Naturbloggen

Blåbärstjärn är ett litet trolskt skogskärr i Nyckelviken. En av mina favoritplatser i Nyckelviken, det ligger lite avskilt och det verkar inte som att så många hittar dit. Ändå är det bara något tiotal meter från motionsslingan. Här har jag tillbringat många timmar, framförallt för att studera trollsländor. Jag har påträffat 9 arter i denna lilla tjärn. Idag så flög det många individer av fyrfläckig trollslända, några nordisk kärrtrollslända samt en guldtrollslända och någon flickslända av släktet Coenagrion. Trollsländorna till trots så var det faktiskt fåglarna som var den största begivenheten idag. Först kom en hel tofsmesfamilj och visade upp sig på bara några meters håll. I tät följd kom sedan en rödhake, en bofink och en lövsångare och visade sig i samma buskage som tofsmesarna och alla på nära håll, man behövde verligen ingen kikare. Inga ovanliga fåglar men det är en väldigt trevlig form av fågelskådning, att bara sätta sig i skogen och låta fåglarna komma till dig. Det är verkligen något speciellt att få se tofsmes på nära håll, en väldigt charmig liten fågel som oftast avslöjar sig på det bubblande eller drillande kontaktlätet. En fågel som vi glädjande nog har ganska gott om i våra tätortsnära skogar runt Stockholm. Det är en barrskogsmes som vill ha skog med ett väl utvecklat och rikt busk och trädskikt med inslag av lövträd. Död ved, och helst död ved av lövträd, är mycket viktig för tofsmesen både för att hitta föda och för själva bobygget. Den hackar själv ut sitt bo och man kan lätt förstå att det är enklare att göra det i en murken och svampangripen trädstam. Det är med andra ord en fågel som inte vill ha några "städade" skogar, utan det ska vara lite risigt i skogen. Trots utarmningen av de svenska skogarna så har tofsmesen inte visat upp samma negativa trend som sina släktingar entita och talltita. Inte ännu iallafall, i  Västerbotten, där den tidigare varit vanlig, så finns där nu bara  ca 100 par tofsmes. Det är kanske en fingervisning om vad som kan hända i framtiden i större skala. De tätortsnära skogarna har ofta ett ganska stort inslag av död ved och är inte så städade som produktionsskogarna ute i landet och är därför väldigt viktiga för den biologiska mångfalden.

Efter en stund kom också en nötskrika fram till tjärnen för att dricka vatten. Småfåglarna blev lite upprörda då nötskrikan dök upp, den är en notorisk boplundrare.

På väg därifrån stötte jag på en ekorre i en gran och på granen bredvid klättrade en trädkrypare uppför stammen.
 

Senare på kvällen var jag vid Källtorpssjön och tittade till storlommsparet där. De låg och putsade sig i kvällsolen, ännu ingen unge.

Nu har trollsländesäsongen börjat på allvar så idag tänkte jag kolla in läget kring Dammtorp-Söderbysjön. Började vid Nedre Lusse gärde och Dammtorpssjöns östra vik. Det var gott om olika blåa flicksländor av arterna Mörk U-fllickslända, T-flickslända och allmän kustflickslända. Den sistnämnda är, för mig i alla fall, ny för Dammtorpssjön. Det är en vanlig art så jag har på något sätt lyckats missa den tidigare. Det gör att antalet arter i Dammtorp-Söderbysjön nu är uppe i 21 st. Inte illa alls. Vid Söderbysjöns västra vik flög också en vinterflickslända.

Av de s.k. egentliga trollsländorna flög enstaka fyrfläckad trollslända och nordisk kärrtrollslända. Dessa två arter plus de nämnda flicksländorna tycks vara de som flyger just nu i området.

Apropå vinterflickslända flög ett tiotal sådana vid det anlagda viltvattnet(?) väster om Drevinge(Erstavik) förra veckan.

Roligast idag var ändå en fjäril, en vacker hane aurorafjäril flög vid Lusse gärde och visade upp sig fint. Det är verkligen en av mina favoriter bland fjärilarna. Hanen känns igen på den stora oranga teckningen på framvingen som kontrasterar skarpt mot den i övrigt vita vingen. Honan har en svart fläck istället och kan i flykten lätt tas för en rov- eller rapsfjäril. Både hanen och honan har ett väldigt vackert mönster av glänsande mörkgröna teckningar mot en vit botten på bakvingens undersida. Det är en vanlig fjäril men jag har inte lyckats få några bra bilder på den tidigare men denna hane var mycket samarbetsvillig och jag hade gott om tid att fota den från alla möjliga vinklar.

Annat att rapportera från idag är en sjungande sävsångare vid Söderbysjöns västra vik. Har inte hört sävsångre där tidigare. Den sjöng på riktigt bra med massor av härmljud från olika andra fågelarter.

Tillbringade några timmar vid nedre Lusse gärde vid Dammtoprssjön(Nackareservatet) i lördags. Det är ett av mina favoritområden i Nackareservatet och består av ängsmark som betas av får, hassellundar med gamla ekar och alskog med stort inslag av asp vid sjöstranden. Detär ett mycket lummigt område med fina skogsbryn. Här finns en intressant flora och ett rikt fågelliv. Detta är en säker lokal för näktergal och den sjöng flitigt denna förmiddag. Även svarthätta, trädgårdssångare, lövsångare, bofink, trädpiplärka, svartvit flugsnappare och grönsångare hördes sjunga samt sävsparv från Dammtorpssjön. Några starar gick och letade mask på ängen, det finns åtminstone några par som häckar här.

Man brukar se en hel del trollsländor här och det var när jag satt på alla fyra i det höga gräset fotandes en flickslända som jag hörde ett lite gnälligt ty-ty-ty-ty ty från skogen. Göktyta! Har faktiskt aldrig hört den här tidigare. Det blev bara en strof och jag fick tyvärr inte syn på den. Den brukar vara svår att se och man upptäcker den oftast på lätet. Den är spräckligt gråbrun och tillbringar mycket tid på marken jagandes myror som är dess favoritföda. Strax efter att göktytan sjungit hördes skogsduvans sång också, någras trofer blev det från denna vackra och numera ovanliga och rödlistade duva. Det kan nog vara värt att undersöka fågellivet vid nedre Lusse gärde lite närmare. Det är som sagt ett mycket trevligt och vackert område som väldigt få tycks hitta till, jag är ofta helt ensam här. Ja, inte helt i och för sig, det är ju nästan alltid ett gäng väldigt trevliga får här!

Storlomen är sen ett tag tillbaka på plats i Källtorpssjön, hoppas att de lyckas med häckningen i år!

Jag har pratat så mycket om Ryssbergen med Stockholms Naturskyddsförenings grönområdesgrupp så vi beslöt på senaste mötet att förlägga nästa möte just i Ryssbergen. De var nyfikna på vad det är för område jag talar så lyriskt om. Så i går kväll hade vi möte där och vi gick en kort vända i området. Jag tror att de blev imponerade av de gamla och grova tallarna och vildmarkskänslan man får där. Jag visade den stora förekomsten av vågig sidenmossa för de och när vi gick längs med den branten så tittade jag efter om jag kunde se någon annan spännande mossa. Har tidigare tänkt att man skulle kunna hitta skogshakmossa eller västlig hakmossa här och efter en stund fick jag syn på en lucker och lite brungrön mosstuva, plockade upp några skott och tänkte direkt att det är någon slags hakmossa. Den hade tydliga tillbakaböjda blad och en tydlig röd stam. Min första tanke var skoghakmossa(Rytidiadelphus subpinnatus),en signalart jag tidigare har hittat i Nyckelviken. Men jag var lite osäker så jag tog hem mossan och efter att ha konsulterat två mossfloror och Signalartsboken från Skogsstyrelsen så kan jag inte komma fram till något annat än att det är skogshakmossa. Det är en art som "indikerar lokaler som ofta har en artrik mossflora som kräver jämn och hög markfuktighet"(Signalartsboken). Den är sällsynt och har högt signalvärde i södra Sverige.

Var på Nacka kommuns naturvårdsråds möte i måndags, vi(Nacka Naturskyddsförening) hade fått med bron över Svindersviken och vägen genom Ryssbergen på dagordningen. Jag skulle få ca 10 minuter på mig och det var punkt nr 3 på dagordningen. Tack vare ordföranden Erik Langby hamnade Ryssbergen på något sätt sist på dagordningen när alla var beredda på att gå hem! Jag hann i alla fall säga något om Ryssbergens mycket höga naturvärden, hoppas att de börjar förstå vad det är de håller på att göra, att det blir för besvärligt att genomdriva en exploatering av ett så unikt naturområde, att de kommer att få en, förhoppningsvis, stor opinion mot sig. Och att de inser att det bästa är att bevara Ryssbergen som det unika naturområde det är.

En annan fråga på naturvårdsrådets möte var förslaget till Skuruparkens naturreservat. Man vill utelämna en remsa i väster(mot Tranvägen). För att kunna bygga där såklart. Jag instämde i Gunilla Ingmars(aktionsgruppen bevara Skuruparken) krav om att hela Skuruparken ska ingå i reservatet. Vi får se hur det blir med det. Vi har fortfarande möjlighet att påverka vilket förslag som läggs fram till Miljö och Stadsbyggnadsnämndens möte den 13 juni.

Exploateringen av Ryssbergen har börjat. Man har röjt bort skog för att bygga den nya vägen till Marinstaden, det finns en väg redan men av någon anledning duger inte den åt Marinstadens invånare. Nu har man röjt skog och ska börja spränga i berget också. Verkligen inte roligt att se. Man har bl.a. tagit ner den gamla, grova björk med håligheter och mulm som stod precis där stigen in mot Ryssbergen började. Tragiskt!

Tillbringade dagen i Erstavik med Anna och Petter från Saltiskretsen, Bo Möllersten länsförbundets skogsgrupp(Naturskyddsföreningen) och Bo Törnqvist från Skogsstyrelsen. Vi skulle titta på områden som vi anser borde registreras som nyckelbiotoper. Det finns sedan tidigare några nyckelbiotoper registrerade i Erstaviks sydostligaste delar, kring Lindskär-Slumnäs men i övrigt ingenting. Men det beror inte på att det inte finns områden med höga naturvärden.

Vi började vid ett väldigt fint hällmarksområde söder om Skogshyddan. Här har vintertagging hittats tidigare även om vi inte såg nån i dag. Tveklöst nyckelbiotopskvalitet på det området. Detta område ansluter sedan till Harberget och de fina hällmarkstallskogarna där.

Vi åkte vidare till hagmarkerna söder om viltvattnet, där vissa delar har planterats med gran. Det är ett väldigt fint område med ek, hassel och asp samt en del tall. På hasseln förekommer läderskål, hasselticka och krusig ulota, tre bra signalarter för värdefulla hasselbestånd med lång kontinuitet. Här finns också en fin brant där vi fann mörk husmossa, kortskaftad ärgspik, piskbaronmossa och tidigare har Anna och Petter hittat kornig nållav här. Samtliga dessa arter är bra signalarter för skyddsvärda skogar.

Ekarna här är inte jättegamla utan snarare medelålders eller yngre. Ofta när man tänker på värdefulla ekområden tänker man sig gamla jätteekar men det är lika viktigt att skydda och vårda nästa generation jätteekar.

Granplanteringarna är verkligen sorgliga, de borde röjas bort snarast och detta område skulle kunna utvecklas till en riktig pärla i Erstavik!

Vi tittade också på området mellan Erstaviken och Trehörningen-Lundsjön, här finns det riktigt fin skog uppblandat med mer triviala områden och hyggen. En del av hyggena ligger i anslutning till alkärr och man har huggigt ända fram till kärren utan någon skyddszon. Något man ska ha enligt den generella hänsyn man ska ta vid avverkningar.

Här finns ett område med granskog som om det skulle få stå kvar skulle utvecklas till att bli en riktigt fin grannaturskog så småning om.

Vi hann också med att titta på ett alkärr där Anna och Petter visade gulnål och kornig nållav. Ett spännande område med mycket död ved, vilket är ovanligt i Erstavikskogarna.

Bo Törnqvist höll med oss om att de områden vi visade idag håller nyckelbiotopskvalitet. Förhoppningsvis kanske detta leder till att länsstyrelsen tar tag i naturreservatsbildandet på allvar. Erstavik finns på länsstyrelsens lista över naturreservat som ska bildas under perioden 2007-2012 så det är bäst att man tar tag i detta nu om man vill nå sitt mål.

Man har ju bara hållit på i en sådär 30 år med Erstavik!

Gjorde ännu ett besök i Ryssbergen inför lördagens vandring och hittade ännu en signalart, vågig sidenmossa(Plagiothecium undulatum),den största av våra sidenmosor. Det är en mycket vacker mossa med en karakteristisk glänsande vitgrön färg som växer på marken eller på bergväggar. Skotten är mestadels ogrenade och bladen är äggrunda och 3-4 mm långa och tydligt vågiga. Vågig sidenmossa är en i huvudsak västlig art i Sverige då den kräver hög luftfuktighet och riklig nederbörd för att trivas. Den visar på områden som har varit skogbevuxna under lång tid och att det råder ett fuktigt mikroklimat på platsen. Jag hittade den på en klippvägg i den västra delen av Ryssbergen och den täcker nog sammanlagt ett par kvadratmeter. En stor förekomst verkligen. Den ska jag förstås visa under vandringen.
Vågig sidenmossa finns ockå i Nyckelviken och i Velamsund.

Påträffade också flera halvmeter-stora kuddar av blåmossa, en tydlig indikator på att skogen i Ryssbergen har varit orörd under lång tid.

Gjorde igår ännu ett besök i Ryssbergen(västra Sicklaön,Nacka) inför vandringen med Nacka Naturskyddsförening den 14 april. Hade sällskap av Lennart Nilsson och tanken var att lägga upp en rutt för vandringen. Kollade förstås ockå efter arter och gjorde tre fynd av s.k. signalarter, alltså arter som indikerar på höga naturvärden. Ryssbergen är numera klassad som nyckelbiotop av skogsstyrelsen

Den här gången gick vi också i de östra delarna av Ryssbergen där jag inte varit tidigare. Det är lika fin skog där, en imponerande tallurskog med gott om torrakor, lågor och högstubbar. Många av torrakorna och högstubbarna har blottad brunrötad kärnved och då tänker man naturligtvis på kortskaftad ärgspik(Microcalicium ahlneri), eller hur? Jag har i alla fall tänkt att den skulle kunna förekomma här då det verkligen är rikligt med substrat för den. Det är en s.k. olicheniserad svamp. En lav (lichen) är ju en symbios mellan en svamp och en alg, men i det här fallet så parasiterar svampen på algen. Det man ser är svampens fruktkroppar som är millimeterhöga. De har ett svart skaft och ett huvud som är täckt av en ärggrön spormassa. Det är det gröna huvudet som man letar efter och den kan vara svår att hitta förstås men om man vet hur den växer så är det faktiskt inte så svårt att hitta den, men det kräver lite övning. Tålamod och ihärdighet behövs också, jag letade igenom ganska många torrakor innan jag till slut hittade den. Kortskaftad ärgspik är, enligt skogsstyrelsen, en bra signalart som alltid signalerar höga naturvärden. Den behöver ha en jämn och hög luftfuktighet och finns bara i områden med stor och kontinuerlig tillgång på död ved. Oftast förekommer den i gransumpskog, i kanten av tallmossar eller liknande biotoper. Tydligen klarar den sig också i nordbranter även utan närliggande myrar eller mossar. Den kan också sällsynt förekomma på gamla ekar.

En signalart som är betydligt lättare att upptäcka är blåmossa(Leucobryum glaucum), tidigare kallad falsk vitmossa. Den bildar ljust gröna-blågröna kuddar på marken. Riktigt stora kuddar på en halvmeter eller så indikerar höga naturvärden eftersom blåmossan behöver stabila förhållanden och inte klarar t.ex. kalavverkningar. Blåmossekuddarna var inte så stora men väl på några decimeter vilket inte är så vanligt häromkring, tycker jag.

Den tredje signalarten vi hittade var grovticka(Phaeolus schweinitzii), en art som var mycket väntad i Ryssbergen. Den växer bara på tallar som är minst 200 år gamla. Den kan växa på basen av trädet eller på ytliga rötter. Det är en art som tydligt visar på att det är en riktig gammelskog i Ryssbergen.

Idag vid Överby-fälten i Erstavik: Tofsvipa 10, Stare ca 30, Sånglärka ca 50, Skogsduva 11, Bofink(hane som tyvärr var tyst) 1, Ormvråk 1 samt en del björktrastar och grönfinkar.

Vid f.d Överby finns det fina hagmarker med en hel del gamla björkar och björklågor. Mycket död ved och med spår av insekter, framförallt olika skalbaggar. Lasse Hole var med och kunde bl.a. identifiera hål av björksplintborre, ett tiotal små cirkelrunda hål i en lång rad. Vi tittade ocksåunder barkflagor på några björklågor och kunde i alla fall hitta några barkstinkflyn. I fnösktickor, som är vanlig på björk, förekommer ofta många olika insekter och vi passade på att undersöka några tickor. Inga märkvärdiga fynd gjordes. Lasse har för länge sedan( ett par årtionden?) hittat den sällsynta rödhalsade svartbaggen (Oplocephala haemorrhoidalis) i fnöskticka på en annan lokal i Erstavik. Vi ska kolla upp det gamla fyndet framöver.

Det är också en rik lavflora på de gamla björkarna, slånlav, gällav, brosklav, tagellav, skägglav, gärdsgårdslav, flarnlav, vedknotterlav för att nämna några. Inga ovanliga arter men det kanske finns om man letar.

Strax sydost om Sanda står en gammal halvdöd ek ca 30 m in från vägen som går ner mot fälten. Det är en grov ek även om den inte når upp i jätteträdsdimensioner. Den syns knappt från vägen då den (förstås)skyms av en tät granplantering. Granarna kan kanske vara ca 20-30 år gamla och omringar helt den stackars eken. Eken är ett träd som behöver ljus och det är hundratals arter av lavar, svampar, insekter och andra organismer som är helt beroende av solexponerade ekar. Ekar trängda av granplanteringar är en alltför vanlig syn i Erstavik. Att medvetet plantera igen ekar borde vara ett brott mot mot miljöbalken!

Anette undrade vad som menas med skuggsång. Skuggsång är sång som framförs under icke häckningstid av ungfåglar som "övar" upp sig och som så att säga sjunger för sig själva. Skuggsången är mer lågmäld än den vanliga sången och lite lösare i formen. I experiment med handuppfödda fåglar är det fåglar under sin första höst och vinter som framför skuggsång.

Sången är delvis medfödd och delvis inlärd, t.ex. är bofinkens slutkläm något som ungarna lär sig av sin pappa och andra bofinkhanar i omgivningen medan den första delen av sången är medfödd.

Rödhaken har en skuggsång som framförs av både hanar och honor vintertid i syfte att hålla näringsrevir.

Gjorde igår en ordentlig Erstaviksvandring tillsammans med Anna och Petter från Saltiskretsen. Vi skulle titta på några averkningsanmälningar i de södra delarna av Erstavik. Den första var något märklig och oklar. Området innehöll en hel del riktigt fina tallar, några med bohål, men också ganska mycket trivial tallskog utan några större biologiska värden. Vad är det man ska ta här egentligen? Något att kolla upp.

Sedan fortsatte vi mot Skomakartorp där det fanns tre avverkningsanmälningar. Den första vi kollade, strax S om Skomakartorp var redan avverkad. Ett litet område(ca0,5 ha) som troligen bestått av trivial granskog. Här har man inte tagit några generella hänssyn alls. Det andra området hade också det avverkats men det var en granplantering som skuggade en ek-hasselbacke så den avverkningen var en välgärning! Faktiskt det område jag skrev om i mitt första inlägg här på naturbloggen och vi såg både hasselticka och läderskål som jag skrev om då. Båda signalarter för gamla och värdefulla hasselbestånd. Anna hittade också brun nållav på en av ekarna, ett riktigt roligt fynd som visar ännu tydligare på hur värdefullt det här lilla området är. Det finns fortfarande mycket gran som borde röjas bort och här skulle man kunna tänka sig att försöka få till stånd ett naturvårdsavtal, något som också kan vara en snabbare väg att gå än reservatsbildande även om det är målet på sikt. Vi gick vidare mot det tredje området som anmälts för avverkning och även där hade skogsmaskinerna hunnit före. Vi är inte gruppen steget före, vi är steget efter! Det här området var större än de tidigare(3-4ha) och ligger på en sluttning ned mot Öringesjön. Här har åtminstone generella hänsyn tagits, en del tallar har sparats t.ex., men frågan är om det borde avverkats alls. Jag gick här i sommras och jag kommer ihåg att jag tyckte att det var ganska fin skog.

Vi gjorde några trevliga fynd också under dagen, förutom de tidigare nämnda så fann vi korallticka på en ek längs med stigen mellan Skogshydan och Skomakartorp, vintertagging på en tall vid Harberget och där hittade Petter också spår efter en barkplattbagge, en sällsynt skalbagge. Vi såg också kläckhål av reliktbock på en tall vid Erstaviksbadet. Vi pratade också om att skalbaggsfaunan borde undersökas i Erstavik

På tillbakavägen gick vi över hagmarkerna mellan Harberget och viltvattnet och där står granplantorna som spön i backen! Finns det några öppna marker som inte ska planteras igen med gran kan man undra. Den 13 maj är det Gröna kilars dag och vi i Natursyddsföreningen i Nacka kommer att ha en vandring genom Erstavik där vi ska titta på de värden som finns idag och hur de hotas.