa landskapet.

Som vanligt ligger det en del knipor, viggar och sothöns i viken. Några storskrakar och skäggdoppingar också.

Går förbi Erstaviks slott genom allén och slås av den rika epifytvegetationen(epifyt=växter som växer på andra växter, t.ex. träd, utan att parasitera). Undrar hur många moss och lavarter det finns här? Det är rikligt med hättemossor, allémossa och takmossa. Det är också mycket brosklavar, dels vanlig brosklav men även mjölig brosklav och ytterligare någon eller några arter. Får återkomma med artbestämning. Allélav förekommer mycket rikligt på en del träd.

Går upp vägen mot Eriksberg och vänder sedan tillbaka mot Saltsjöbanan. Det är fortfarande tyst i skogan, några mesar hörs, så hör jag ett ringande läte, som ett litet klockspel. Sidensvansar! Ser en flock på ca 20 st som flyger runt och letar efter något bärträd/buske kan man förmoda. Domherrens mjuka vissling hörs också.

Plötsligt knakar det till i skogen, jag tittar upp och 20 meter framför mig står en dovhjortsbock med en riktigt praktfull krona. Vi tittar på varandra i någon halvminut innan han sätter av in i skogen. Roligt att se dovhjort i skogen, man brukar ju oftast se dem gå och beta ute på fälten

Hann med en tur i Nackareservatet på eftermiddagen. Skogen öster om Bagarmossen är ganska intressant att gå i. Det finns flera små våtmarker och mycket död ved av både löv och barrträd. Här hittade jag tidigare i höstas kandelabersvamp på en gammal asplåga. Den är rödlistad och en bra signalart för skyddsvärda skogar, som jag skrivit om tidigare. Intressant är att det finns inga uppgifter om kandelabersvamp i detta område i underlaget till reservatsbeslutet. Också intressant är att i det ursprungliga förslaget till reservatsbeslut så skulle skogen närmast Bagarmossen inte ingå i reservatet. Nu blev det, efter påtryckningar, så att reservatsgränsen går längs med bebyggelsegränsen i Bagarmossen. Det var nog tur att det beslutet hann tas innan majoritetsbytet i Stockholm. Alliansen verkar inte gilla naturreservat, som någon uttryckte det: "man kan inte lägga en död hand över området". Stor komik verkligen! Kommer inte ihåg vilket område det gällde men det säger en del om hur man ser på naturskydd i den nya majoriteten.

Söder om Björkhagens golfbana finns en fin ekhage med inslag av hassel. Där hittade jag hasselticka som är en bra signalart för värdefulla lundar. Den kräver lång kontinuitet av hassel och att död ved kontinuerligt bildas i området. Den finns på flera ställen i Nackareservatet men i underlaget till reservatsbeslutet nämns ingen förekomst av hasselticka i just detta område.
 

När jag går i ekhagen så hör jag ett klagande och lite nasalt trumpetstötande från himlen, tittar upp och ser 35 sångsvanar i vacker plogformation sträckande åt sydväst. En imponerande syn, det är nått visst med svanar i flykten!

Det börjar skymma rejält och björk- och koltrastarna börjar ta nattkvist i salixbuskagen i Söderbysjön, isen har lagt sig i den grunda viken, gärdsmygens smattrande läte hörs och en gröngöling börjar ropa.

Efter Drevinge gick vi vidare genom Erstavik, förbi badplatsen och gick upp stigen norrut vid Hermannsdal och Privat tomt-skylten. En 50 meter upp på stigen ligger en stor murken låga med flera stora och ljusa "fingersvampar", vad sjutton, det ser ju ut som kandelabersvamp tänkte jag och mycket riktigt, det var det. Det är en bra signalart på skyddsvärda skogsbestånd. Den är troligen ganska lättspridd och kan därför påträffas på enstaka isolerade asplågor. Lite längre fram längs med vägen hittade vi också blomkålssvamp som är en signalart för skyddsvärda tallbestånd. Erstaviksskogarna är inte helt utan biologiska värden trots ett produktionsinriktat skogsbruk!

Jag har tidigare skrivit om hagvaxskivlingar som bra indikatorer på värdefulla hag- och betesmarker. I Erstavik finns fina hagmarker och jag tänkte att man borde undersöka dessa med avseende just på dessa hagvaxskivlingar av släktet Hygrocybe. Idag åkte jag så till Drevinge i norra Erstavik, tänkte att där finns nog förutsättningar för att hitta något spännande. Det var i detta område jag hittade de rödlistade allmän och liten bastardsvärmare i somras. Området består av öppen betesmark för hästar med mycket slån i skogsbrynen och ekhagar innanför dessa. Jag hade Nacka Biologiska förenings svampkännare Lars Hole med mig och han hade ”svampögonen” med sig. På kort tid fann vi 3 olika Hygrocybe-arter. Det var scharlakansvaxskviling(H. punicea) rödlistad som missgynnad, gul vaxskivling(H. clorophana) samt en tredje art som vi inte är säkra på. Kan vara broskvaxskivling(H. laeta). De växte ute på den öppna gräsmarken så indikatorvärdet kanske inte är så högt som om man finner de i skogsmark men dessa arter minskar i takt med att det finns allt färre naturliga betesmarker. De visar på ogödslade marker med lång hävd-kontinuitet, ju fler arter desto högre naturvärde. Det understryker i alla fall att Drevingedalen har höga naturvärden med flera rödlistade arter. I somras hade jag bålgeting(rödlistad som missgynnad) där och förutom bastardsvärmarna så är det ett fjärilsrikt område med fina blomsterrika torrbackar. Fågellivet är också intressant med häckande dubbeltrast i närheten, man ser de ofta födosöka på fälten, stenknäck, gröngöling, törnskata, buskskvätta m.m. I några gamla rötslammsdammar häckar rörhöna. Drevinge hör nog, tillsammans med Lindskär-Slumnäs,  till de mest värdefulla områdena i Erstavik och en noggrann naturinventering skulle behöva göras.